Monthly Archives: februari 2008

Lilla björn-Loke har åter tagit herraväldet över tiaran, nu känns det tomt på mitt huvud…
Ett ord har äntligen kommit ur hans mun! Ordet var ”förvånad” och sitter nu på kylskåpet.

Min dag utvecklas sakta men säkert till en sån där riktig kanondag!
I morse var jag snäll och lät min stackars man som varit ute i lagårn till midnatt (och hittade mig sovandes i soffan med datorn i knät när han kom in) få sovmorgon eftersom han skulle åka och jobba inne i stan idag. Jag erbjöd mig osjälviskt att göra lagårn själv på morgonen så han kunde komma in till stan i tid.
Jag hittade två av de förrymda pälsbollarna stå utanför hagen så dom är insläppta nu och sist jag kollade stod dom fortfarande på rätt sida om staketet. Det var det positiva idag.

När jag grejade nere i lagårn måste Jeff ha kommit och frågat mig om jag behövde bilen idag, det sägs att jag har svarat; ”-Nej, ta den du, jag ska ingenstans.” Jag har inte ett endaste fragment till minne av det.

När jag är färdig med kalvarna blir jag mycket förvånad när endast chevan står hemma.
Ringer Jeff och han talar om för mig att jag sa att han kunde ta King Caben. Jag minns forfarande inte det.

Det hade väl inte varit någon katastrof om det inte hade varit just idag när i princip allt i skafferi och kylskåp är slut. Tur att vi hade köttbullar i frysen.
Jag har vaga minnen att jag har predikat hela morgonen för familjen att ”mamma ska bara göra lagårn, sen ska vi åka och handla” så rimligtvis borde ju mannen begripit att jag behövde bilen. Nu förstår jag att han omöjligt kan ha snappat upp den detaljen eftersom jag gav honom sovmorgon.

Om ni undrar varför jag sitter här och skriver istället för att vara ute och leta kor så är det just av den enkla anledningen att jag inte har någon bil idag….just idag av alla dagar. Chevan sitter det ingen barnstol i.

Det snöade i morse och nu regnar det, riktigt trist, jag måste ut igen i lagårn snart men jag drar mig för det.

Jag känner att jag sakta håller på förlora förståndet över alla omständigheter. Man kan lätt se det om man tittar på mig eftersom jag har en tiara med röda svandun på huvudet.

….eller om sanningen ska fram så är det Björn-Loke som har satt den på mitt huvud och då får man minsann inte ta av sig den hur som helst!

När jag funderar över händelsen igår kan jag trots allt se en viss humor i det….
Den stackars kvigan med vitt trasselsudd på hornen vill bara vara med sin flock. Hon vet inte att hon har blivit totalt oigenkännlig. Trots råmanden är kommunikationen väldigt bristfällig.
Hon springer efter sin familj; ”Vänta på mig!”
Dom är helt sjukt rädda för monsterkvigan och springer för livet, räddast av alla är tjuren, han som är så stor och stark….; ”Hjälp!! Rädda sig den som kan!” Han kan inte känna igen henne en endaste liten gnutta.

Kvigan jagar efter flocken som bara springer fortare och fortare, bort från detta otyg till monster.

Tänk om Jeff skulle reagera så om jag helt plötsligt skulle sätta på mig exempelvis en slokhatt på huvudet! Han kanske skulle få panik och skena runt fram och tillbaka i huset med vitt uppspärrade ögon. Jag skulle springa efter och försöka tala om att det bara är jag, hans fru, med en slokhatt på huvudet. Men han är så panikslagen att han bara inte kan se några som helst likheter mellan hattmonstret och hans fru. Det slutar med att han hoppar rätt ut genom fönstret så glasbitar bara flyger och springer i en rasande fart till skogs och försvinner…….ja…..tänk om…

Mannen kom hem efter att ha varit utlånad till en annan bonde igår hela dagen. Han säger åt mig att skynda mig ut, det är halabalou i hagen där Highlanddjuren går. Fort på med ytterkläder och sen springer jag ut.
I hagen rusar flocken fram och tillbaka som vettvillingar. Det tar ett tag innan jag får grepp om situationen.
När jag tittat på dom en stund ser jag att ena fjolårskvigan har något rasslande på ena hornet, ett vitt trasselsudd.
Hon springer efter sin familj och dom är fullkomligt livrädda för henne och verkar tro att hon är ett monster som jagar dom!
Kvigan själv verkar inte förstå varför dom är rädda utan fortsätter att springa efter resten av flocken.
Trasselsudden kvigan har i hornet är gammalt elband som blåst in i hagen…
Vi försöker locka fram kvigan men hon vill bara till sin familj som bara vill bort från henne.

Flocken springar i en rasande fart och ränner rakt igenom stängslet. Alla utom ena kossan som står och mumsar kross helt oberörd.
Jag ser hur urtidsdjuren liksom åker i ett långt tåg bort över åkrarna.
Jag skriker till Jeff att dom har rymt, springer och kastar mig i bilen för att försöka stoppa flocken och få den att vända hemmåt. Jag kör in på alla vägar jag kan tro leder fram till fälten där dom rusar fram, Jag kör fort som en dåre, men korna springer ännu fortare. Jag får lova att ge upp och åka hem.

Hemma står grannbonden och pratar med Jeff, korna står i hans trädgård och han vill ha bort dom så dom inte går in till hans kor.
En vild jakt med grannar inleds. Jag far runt i pickupen på åkrar och vägar och försöker få dom åt rätt håll. Nån gång ska man väl få utnyttja bilen som terrängbil….
Det är kolmörkt ute och när vi fått dom att lämna granngården måste vi ge upp.
Vi var av den åsikten att stressar vi dem inte så att flocken håller ihop så kommer dom att gå hem själva när dom lugnat sig, det gjorde dom sist. Grannen var mest orolig för sina kor så första prio var att jaga bort dem där ifrån.
Vi han se att kvigans monstertrassel lossnat men tyvärr har flocken delat på sig i två grupper. Tjuren och äldsta kon har lämnat de andra.

Jag var stressad och gråtfärdig och näsblodet sprutade av stressen, en granne tyckte synd om mig, det gjorde jag med. Hemma stod 70 hungriga kalvar och väntade på välling, vi hade inte ätit middag, det enda jag fått i mig under dagen var en 1iten macka. *svimfärdig*

Jeff fick göra lagårn själv sent på kvällen, den stackarn, jag var inne med barnen. Han hörde flocken råma i närheten innan han gick in så vi tror att dom är på väg tillbaka.
Planen nu är att vänta in dom, inte stressa, vi har kört ut flera ensilagebalar för att locka in dom i hagen och jag tror att dom kommer hem så fort dom ser att allt är som vanligt. *hoppas*

Jag hörde dom råma närmare när jag var ut med hundarna tidigt i morse, det kommer gå bra, tänk positivt.
Tjuren ska slaktas inom en snar framtid, äldsta kon med, mitt i stressen funderade man om man skulle få hit någon som kunde skjuta dom på plats, men vad tar kål på en tjur? En AK4?

*ser mig själv framför mig i camouflagebyxor pepprandes med en AK4 och ett patronbälte över axeln*

Man får väl inte skoja om sånt, det är mycket man inte får och min hjärna är utmattad och leker bara flipperspel när jag försöker tänka.

962kkRhI/AAAAAAAAAkA/3uTnFmAnTzQ/s1600-h/200802251809.jpg">962kkRhI/AAAAAAAAAkA/3uTnFmAnTzQ/s320/200802251809.jpg" border="0" />

Oj vilken eftermiddag/kväll…….. våra highlandkor har rymt, alla utom en….
Vi har jagat dom i grannbyn ända sen Jeff kom hem från jobbet. Dom är fortfarande lösa. Jag är för trött för att skriva mer om det nu, berättar i morgon.

Men om ni ser sju stycken Hedenhös-kor med jättestora horn kuta runt kan ni väl bara be dom gå hem igen?

Senaste tiden har det ofta slagit mig att ”herre gud vad gamla många artister och skådespelare har blivit!”

Tänk vad barn kan uppskatta det enkla! När vi åkte och handlade idag passade vi på att åka och titta vid Ingbo källor. Källorna ligger i en mörk trollskog. Barnen tyckte det var både spännande och läskigt. Det är verkligen fint där.
Jag tycker närbilderna på vattnet blev riktigt läckra, tagna med min mobiltelefon!

Jag upptäckte att jag hade självutlösare också på kameran också!
Jag knäppte jättemånga kort. Det går en smal brygga tvärs över källorna, jag bara väntade på att någon gren i skogen skulle knaka till så jag skulle bli rädd och få plötsliga spädbarnsrelexer och tappa telefonen i vattnet……plums…..det sägs att källorna är bottenlösa.
Stämningen är verkligen trolsk vid källorna. Många träd var halvt omkullblåsta och lutade mot varandra, när vinden tog tag i dom uppstod ett knarrande och skrikande ljud som påminde om spädbarnsgråt.

Jag och mannen sitter och segar i soffan, varför kändes just den här dagen så tråkig? Mannens mobiltelefon har gått sönder och han har plockat fram sin gamla Nokia N70. I den finns det massor av gamla telefonnummer han inte behöver längre. Bland annat ett telefonnummer till vår gamla mercedes telefonstyrda motorvärmare. Tänk vad förvånad nuvarande ägare skulle bli om bilens värmare helt plötsligt går igång, hela bilen börjar surra då och kupéfläkten startar. Om man låter värmaren gå utan att köra bilen en sväng tar batteriet ganska fort slut.
Det är frestande att ringa….

Björn-Loke traskar runt med gummistövlar och hörselskydd och kylskåpspoesi i munnen. Han blev arg för en stund sedan och vrålade rakt ut, orden bokstavligen trillade ur hans annars ganska språkfattiga mun.

Är det det man menar när man säger att barn som inte pratar så mycket samlar på ord och rätt som det är så bara så lossnar allt och orden bara flödar?

Jag sitter och försöker klura ut hur man ordnar med layouter i WordPress. Det går inge vidare faktiskt. Jag tycker att WordPress verkar ha väldigt smidiga funktioner, när dom väl är på plats. Jag vet precis hur jag vill utforma upplägget i bloggen men jag begriper nästan ingenting *går och kollar hårfärgen i spegel*
Det finns möjligtvis inget litet wordpress-snille där ute på inter-nätet som kan plocka ihop en layout åt mig? D
Tills vidare får jag fortsätta att omstrukturera i blogger…..

Jag vet att det finns många fördomar mot lantisar hos stadsbor och vice versa. Det här berättar jag inte för att jag vill spä på fördomarna utan bara för att jag själv tycker att det är så fruktanslöst roligt! Jag kiknade av skratt första gången jag hörde det!

En vän till mig berättade om en bonde i medelåldern som var lite utav ett original. Han lämnade sällan gården.
Han älskade bilar av märket Mercedes och hade fler stycken gamla mercor.
En dag gick det tyvärr så att han blev tvungen att skrota ena mercan.
Men bonden var uppenbarligen en man med uppfinningsrikedom. Han monterade helt sonika bort mercans bilbälten och av dom gjorde han sig ett par *hör och häpna*
HÄNGSLEN.

När jag fick det berättat för mig såg jag mannen framför mig med bilbälterna som hängslen, han måste ha breda axlar för att kunna bära upp byxorna med sådana hänslen med stil!
Jag undrade då om han även monterat bort själva mojängerna man klickar i bältet i! Det måste vara riktigt praktiskt med snabbfästen till hängslena!
Om han tog till vara på dom fick jag aldrig veta, men jag vill hemskt gärna tro att han gjorde det.

Så fort jag ser en gammal gubbmerca garvar jag lite för mig själv och tänker på den där historien…..klick-klick….