God morgon!
Redo för auktion!
jag kommer med all säkerhet hitta många stora möbler som jag vill ha och dom kommer att kosta skitbilligt. Bara för att det fanns en chans på miljonen att jag skulle köpa hjul som inte passade på vår släpkärra, och jag tog så klart den chansen.
Lucky me.
Räkfrossa. Vi passar på att ha det en kväll som denna när mannen tillfälligtvis övergett skördetröskan till förmån för sin fru.
Ungefär tre räkor och en halv rostemacka kunde jag klämma ner i magen där på toppen av Bebisapan. Men det är ju liksom själva grejen runt i kring en räkmiddag som är. Tända ljus, mannens servettvikning av toapapper och hej och hå.
I morgon är det auktion som jag tänkt gå på med Malin. Jag har till och med varit duktig och skaffat bättre begagnade hjul till släpkärran, så man kan gå på auktion som folk menar jag ^^
Jag secondhandhamstrar till BebisApan.
Jag gör hellre det än köper nytt på Lindex å liknande där jag har svårt att hitta något som faller en BebisApa i smaken. Det har blitt mycket rött och randigt.
Senast fick jag hem en barnvagnsmobil med randiga kaniner från Polarn och Pyret, ett set med randig body + byxa från Po.P, en röd fleeceoverall med hjärtan (från Lindex tror jag, dom kan ha sina guldkorn ibland), och en body med hjärtan i stretchfrotte från Me and I ♥
Jag gillar enkelt som ser bekvämt ut i trikå och så, så lite volanger och duttinutt som möjligt ;)
Ska jag berätta en hemlis?
Fast jag kan betraktas som typ tantgammal, så har jag aldrig någonsin bakat småkakor.
Vi gör det nu, jag och Loke. Kors i taket och hej och hå. Jag tror att dom kommer att likna hallongrottor när dom är klara.
Städa-städa-varje-fredag-också-varje-dag….
…är vad jag behöver.
Det var också vad min son behövde och efter en veckas tjat med tydliga instruktioner om hur man städar sitt rum och pruttonhundra lögner om att det redan är gjort ledsnade jag.
Lekförbud i en vecka. Man kan säga att han har valt det själv eftersom han fick veta vad som skulle hända om han inte städade.
Av den anledningen hade vi tredje världskriget hela kvällen igår, jag är kanske den elakaste mamman som finns i hela världen och ett rum ÄR städat fast det ligger saker, kläder och skräp över hela golvet. Det är bara jag som är dum och inte fattar det.
Så kan det vara.
Idag hoppas jag också att jag får reda på hur det ska komma att bli med skolbuss vs byta skola för barnen.
Annars vankas morgonpromenad med Dumper strax, vi tar korta promenader i skogen, korta promenader som var snudd på omöjliga för en vecka sedan.
Nu går han glatt hela vägen, något stel men så mycket bättre!
Så där ja! Nya kökssoffan på plats och sendragsfoten tycks vara botad med varmvatten ;)
Jag är riktigt nöjd med nya kökssoffan! Jag trodde det skulle se trångt ut med två kökssoffor som dessutom är olika, men det såg faktiskt mer trångt ut med pinnstolarna längs med ena långsidan på bordet.
…en liten glimt av mitt ytterst röriga kök med världens fulaste plastmatta på golvet och prylar överallt.
…jag är bra sugen på att åka tillbaka i morgon till loppisen och köpa det där fula soffbordet som jag tittat på. Det är mycket billigt. Det är väldigt stor bordsskiva (det är därför jag vill ha det, det vi har nu är så litet att det blir överbelamrat av två netbooks!), inga finesser någonstans, bara rak och enkelt, men det kanske är för lågt…
Hur som helst så skulle jag måla om det, ingen furu kommer in i Mumaribo, det räcker med furun som sitter alá träpanel i taket.
Fick jag in en hel kökssoffa i bilen borde jag ju få in ett soffbord kan man tycka?
Lite loppisfynd kan alltid pigga upp en Mu.
Det är en sån där bak och fram och avig dag idag där allt är fel, allt jag gör blir fel och man bara känner sig så där allmänt tjock och oduglig.
En sådan dag som jag kan gråta floder utan att riktigt veta varför.
Men en jättetrevlig lunch hos bästa Sandra gjorde susen, och därefter en tur igen till byns loppis, som jag var på igår, med Malin.
Jag skulle köpa ett enkelt men stort soffbord men kom i stället hem med en kökssoffa! Jag har sneglat på den ett par gånger, den är fulsnygg.
Men av den enkla anledningen att vår släpkärra för tillfället är obrukbar har jag låtit bli att köpa den.
Idag lånade jag måttband och mätte bakluckan, Volvo…. jag säger bara VOLVO. Finns det nå bättre? Med fällda säten gick soffan in, och tur för mig så fick jag hjälp att lasta in den, och nyss hjälp att lasta ur och bära in den hemma :)
250 :- kostade den. Den har förvaring både under sofflocket, och i stora utdragbara lådor längst ned. Perfekt!
Färdig-shabbad är den också ;)
Jag höll på att sätta ihop lådorna och dona nyss, men jag har fick sådant extremt sendrag i foten att jag måste vila ett tag. Jag begriper inte, har haft sendrag i snart 40 minuter! Det måste vara någon ny slags gravidkrämpa, så fort jag släpper foten och börjar röra på den får jag kramp.
Nu ska jag göra ett nytt försök att ställa i ordning soffan!
Jag tittar i stort sett aldrig på tv. Jag har någon slags tv-dyslexi som det verkar.
Men ibland, IBLAND får jag för mig att titta på tv. För en stund sedan, på ”Unga mödrar” på femman. Dubbelavsnitt och allt, håhå jaja.
Då måste man noga tala om för alla barnen att MAMMA SKA FAKTISKT TITTA PÅ TV NU!
För annars kommer dom insläntrande en efter en i tvrummet, och ser inte mig utan bara helt nonchalant tar tv-dosan och ändrar till något annat och nästan sätter sig på mig i soffan utan att ägna mig en endaste blick.
TV och mamma är som hund och katt eller kaffe och salt liksom.
När jag har sagt att jag vill titta på tv förutsätter jag att jag ska få göra det också.
E-L-L-E-R H-U-R?
Helt plötsligt ska pojkbarnen leka krig med legomonster i hela tvrummet, sen ska dom spela tv-spel och ändrar om med alla sladdar så jag missar säkert 10 minuter av det kanske allra viktigaste i hela programmet och Loke blir vansinnig för att han inte får spela och gallskriker i en halvtimme tills han ramlar av trötthet och slår i läppen på soffans ryggstöd så att det börjar blöda.
Puh!?
Ja… och sen blir det tjejtjatter för att det ska lekas med kattungen Grädde, och Grädde är ju så klart i tvrummet och är jätterolig.
Tillslut har Loke somnat av ilska på soffan och riset jag glömt att jag satt på i köket har bränt fast i botten och kommer att smaka apa och det lilla jag har sett av programmet har fått mig att tro att jag också är en ung mamma, precis som mammorna på tv, så ung är jag, tänker jag när jag pustar ikapp med dem och deras värkar.
Sen äre slut och jag dukar fram middagen och är precis så gammal som jag faktiskt är och ser istället fram emot det dära BB-programmet som är klockan nio ikväll.
Då ska barnen sova.
Och DÅ ska MAMMA titta på tv.
Det känns bra att Dumper blir mer och mer sig själv. Han börjar få tillbaka en del av sitt jobbiga jag, hispig, låter mycket, tigger, vill vara i centrum. Och det ser jag som ett positivt tecken.
Idag var det också mer glädje på lilla skogspromenaden, det går bättre och bättre!
Nu är det jag som börjar halka efter igen, som det ska vara ^^
Annars har vi bara varit ner till byn och handlat, jag och Loke. Passade på att kila in på loppisen, det brukar fyllas på grejer där tills på onsdagar. Det är då man kan fynda.
Det gjorde jag också! Jag hittade 12 assietter och 5 stora mattallrikar från Rörstrands serie Orion, som jag har tallrikar från sen tidigare.
Det är mina favorittallrikar och jag brukar hålla koll efter såna på loppisar och tradera, men dom är inte allt för vanliga!
110 kr för hela traven med alla fina tallrikar och assietter fick jag ge!
Det liksom börjas nu, med tonårsfasoner och tonårsidéer.
Som att platta håret innan man ska till skolan. Har man slutat vara barn då?
Jag börjar bli van att folk jag bara känner lite ytligt sådär utbrister: ”Men! Är du hemma än! Har du inte fått än!”, så blir dom jättechockade när jag säger hur lång tid det är kvar.
Det har jag fått höra sen mitten av sommaren ungefär…
Men här om veckan tog priset….
Jag var in i en butik där en bekant jobbar. Sist jag var där var i våras någon gång. Min bekant utbrister:
-Men! Duuu! Du är ju helt otrolig! Ska du ha en till?! Igen?
Jag säger lite smågenerat att hon sa precis så sist jag var in i våras också *undrar om hon har glömt det*.
-Ja? Och nu ska du ha en till igen! Så snabbt och tätt inpå! säger hon.
-Va? …öh.. alltså, det här är samma mage som i våras… lite större bara… säger jag *hon tror tydligen att jag är en slags kanin*.
-Jaha! Jag trodde det var en ny! Så du har inte fått barn än!?
..så här tjock var jag redan i vecka 18, så folk tycker väl att jag har varit med barn i hundra år ungefär!
Ibland går det mindre bra.
Jag och Loke åkte skulle åka till Heby och handla, och passa på att ta en snabbis på Karlssons före det-
Jag tar en kundvagn och går in på Karlssons. Sen vill inte mina ben lyda längre och jag får sammandragning efter sammandragning och ont i magen.
Jag känner mig liksom vit i ansiktet och nästan full och orkar inte gå.
Så jag stapplar till kassan, betalar som i trans två legogrejer som Loke kilat iväg och hämtat och går sen ut.
Vi åker raka vägen hem, jag struntar i att handla mat, jag känner mig galet konstig och stora tröttman har anfallit så jag har svårt att köra bil.
Men hem kommer vi så klart och jag nästan raglar in och slänger mig på soffan medan Loke öppnar sitt lego.
Jag får ett infall och skickar ett sms till mannen: ”Ring mig om två timmar”, bara för att jag får för mig att jag kan somna och inte vakna.
Sen ligger jag och halvslumrar på soffan i ett par timmar medan Loke sitter vid mina fötter och bygger Lego.
Jag är just en snygg mamma jag.
Nu har jag klarnat till och känner mig skitlarvig. Alla blodvärden och hej och hå var ju bra hos bm i morse så hur allvarligt kan det vara liksom?
Vad hände? Vad trodde jag skulle hända eftersom jag larvade mig med det där sms:et!?
Så surt det känns att ha åkte en massa mil till absolut ingen nytta, utan att handla.
Jag tror jag är pigg nu i alla fall, jag måste vara det eftersom ett barn ska hämtas klockan 17 och det andra klockan 18.
OKEJ! CLEAR MEMORY! DELETE! TÖNT! UPDATE: jag var säkert inte helt vaken när jag skrev det här och det kliar i fingrarna att radera detta pessimistiska sur-och-gnäll-kärring-inlägg. Men det är mot mina principer att radera redan skrivna inlägg.
Sluta sjåpa mig nu. Skäms på mig. Det är nog bara lite extra sömn som behövs.
God morgon.
Hos barnmorskan klockan 8 morse och därefter en fika hos Sandra.
Allt såg bra ut hos barnmorskan, jag hade liiite dåligt järnvärde och skulle fortsätta med järntabletterna som vanligt. Bm sa att BebisApan är fixerad men lite ruckbar och att magen visst ska ha sjunkit.
Jag kan inte direkt påstå att jag tycker att det varken syns eller känns?
31 fullgångna veckor nu, i morgon går jag in i vecka 32.
Dumpers veterinär har jag pratat med också. Jag behövde inte oroa mig för knaket vi hörde igår om inte Dumper själv påverkades av det.
Han tyckte att det lät jättebra att Dumper svarat på kortisonet och blivit bättre, och antagligen har Dumper någon reumatisk sjukdom.
Vi ska fortsätta med en mildare kortisondos varje dag nu så ska vi höras om en vecka igen. Så att man prickar in en lagom dos.
Dessvärre är jag så slö i hjärnan att jag glömde bort så fort jag lade på luren vilken dos Dumper ska få, så jag har ringt och pratat in meddelande på veterinärens telefonsvarare. Typiskt mig.
Det känns i alla fall såååå skönt att veterinären såg så positivt på Dumpers förbättring, även om han fortfarande går illa!
Nu ska jag åka och handla och uträtta lite ärenden innan tröttman anfaller och jag gnuggar ut allt smink!
En stillsam kvällspromenad med Dumper i skogen.
I morgon är det dags att ringa till veterinären för att utvärdera effekten av kortisonet. En vecka har gått sen han började äta det.
Vi har blivit överraskade, det har känts som om det har gått så mycket åt rätt håll med Dumper. Han har varit gladare och fått tillbaka aptiten!
Framför allt så har han inte haltat lika mycket.
När vi gick där i skogen, Dumper och jag, så tänkte jag att jag har bara positivt att säga nu. Det här kommer bli bra.
Men så, när vi vände vår lugna promenad hem åt igen, hörde jag ett konstigt ljud. Jag började känna i mina jackfickor om det kom där ifrån, för det lät ungefär som när manspelade kula som barn. Som två stenkulor som träffar varandra.
Gång på gång, om och om igen.
Tillslut förstod jag att ljudet inte kom från mig, det kom från Dumper. Någon led i bakdelen låter så illa när han går.
Det lät så illa att jag fick obehagskänslor som nästan framkallade kräkningar, även om Dumper inte gick speciellt mycket sämre nu än när vi började promenera.
Jag vet inte alls, men jag misstänker att det inte är bra. Vi får se vad veterinären säger i morgon.
Jag som var så glad över Dumpers framsteg.
En gång så skrev jag om ett väldigt otrevligt samtal med Boxer-Robert.
Men jag är inte den som är den. Det händer att även solen har sina fläckar, att även jag gör fel och det händer också att jag då och då kan erkänna det.
Som idag.
Jag loggade in på Boxers hemsida för att fylla på kanaler, så brukar jag göra när det börjar bli höst.
Och jag fyllde i programkortsnummer och hej och hå och hade mig.
En timme senare ser jag att det ligger två nästan likadana boxerkort vid tv-boxern?
Vad?
Vad kom det andra ifrån?? undrade jag förvånad.
Genast blev jag osäker, jag insåg att ett av korten måste ha varit mycket gammalt och inaktivt, vilket hade jag fyllt på? Jag blev bergis på att jag fyllt på fel kort.
Jag ringde genast till kundtjänst för att misstaget skulle rättas till innan det gått för långt.
-Hej och välkommen till Boxer. Du talar med Robert.
-Heeeej! Jo det är så att jag har bla bla-bla-bla…. så nu undrar jag vad som händer då och hur jag ska göra utan att det blir dubbelt allting? undrade jag halvhysteriskt samtidigt som jag tvättade håret på en badande Loke.
-…öh… jaha du. säger Boxer-Robert tveksamt. Jag vet faktiskt inte. Jag måste gå och fråga någon kollega, jag är tillbaka om ett par minuter, häng kvar!
*väntar*
-Jaaa! Hej igen! Det blir som så att blabla-bla och bla….. så efter ett par dagar så går beställningen tillbaka och hej och hå, det är lite krångligt men….
-Ja… oj då.. så klantigt av mig. säger jag. Men om jag trots allt har fyllt på rätt kort, när märker jag det?
*också blabla bla om tekniska saker i en evighet*
-Men… jag ser ju här nu att du har nyligen gjort en påfyllning av ett fungerande kort! säger Boxer-Robert.
-Jahaaaa! Det var rätt! Öh, hur kan det komma sig… varför har jag två kort nu? *tänker högt* Ja, jag får be om ursäkt att jag är förvirrad och tar upp din tid… jag skyller på att jag är gravid….
-Ingen fara! säger Boxer-Robert med glad röst och skrattar. Det var bara trevligt att kunna hjälpa till!
-Ja, jag får tacka då då. säger jag och tänker lägga på luren.
-Det är ingenting annat jag kan hjälpa dig med? undrar Trevliga-Boxer-Robert.
-Nej, tack, det var så bra så.
-Är det säkert det? Ingenting? envisas Trevliga-Boxer-Robert.
-*tänker på att det är lite svårt och rörigt det där med ungarnas skolskjuts, och att jag behöver raka benen men når inte själv, och att jag verkligen kunde behöva ett handtag med tvätten och att gräsmattan skulle klippas för länge sedan och att kattlådan behöver rengöras* …ööh. Nej tack, tack ändå. Hej då! säger jag trött.
-Hej då och jag önskar dig en underbar dag! avslutar Trevliga-Boxer-Robert.
Jag tror att Boxer kan ha skickat sin personal på charmkurs sen sist jag ringde.
Strax efter att jag hade avslutat samtalet ringde jag mannen alldeles upprörd:
-Vad gör du? Var är du? Varför tryckte du på upptaget tidigare??
-…öh… grejar lite… med tröskan… typ..
-TYP??
-Ja? Vaddådå?
-Har du tagit med duschtvålen, deon och schampot jag köpte åt dig igår??
-Va? Nä? Varför skulle jag ha gjort det??
-Ja, inte fan vet jag?! För att tröskan är en ung tjej med midja och du måste duscha bort bevis innan du kommer hem till mig kanske *känner mig logisk, arg OCH smart*?
-*skratt* Nä, jag ställde in alla duschgrejerna i badrumsskåpet igår.
Jo, och där stod dom ju… hur skulle jag kunna veta att han för en gångs skull ställt allt där DET SKA STÅ? Inte kan jag hjälpa att jag är lite överkänslig?
God morgon.
Trassel-trassel.
Ibland får man lov att inse att man har gjort misstag. Det är tråkigt när det blir ens barn istället för en själv som får lida för det.
Vi bor mitt i mellan två byar som har varsin skola. Halva gården hör till by 1 och halva till by 2.
När barnen började skolan så valde jag skola 2. En något mindre skola som jag bedömde som bättre och lugnare för barnen. Det visade sig att barnen inte hörde till den skolan utan till skola 1, men jag ville ge dom det bästa och såg till att dom började i den mindre skolan ändå.
Men då var det ju det där med skolbuss. Dom förlorade rätten till skolbuss om jag inte kunde skjutsa dem en liten bit till skolbussens hållplats på en landsväg där det är 70 km i timmen.
Jag har så gjort i alla år. Barnens tider blir mer och mer splittrade, hämta-lämna-skjutsa-hit-och-dit.
Jag måste inse att det inte funkar längre. Och inte kommer att göra i oktober när Bebisapan föds. Det är redan nu ett evigt krig för att få ut Loke om mornarna för att åka två minuter.
Och samma sak när barnen ska hämtas vid bussen olika tider på eftermiddagarna.
I vinter kommer det bli för tufft att klä på en 4-åring och en nyfödd bebis för att transportera mina stora barn den korta biten till bussen.
Min bil kommer inte heller att klara alla starta-stäng-av-turer, det gjorde inte bilen jag hade förra vintern.
Jag vill verkligen inte att de ska behöva byta skola till skola 1 som dom egentligen ska gå i för att få skolskjuts från dörren.
Jag har själv bytt skola när jag var liten och vet att det är svårt med kompisar.
Jag har pratat med rektorn för barnens nuvarande skola nu på morgonen, hon vill inte heller att de ska behöva byta och ska prata med de som kör skolbussen. Men jag antar att det är lönlöst.
Det är så surt, vi tillhör på ett sätt byn där de nu går i skolan, vi får exempelvis åka och rösta där, men på andra sätt tillhör vi den andra byn.
Jag ångrar liksom nu att jag valde den skolan jag ansåg vara bäst (vi har lika långt till båda) och inte lät dom gå i rätt skola redan från början.
Det är som nu jag straffar dom för att dom ska få ett syskon och det är det sista jag vill.
Att åka och tjejkompisshoppa! Så sällan det händer och så roligt det är!
Men.
Jag är inte gjord för det för tillfället. Man är inte det när man tackar högre makter för att kundvagnar kan användas som rollator.
Den här boken som jag hittade på Owes köpte jag inte. Därför klär jag mig fortfarande som en husvagn. Just bara för att jag inte köpte boken. Hur dum får man bli liksom?
Däremot köpte jag husvagnskläder på rea. Långa linnen som räcker till knäna på vem som helst, men med lite tur endast täcker magen på en husvagn. Och då får man vara glad för det, det får man, man ska inte hålla på att ha allt för höga förväntningar.
Jag är oändligt glad över att helt normala klädkedjor som Gina Tricot och JC har tagit inspiration av husvagnskroppar och låtit sy upp stora kläder i små storlekar.
Just så att jag slipper köpa specifika mammakläder. Just för att mannen ska få ha sina kläder ifred.
Men tänk vad man glömmer så lätt, från den ena dagen till den andra. Tänk vad fort man glömmer hur rent ut sagt djävulskt jobbig en fyraåring kan vara i en affär?
Det är det som är moderskänslan personifierad. Bergsäkert. Och endast och bara mammor besitter den otroliga genen.
-Glömskan.
Dä’ säkert de’ serru.
Nej, jag köpte inte den boken heller. Varför gjorde jag inte det?
Tack Malin för att du följde med och krimskramshandlade med mig på Owes och tack Malin för att du klädshoppade med mig i Valbo och tack Malin för att du hjälpte till att styra min kundvagn när jag stapplade fram hängandes över kundvagnshandtaget.
Den som söker finner….
Jag tror att vi har hittat DET.
NAMNET.
Som vi båda gillar, som väldigt få bär, som inte är konstigt, som jag ändå aldrig hört någon som heter.
NU kan jag få ro i själen!
Vilket namn det är behåller vi lite för oss själva så länge ^^
Idag ska jag och min Malin åka och handla tillsammans, på Oves i Valbo.
Där finns miljarders billiga bra-att-ha-saker och pruttonhundra onödiga saker som man kan köpa utan att man vet varför.
Det var länge sedan jag och Malin gjorde något tillsammans så det ska bli roligt.
Först ska jag försöka klä ut mig till människa.
Vara social och trevlig en hel dag liksom. Det händer inte skitofta att jag umgås med folk så länge, men jag kan om jag vill.
Sandras kalas var jättetrevligt med en massa smörgåstårta och fika.
När kalaset var överstökat åkte jag och Malin iväg med barnen till kyrkogården. Kan ju låta helskumt; lördagsmys med barnen på en kyrkogård…
-Mammaaaa? Vad ÄR kyrkogården för något? undrade Loke.
-Det är gravar där.
-Vad är gravar då?
-Det ligger fullt med döda människor där *biter mig i tungan*.
-Jaha… är dom döda? *stora ögon*
Vi hade faktiskt en anledning. Att titta på namnen på gravstenarna, kanske man kunde hitta gamla tjejnamn man inte tänkt på, till BebisApan?
För namn, det är vårt stora dilemma just nu. Vi kan inte enas.
Vårt gemensamma krav är att det är nytt för oss, att vi inte vet någon som redan heter det.
Jag gillar korta, enkla namn. Nordiska. Gärna namn som kan vara ett ord som betyder något.
Mannen gillar… öh… ja… något som innehåller ”…-Lee” . Annars har jag inte listat ut någon röd tråd i namn han gillar.
Vi båda gillade Svea och Vilda, men det blir alldeles för vanligt i den generationen, på tok för vanligt för en BebisApa.
Det ska inte vara lätt… jag börjar känna en viss stress, vi MÅSTE komma på ett namn! Jag liksom bara väntar på NAMNET, som redan finns men vi aldrig har tänkt på, att det huxflux bara ska dyka upp!
Det gjorde inte det på kyrkogården, jag och Malin kunde konstatera att det inte var så stor variation i kvinnonamnen förr.
Så.
VAR ska vi hitta namnet till vår tjejbebis?
