Lär ditt barn att resignera!
Jag läser i Aftonbladet om diskussioner till Anna Wahlgrens metoder att få barn att sova…. det var länge sedan jag läste om Anna Wahlgrens metoder och för att friska upp minnet gick jag in på hennes webbplats…
Jag håller med om en del av det hon skriver:
Tes: små barn är instinktivt medvetna om sin hjälplösa utsatthet. De fruktar ”vargen”.Deras skrik är frågor – ”Kommer jag att duka under nu?” – respektive oroliga reaktioner – ”Det här förstår jag mig inte på!” De vuxna är barnets överlevnadsgaranter. Deras uppgift är att bevaka det hjälplösa barnets intressen, dvs. hålla vargen i schack i alla dess skepnader. Barnets frågor ska ha omedelbara svar och betryggande svar, i handling.
Så långt in i hennes undervisande text håller jag med, men sedan skiljer sig mina åsikter OCH erfarenheter från hennes. Då detta inlägg är långt delar jag här, klicka under till höger för att fortsätta läsa inlägget, vilket jag rekommenderar att du gör. Vad är dina åsikter och erfarenheter?
Tvärt emot vad A.W förespråkar så tycker jag att man SKA bekräfta det lilla barnet som undrar var tryggheten är. Ett barn behöver få känna kroppsvärme och närhet för att känna sig trygg, och varför ska vi inte ge dom det? Vad hindrar oss från att skämma bort en bebis med närhet? Jag är bergsäker på att kroppskontakt och värme ger en bebis den naturliga trygghet som behövs för att barnet själv ska växa upp till en ödmjuk och omtänksam människa.
Så små bebisar och barn som metoderna förespråkas eller nästan predikas för har inte rätt uppfattning om tid och rum för att förstå metoderna. Ser barnet inte mamma eller pappa så är dom borta, barnet vet inte att man står på andra sidan väggen och hör gråten, de vet inte att man finns kvar när de vaknar.
A.W menar att när barnet slutligen somnar efter att man envist utfört dessa metoder så har man äntligen lyckats lära barnet att vara trygg med sig själv.
Jag menar att man lärt barnet att resignera, att ge upp. Barnet somnar till en början av utmattning men lär sig självklart efter en tid att det inte är någon idé att söka närhet. Har man lyckats då? Har man nått sitt mål?
Jag har själv haft telefonsamtal med Anna Wahlgren, för många år sedan då Ellen var liten och hade svårt att sova. Jag hade hört talas om A.W:s suveräna metoder och tog modet till mig och ringde henne efter x antal sömnlösa veckor. Jag fick svara på frågor om hur jag bar mig åt när Ellen skrek. Jag svarade sanningsenligt att jag försökte trösta och ge närhet. Jag fick rejäla tillrättavisningar för det, och eftersom det var mitt första barn, jag var totalt obalanserad av sömnbrist, så kände jag mig som en fruktansvärd mamma och började gråta av tillrättavisningarna. Enligt A.W så var jag oansvarig som förälder som inte lärde mitt barn att sova själv och därmed gjorde mitt barn utbränt av sömnbrist. Jag skulle minsann inte tycka synd om mig själv som inte fick sova utan det var Ellen det var synd om som inte fick chansen att lära sig att sova.
Jag lyssnade på A.W:s instruktioner om hur jag skulle gå till väga, jag provade försiktigt att knycka vagnen häftigt fram och tillbaka. Det kändes fruktansvärt fel. Jag provade att buffa, men jag kunde inte buffa så hårt som A.W förespråkade. Jag försökte lära Ellen att somna ensam i eget rum, men jag kunde inte härda ut att höra hennes övergivna gråt. Jag kände mig som en fruktansvärt dålig mamma, både ur mina egna moraliska värderingar och ur A.W:s perspektiv.
Jag insåg väldigt fort att dessa metoder inte passade för mig och Ellen, eller i min mening, inte för något barn som har svårt att sova.
Ellen lärde sig tillslut att somna själv och sova själv, utan hårda metoder. När barnen sen blir så stora att det går att föra en diskussion med dom, när man vet att dom förstår och har tillräckliga tidsperspektiv, DÅ kan man med envishet lära dom att sova tryggt i egen säng, men dom måste kunna förstå VARFÖR!
Loke sover fortfarande brevid mig i sängen periodvis. Han är 2,5 år och visst har jag hört folk säga att han är för stor för det, att han måste lära sig. Jag är säkert extra daltig eftersom han är minstingen och med största sannorlikhet det sista barnet, men han mår bra och sover gott och jag mår bra av att veta att han är trygg. Rent praktiskt är det inte heller några problem, vår säng är 240 cm bred så det blir knappast trångt. Då och då under natten famlar Loke med sina fötter för att känna efter om jag är i närheten och när han märker att jag är det somnar han lugnt om igen.
Jag kikade också på de instruktionsvideor som A.W har lagt upp och jag måste säga att jag knappt trodde mina ögon! Hennes metoder ser så ålderdomliga och bryska ut att jag mår illa när jag ser det!
Titta bara hur hon rycker vagnen fram och tillbaka när barnet ska sövas, vagnen studsar in i väggen med en smäll för varje ”vagning” som tydligen inte får vara behaglig för barnet som då kan bli bortskämt. Skrämmande, jag ryser!
Stannade utvecklingen av svensk barnuppfostran hos Anna Wahlgren för flera decennier sedan? Ärligt talat så skulle jag inte bli förvånad om Anna Wahlgren snart publicerar en video med instruktioner hur man lindar ett spädbarn.
Men gärna, känns som något alla vi spotlife bloggar borde ha nu ju :) Du kanske kan maila koden till mig? :) Är kanske fler spotlife bloggar som är intresserade av det? :)
Nä detta med att spädbarn ska skrika sig till sömns o blir för bortskämda med att man tar upp dem är skitsnack tycker jag !! Man kan inte skämma bort ett barn med för mycket närhet, ska man ta bort den enda trygghet de har?
Mina barn har jag nästan alltid tagit upp om de skrikit, kanske är det fel. Men inte fel för mig !! Jag skulle aldrig klara av att låta ett barn skrika sig själv till sömns!
De brukade somna i min famn o då la jag dem i spjälsängen o vaknade de då o inte kunde somna om så fick de ligga bredvid mig. Louisa min stora flicka var lättast att få att somna om då hon hade napp som tröst men de andra två var lite knepigare. Men fick de bara komma över i min säng så blev de så lugna.
Jag har aldrig haft en sömnlös natt, inte p.g.a. barnen än så länge i alla fall =)
Jag tror att alla känner vad som är bäst för både dem o barnet. Inget barn är ju det andra likt. Det går inte att följa nå’n instuktionsbok som A.W.!!
Kram på dig!!
Jag kunde inte heller med A.W’s metoder… de funkade inte för Dotra o mig heller… Hon låg i våran säng mellan oss (o snutta på mig) tills hon var 2 år. Sen blev jag gravid o ville ha sängen för mig själv o då accepterade hon sin säng. Vi talade då om för henne att hon fick somna i vår säng men sen skulle vi lyfta över henne… o hon fortsatte sova hela natten i sin säng.
Lilleman har också sovit mellan oss (o snuttat i ett år) men när han blev lite större o medveten så ville han vara stor som syrran o sova i egen säng o de delade rum tillsammans. Men aldrig har jag nekat mitt barn att känna tryggheten med en mamma o en pappa. O efter att de flyttade till egna sängar så har de sen stannat där. Enda gången de kommer över är om det hänt nån liten olycka eller om de drömt otäckt. Men det är så ovanligt att det inte går att räkna
O helt ärligt… hur mysigt är det inte med en liten barnkropp att gosa in sig med…
TREVLIG VALBORG!
VA FAN ÄR DET FÖR FEL PÅ HENNE???? vem vill som förälder inte vara nära sitt barn då? närheten till barnet är ju för både barnet och förälderns bästa… nej kvinnan borde inte få ge råd, hon borde spärras in!! och så som hon vred huvet på barnet, om en lite nervös mamma gör på samma sätt kan man ju råka bryta nacken på barnet!!! :(
stackars barn…
// http://www.forHair.nu
Allt om hår,hårvård och hårprodukter.
Halleluja!!!! Instämmer helhjärtat!!!
Som barn var jag fruktansvärt mörkrädd och fick panikångest om jag sov själv. Om mina föräldrar vägrat låta mig sova hos dem eller inte suttit hos mig när jag försökte somna hade jag nog aldrig kunnat komma över det. Jag var riktigt jävla supermörkrädd ända in i tonåren. Att jag dessutom alltid haft svårt att sova gör inte saken bättre. Men om tryggheten fanns i närheten kunde jag i alla fall vila.
Om man som barn får känna sig trygg och lugn gör inte att man blir bortskämd, det ger snarare en starkare självkänsla som gör att man som vuxen klarar sig bra själv i med och motgång!
Nuförtiden klarar jag mig alldeles utmärkt när det är mörkt. Även om jag fortfarande har svårt att somna.
Att hon tillrättavisade dig så att du kände dig som en dålig mamma och fick dig att börja gråta, tycker jag är ett tecken på att hon inte är att lyssna på även om hon säkert har vissa vettiga tankar och idéer.
Man kommer väldigt långt utan konstiga metoder om man bara har lite vanligt sunt förnuft!
Jag läste Barnaboken när jag fick min äldsta dotter. Ung och totalt utan erfarenhet av barn trodde jag att det var så man skulle göra.Tack och lov litade jag redan då mer på mina instinkter än på en bok och slutade snabbt med dumheterna, sen gick jag runt och hade dåligt samvete för att jag inte följde AWs råd.
Jag anser att det är näst intill lika hemskt att låta ett barn ligga i sin ensamhet och skrika sig till sömns som att aga det.
Jag köpte Barnaboken när jag var gravid och skulle få mitt första barn. Jag läste första kapitlet och bestämde mig sedan för att bojkotta den totalt. Att skriva att man druckit vin under alla sina graviditeter och att det minsann inte gav några skador på hennes barn och därmed dra slutsatsen att det är ofarligt, det blev too much. Jag har hört mycket om hennes metoder och läste om dem så sent som för någon vecka sedan i DN. Hur kan något som går emot hela ens mamma-väsen och som känns så fel, vara rätt? Nä, jag tror inte att man kan skämma bort ett spädbarn med trygghet och närhet. Vår lille son har jättesvårt för att sova och har varit och är fortfarande väldigt trygghetskrävande. Jag har fått amma honom varannan timme dygnet runt i över ett halvår och han vaknar fortfarande 3-4 ggr/natt och vill vara nära, alternativt ammas. Jag har inte sovit mer än 2 timmar i sträck sedan han föddes och borde väl egentligen greppa efter varje litet halmstrå… men att testa AW’s metoder skulle jag ändå aldrig göra. Jag tror mer på barnpsykologen Louise Hallin. Bemöt barnen och ge dem den trygghet de behöver istället för att försöka separera sig ifrån dem (dvs genom att sluta amma tidigt om man kunnat amma, få dem att sova hela nätter för att man själv vill sova osv osv). Det är ändå en förhållandevis kort period av bebisens och vårt liv som det handlar om och jag tror man har igen det sen.
Trevlig blogg förresten! Den ska jag hålla koll på :-)
/Malin
Malin´s senaste blog ..Spjälisen, helt OK!
Hej på dig,
Detta är ett gammalt inlägg men lika aktuellt för det. Samma diskussion om AW:s ”metoder” eller ”kurer” har ju blåst upp igen denna vår likaväl som förra..
Själv har jag redan länge undrat varför inte de riktiga experterna säger ifrån. Alltså folk som inte bara har fött flera barn utan även studerat ämnet. För man blir tyvärr inte expert på något bara genom att göra samma sak fler gånger. Annars skulle ju AW vara även expert på samlevnad och parrelationer..
AW:s metoder/kurer verkar ha uppkommit av hennes egna behov. En ensamstående 9 barnsmamma har såklart inte tid och möjlighet att ge kroppsvärme och kroppskontakt till alla sina ungar. Därför hittar hon på att det inte behövs eller är direkt skadligt för barnet.
Det skulle inte förvåna mig ifall hon påstod att barnen faktiskt tar skada ifall båda föräldrarna bor under samma tak mer än ett par år i följd..
AW:s inställning mot vetenskap och forskning tycks också vara ambivalent. Hon exempelvis motiverar sitt påstående om att barn under 3 år inte ska vistas på dagis genom att hänvisa till ”hur mycket forskning som helst”. Samtidigt ifrågasätter hon all den forskning som bevisar att plötslig spädbarnsdöd ökar ifall barnet sover på magen. Hon ifrågasätter även den forskning som visar att det faktiskt tar ca 2 år för ett barn att vänja sig vid tanken att om föräldrarnas skilsmässa och att många även flera år efteråt önskar att mamma och pappa skulle återigen flytta ihop. Och att det tar ungefär lika lång tid (2 år) för barn att vänja sig vid en styvfamiljsituation. Detta ifrågasätter AW starkt och hennes motivation lyder att ”hon inte ha MÄRKT något sådant hos sina egna 9 barn”. Och därmed var all forskning kring ämnet bevisligen ”humbug”..
AW:s iver att få ungarna att sova i sina egna sängar är också logiskt OM man tänker på hennes egen situation. Det ständiga flödet av nya pappakandidater och nya förälskelser lämnar knappast plats åt ungarna i den äktenskapliga sängen. En ny förälskad man är säkert inte lika pigg på att ha någon annans unge i sin säng än barnets biologiska pappa möjligtvis skulle vara. Därav behovet att alla barn måste bli ”trygga” i SINA sängar.
De rumänska barnhemsbarnen verkade förresten vara helt ”trygga” i sina sängar. Ingen av dem släppte fram ett ljud när västerländska tv-team besökte barnhemmen..
Jag ifrågasätter själv detta tankesätt att en unge skulle vara ”för gammal” för att sova i mammas och pappas säng. Den som målar upp skräckscenarier om barn som ”aldrig” kommer att vänja sig vid sin egen säng känner inte till några tonåringar och i själva verket pratar om sina EGNA behov – inte barnens.
Och barnen kan ALDRIG ”skämmas bort” med för mycket kroppsvärme och kroppskontakt. Men så klart kan det uppstå svartesjukedramor ifall pappan inte känner sig delaktig eller om det lurar en ny man bakom hörnet som OCKSÅ vill få sin del av kakan utan att vara mogen nog att tänka att hans tid kommer men att det lilla barnet ska prioriteras gentemot hans behov.
Jag är glad att både du och en och annan klok mamma har ifrågasatt AW:s metoder eftersom jag personligen anser att de inte alls har kommit ur kärleken till barnet utan snarare tvärtom: det eviga sökandet av vuxen kärlek för hennes egen del.
[...] fick en kommentar igår på ett ganska gammalt inlägg jag skrivit. Ett inlägg som ändå alltid är lika aktuellt. Anna Wahlgren. En tant (läs [...]