Erkänner… ett år senare…

Sovmorgon till halv åtta! Ni anar inte hur välbehövligt det var!

Jag ska strax gå ut och fortsätta med staket så det blir klart någongång, men först ska jag erkänna en sak….. så här ett år senare….. mamma läser säkert inte bloggen på helgen i alla fall

För en hel del år sedan, när jag och mannen var nyblivna sambos här på gården och han fyllde ståtliga 25 år, så fick mannen ett fint äppelträd i födelsedagspresent. Av min mamma och pappa….

Mannen var mycket stolt över sitt äppelträd och planterade det omsorgsfullt på tomten. Den sommaren var väldigt torr, mannen ringde hem till mig titt som tätt för att kolla att jag kom ihåg att vattna äppelträdet.

Äppelträdet växte och frodades i ett par år.

Förra sommaren skulle jag klippa gräsmattan med vår stora åkgräsklippare. Jag tyckte mig ha blivit så van att framföra gräsklipparen att den den kändes lika smidig som ett par tighta jeans.

Eftersom vi inte äger någon grästrimmer satsade jag på att klippa så nära alla hinder på tomten som det bara gick.

Jag närmar mig äppelträdet….. försäkerhets skull så håller jag ett ganska stort avstånd från stammen, jag får trimma för hand närmast stammen. Jag funderar på vad det kommer bli för äpplen på trädet, och fantiserar om äppelpajer….

Jag väcks tillbaka till verkligheten av ett fruktansvärt märkligt ljud…. *skrooufkabrak!*

….jag tittar förskräckt bakåt och hinner precis se ett helt äppelträd kastas likt en boomerang ut mot åkerkanten!

Först blir jag förvånad, var kom det där trädet ifrån?? Sen blir jag kall i hela kroppen och inser att det var DET äppelträdet! Vad ska mannen säga när han kommer hem?? Och vad ska mamma och pappa säga?

Jag stänger av gräsklipparen och kliver av, där äppelträdet har stått syns inte ett spår….. Jag springer och hämtar trädet, det är ju fortfarande alldeles helt och fint, rakt avkapat längst ner.

Först funderar jag på att gömma undan det, men jag får snabbt en smartare idé. Jag trycker ner stammen i jorden igen, precis där det stod från början. Jag backar och tittar med huvudut på sned och en kritisk min…. jo… det ser ut som det alltid ha gjort.

Jag startar gräsklipparen igen och klipper klart resten av gräsklipparen.

När mannen kommer hem är jag som en mussla… jag säger ingenting utan tänker att jag ska låtsas som om äppelträdet plötsligt vissnat och självdött. Han kommer ju själv se hur bladen skrumpnar på det!

Men jag kan inte riktigt hålla tyst om mitt klantiga misstag, utan erkänner….ett par dagar senare….. och mannen kan inte låta bli att garva åt det… tydligen typiskt mig… (?)

Förlåt mamma och pappa….

Idag får jag hem gräsklipparen från svärfar som har lagat den… mannen är orolig att min skitstabila gärdesgård ska visa sig vara mycket ostabil när jag bränner rätt in i den med klipparen.

Jag ska satsa på en trimmer i år!