Yearly Archives: 2009
Tack Systembolaget!!
Oxfilé (svensk) √
Raketer √
Bubbeldricka √
Fjårtisdricka till Mu √
På Bolaget:
Jag: ….vad sur jag blir om jag inte får visa leg… *väsertillmannen*
Mannen: Kolla vad det står här då; ”Visa leg innan vi hinner ber dig och du får en present.”
Jag: Wow! *kastar fram körkortet*
Tant i kassa: Tyvärr *ler beklagande* det är bara om man visar leg och är under 25, dig har jag ju kollat leg på så många gånger, vi har ju haft den här diskussionen om din ålder förrut.
Jag: Men va faaan!
Tant i kassa: Jaja, okej då, du kan väl få en liten present ändå då *himlar med ögonen*
Jag: *stolt*
Mannen: *skäms*
Filed under Allmänt
Oxfilé och raketer och tårtor
Hej och god morgon och lite småpanik.
Jag sitter fortfarande i mannens slappa långkalsonger och raggsockor, för helst en timme sedan skulle jag har varit och handlat. För till nyår är det så att allt som kan tänkas behövas till en typisk svensk nyår kan faktiskt ta slut i butikerna.
Pang bom så är det slut. Puts väck!
Vi ska bort ikväll, till makens bror på fest. Jag ska köpa med mig en oxfilé och det ska jag förvänta mig att hitta den i lokala affärn. Och då ska den vara svensk också vilket kan bli både svårt och dyrt att få tag i.
Att köpa Brasiliansk, det känns liksom… fel. BIG no-no.
Vi ska också ha med oss lite såna dära raketer. Även om jag är ungefär lika rädd som alla hundar och hästar och katter och möjligen ekorrar för raketer. Men är det nyår så är det visst det och barn och karlar brukar tycka att raketer är hejdlöst roligt.
Jag har ringt runt och hittat ETT ställe i närheten där det fortfarande finns raketer att köpa. Jag fick inte tinga på dom, men tjejen på affären frågade om jag skulle ha tårta också? Trevligt-trevligt, tänkte jag förvirrad, jag är ingen raketforskare precis.
Jag ska bara klä på mig normala kläder och sen ska jag skynda mig till affärerna.
Jag älskar verkligen att jag är så bra på att planera och förbereda saker i tid. En av de bästa egenskaperna jag har faktiskt!
Bullmätt.
Jag har träffat folk!
Och tänker jag efter så har jag nog inte gjort det sen julafton. Skrämmande! Och ändå kan jag få det att framstå som om jag har ett liv här i bloggen(?).
Som om vi hann med allt som skulle göras ute innan becksvart smällkalla mörkret kom? Nej. NEJ.
Där i becksvarta mörkret stod jag i mina rosa arbetsbyxor i dörrhålet till kossornas ligghall. Liksom för att markera en gräns, för att agera stoppgrind. Ingen-kommer-här-och-förbi.
Kaxig jag dådå? Ser inte jag något gör väl inte djuren heller det kan jag tänka. Så TACKSAM ska jag vara att jag inte är omkullsprungen och söndertrampad under den evighet det tog för mannen att skrapa rent foderplatsen med traktorn.
Jag famlade i mörkret i den halmade ligghallen när vi skulle gå in igen.
Det var ungefär samtidigt som jag hörde en kossa imitera en heliumtrumpet som jag snubblade på något som måste ha varit en isfrusen mammutbajs, och jag föll handlöst framåt. Jag tackade högre makter för att det var nyhalmat och Kung Bore för att det var så satans kallt så inga blajor skitade ner mina rosa arbetsbyxor. Sen kände jag efter om jag gjort illa mig.
Men det var inte kossorna som var folket. Nä, så illa är det inte riktigt ställt än. Det var våra kära vänner Ove och Sandra som vi våldsgästade med fikabröd när vi äntligen var klara ute.
Underbart att fika med vänner.
Alldeles för sällan gör vi det.
Nu är jag nöjd.
Och bullmätt.
Åt helvete med tidsplaneringen!
Okej, jag inser nu att min tidsplanering idag och min framförhållningsplan inför nyår spricker.
Jag kör alltid med mottot ”planera och handla i tid inför högtider”. Har jag nån gång gjort det??
Det kommer bli som vanligt, i morgon kastar vi oss iväg till affären för att köpa oxfile och hummer, allt är slut och vi går ut från affären med fläskfilé och kräftor. Bara den snorigt jävla dyraste champagnen finns kvar på bolaget och om vi orkar köa så ska vi vara jävligt glada om vi kommer ut med en flaska Diamantvin.
Innan det blir mörkt ska mannen hämta ett megalass med rundbalar alá isglass och därefter ska vi skrapa skit efter korna. Va? Börjar det bli mörkt nu?
När allt ute är klart skulle vi åka och shoppa god mat och alkohol och mellandagsrea. Vem fan har ork till det när vi är klara nån gång runt kvart i åtta och vi stinker värre koskit än en kossa själv?
Filed under Allmänt
Näste katt till rakning?
Jag har inte dött, trots min frånvaro på bloggen. Jag är ute. Nej, kanske inte precis nu, men jag har varit, i omgångar. Det är svinkallt och mycket som strular med vatten och hej och hå och sånt som ni skulle få huvudvärk bara av att tänka på.
Mellan varven går jag in och värmer mig och rakar katten.
Herrejisses, hela katten är en tova och det enda som kan hjälpa honom är att bli helrakad.
Nu råkar Scania vara en mycket snäll katt som ligger stilla när jag rakar med klippmaskinen, hur många katter går med på det?
Problemet är bara att A) Klippmaskinen är för slö och så det tar tid. B) Det är över 20 minus ute. Katten kommer bli psykiskt störd av att vara inne tills pälsen vuxit ut och kommer behöva något form av klädesplagg?
Nu måste jag gå ut igen.
Ett år med Mumari -09
Man måste ju summera sitt år, eller hur?
I år har jag gjort det genom att samla ihop foton från varje månad. En riktig egotrip 
Det tog ungefär pruttonhundra timmar att göra så ta dig gärna ett par minuter och titta och se om du minns tillfällerna? Eller om du är relativt ny här, se det som en liten förklaring på varför jag är som jag är 
Hoppas ni följer med nästa år!
|
|
(öppnas i nytt fönster) |
| Make a Smilebox slideshow |
Katten som dog är tillbaka
Jag och maken pallrade oss iväg till affären. På väg ut därifrån tyckte jag mannen dröjde ovanligt länge….:
-Det sitter en lapp om Scania här! säger mannen och kommer ut med en lapp med ett telefonnummer.
”Stor långhårig brunspräcklig hankatt upphittad, ser ut som en Norsk Skogskatt”
Jag ringde direkt när vi kom hem, katten, som ”bosatt” sig hos en familj bara någon kilometer ifrån oss lät misstänkt lik vår Scania och hade flyttat in i somras.
Vi bestämde att dom skulle ringa nästa gång Scania kom och ville ha mat så skulle jag komma och titta om det var han. En kvart senare ringde dom, hade fångat honom i en kattbur så jag tog bilen och skyndade mig dit.
Det var Scania, vår lurviga bjässe! Han fick knappt plats i kattburen!
Jag tackade och tog med mig missen hem.
Hundarna jublade och ylade, Scania fräste och Signe-Kattan morrade dovt. Vilket välkomnande!
Nu återstår det att se hur vi ska göra för att få Scania att stanna hemma. Han älskar barnen och vill hemskt gärna vara inne…. men han hatar hundarna. Det var antagligen därför han flyttade hemifrån från första början.
Nu har han hemska tovor i pälsen som jag måste ta itu med. Jag vet bara inte hur, jag kan ju inte raka katten så här mitt i smällkalla vintern? Även om jag tänkt hålla honom inne ett tag i början, men det tar väl lång tid innan pälsen vuxit ut?
Det märks i alla fall att han fortfarande är hemmastad här. Han är så kelsjuk och sprang raka vägen upp till Ellen i hennes rum för att kela. Övervåningen är något av en fristad för katterna, där får inte hundarna vara.
Det sägs ju att katter har nio liv, jag är beredd att hålla med för den här katten hittade jag platt överkörd och mosad bara för någon månad sedan…
Filed under Djuren
Motig dag
Idag är det en motig dag, trots den lilla solstrålen som lyste upp lite i morse.
Inte spelade det någon roll heller att jag så omsorgsfullt hade gjort ett hjärta på min bil igår, den gjorde int som jag ville för det. När jag äntligen bylsat på Loke pruttonhundra tjocka vinterkläder och spänt fast honom i bilen (som faktiskt startade) så ser jag att luften pyst ur däcken.
Efter att ha varit ute hela förmiddagen, skottat snö, kämpat med veden, bråkat med traktorn vars dörrar var fastfrusna, så var bristningsgränsen nära.
Jag struntade helt sonika i att pumpa däcken på min bil, jag tog Loke och gick in istället. Väntade på mannen som fick ta med sig pizza hem.
Note to my self: Pizza är äckligt. Ät inte det nå mer.
Efter maten har vi varit ute och flyttat och lastat kor. Med tanke på att det är 18 minus och blir mörkt så tidigt så var det inte alls speciellt roligt.
Nu känner jag mig som ett sönderfruset mähä som bara stirrar tomt framför mig. Jag har hört ryktas om att det kan bli 30 minus i natt. Vill vi ha det?
-Nä, skulle int tro det.
Helst av allt skulle jag bara vilja krypa ner i soffan under en filt och sova en stund.
Men så var det middagen och allt det där….
Filed under Allmänt
Jag har fått en bebis!
Gulleplutt!
I morse skulle jag bara gå ner till kossorna och fylla vatten, och starta bilen så den skulle bli varm. Sen skulle jag och barnen åka på mellandagsrean.
Men så…. såg jag på långt håll en liten varelse i ligghallen…. Jag skyndade in dit och hittade en liten nyfödd kalv!
Pluttenutt så söööt!
Jag hade så bråttom in i ligghallen att jag på köpet rev sönder mina G-Starjeans.
Den lilla kalven kanske blir en riktig G-Star Storbonden blir välan inte alltför exalterad, inte så som jag blev, för det är en tjurkalv ^^
Nu ska jag byta om till arbetskläder istället och gå ner och undersöka lite närmare, åh, den är så sockersöt så jag kanske tar in den i stället^^
Filed under Djuren
Den gången jag hade riktig dödsångest
En gång har jag haft en fy-helskottas-dödsångest. På riktigt. Så där så jag rabblade hej då rätt ut i luften åt alla jag älskade och tårarna sprutade samtidigt som jag skrek som en gris antagligen gör när det är dags för slaktmasken.
Och när det visade sig att jag hade överlevt skämdes jag så mycket över min spontanitet att jag nästan ville göra slut på mig själv av blotta skammen.
Det var inte i första bilolyckan jag var med i.
Det var inte heller i andra bilolyckan.
Det var någonstans i början när jag blivit tillsammans med min man.
Vi hälsade på vänner till honom, mitt i smällkalla vintern. Vännerna föreslog en skotertur. 4 personer på två skotrar. En Mu hade aldrig åkt skoter förut.
En Mu var lite för mesig för att säga rätt ut att hon egentligen var vansinnigt farträdd, så hon knep käften och hoppade upp bakom mannen på den ena skotern. Skotern var svart och högblank och såg elak ut.
Sen minns jag allt som i en dimma. Skotern for i väg och axade ungefär noll till hundrafyrtioelvatusen på en halv nanosekund och lämnade mitt sans och vett kvar nånstans vid startplatsen.
Det gick så fort så jag tror vi åkte ifrån luften för jag kunde inte andas. Märkligt nog kunde jag skrika. Och det gjorde jag. Som en besatt. Min man är fortfarande lomhörd och det här inträffade ju ändå för en hel evighet sen.
Jag skrek, hotade med att hoppa av i farten, jag grinade och jag slogs. Jag skrek visst så mycket att mannen inte hörde vad jag skrek. När jag blivit helt säker på att skoterfärden var en one-way-ticket till döden så blev jag tyst. Jag blundade och lyckades på något sätt trolla bort hela åkturen från mitt medvetande och när vi kom fram och jag inte var död såg jag hur alla förvånat tittade på mitt illröda, tårblöta, apatiska ansikte.
Jag hade tydligen uttryckt skräcken jag upplevde väldigt otydligt under färden? Mannen trodde att jag skrek av förtjusning? Jag hade inte förstått att jag skulle färdas på värstaste värstingen av skotrar och att man inte kunde dö av fartvind?
Idag påminde jag mannen om den dära skräckfärden, jag undrade om han verkligen tror att jag ska åka med på skotern han skaffat sig?
Mannen kontrade med att den aldrig i livet kommer att gå så där fort….
-Begriper väl jag det, raset har ju inte ens startat än.
Filed under Mannen
Det är jag som är Mumari! Jag är en 
