I morgon är det skolavslutning för mina ”stora barn”.
Avslutningen sker i kyrkan, traditionsenligt, för så gör vi här på landet. Än så länge. Det är bra.
Jag har ingenting emot våra svenska traditioner och tycker absolut att de ska bevaras, jag kan bita ihop och knipa igen och förtränga mina religiösa åsikter. För barnens skull, och för traditionernas skull. Sen kan jag bara hoppas att kyrkan mer används som en lokal än som Guds hus, och säger någon nånting annat kan jag bara tralla och hålla för öronen.
Som lokal tycker jag att kyrkan är väldigt vacker, även om orden som prästen sa till mig när jag undrade om man kunde få gifta sig borgerligt i kyrkan ekar i mitt huvud; ”Kyrkan ÄR Gud, det måste du förstå”. *lalalalala*
Men jag ska ta med mig Loke och åka till Lokalen Kyrkan och se när mina barn, finast av alla, kommer tågandes in, sista dagen före sommarlovet.
Ensam och vilsen kommer jag smyga dit och önska att jag hade vilde Loke i koppel så att han inte ska överge mig och få mig att känna mig ännu ensammare.
Nervöst kommer jag att leta efter en lämplig sittplats åt mig och Loke, livrädd för att bryta osynliga familjegrupper och församlingsgrupper och tränga mig i mellan.
Fast jag egentligen vill trava in, rak i ryggen och utan tvekan ta den plats jag tycker att jag behöver, så vet jag att jag kommer krympa, ju närmare entrén jag kommer. När jag kommit ända in i kyrkan är jag så liten som en myra, som styrs av Lokes vilja och andra människors fötter.
Loke kommer högljutt peka ut ”bubbar” och mammor och pappor och ”barnar”. Loke kommer förvandla sin lilla knubbiga hand till en låtsaspistol och skjuta Jesus som redan är död, så prästen ramlar ur predikstolen i ren förskräckelse. Och jag kommer både förfasa mig och ha svårt at hålla mig för skratt över den syndiga lilla ungen.
När avslutningen inne i kyrkan är klar ska alla gå ut i ett mindre kaos. Man ska stå i olika grupper vars sammansättning är omöjlig att räkna ut för en ickeinföding, och vänta på sina barn.
Jag och Loke kommer att utgöra den ståtligaste gruppen av dom alla, som två ulvar i fårakläder. Jag ska nicka igenkännande och le åt alla som tror att dom känner mig, och Loke ska sött hålla mig i handen och titta efter Ellen och Alfred.
Det är jag som är Mumari! Jag är en 
Har faktiskt aldrig förstått varför skolavslutningar ska hållas i kyrkan?? Det har ju absolut inget med det kyrkliga att göra?!?
Onykterheten gjorde det hela något roligare visserligen… 
Minns hur oooolidligt tråkigt det var att sitta i dessa oooobekväma bänkar och ooootåligt få vänta på att sommarlovet skulle komma igång!
Samma känsla ju äldre jag blev, med undantaget att från ungefär 9:an och fram tills studenten så var man skapligt onykter varje gång man satt där i träbänken och leeeed.
Nä, jag tycker det skulle kunna hållas avslutning i skolans gymnastiksal eller i aulan om det finns en sån!! Kyrkan har verkligen inget med detta att göra…förlegat och aptrist!
[SVARA]
@Olle: Jag förstår inte heller det, faktiskt, i skolan jag gick i när jag var liten så hade vi skolavslutning i gympasalen, även om det också var i en liten by.
[SVARA]
@mumari: Jag gick oxå i en liten by 1-6an…vi åkte till en annan by där det fanns en kyrka enbart för avslutningen! Sen i högstadiet blev det Kristina kyrka och gymnasiet blev det nån lite mindre kyrka…Heeelt meningslöst.
[SVARA]
Kyrkor är ofta vackra, men för en som inte är med i Svenska Kyrkan pga att man inte är ett dugg troende så känns det som rent hyckleri att ens kliva in där…
Jag tycker också att det borde räcka med aula/samlingssal/gympasal eller annat liknande när det är examensdags.
) så var vi också alltid i kyrkan för examen. Det var först på gymnasiet som vi ”slapp” detta!
När jag var liten (för sisådär 100 år sen…
[SVARA]
Precis så där känner jag mig också i kyrkan. Jag förstår inte vitsen med en religion som tvingar folk att be om ursäkt för att de existerar.
[SVARA]
Lycka till imorgon!
[SVARA]
[...] Vad var det jag sa? [...]
[...] Jag skrev om den förra året, eller rättare sagt om mina tankar inför avslutningen i kyrkan. Och när jag väl kom på avslutningen visade det sig att mina förhoppningar om att kyrkan endast skulle användas som lokal inte föll in. [...]