mumari

Om päronet, trean & nollan

Okt 14, 2009 Allmänt

Jao….. det gick ju sådär med min diet…

Men nu vet jag. Sallad kan ju då rakt inte vara nyttigt att leva på! Även om jag faktiskt blandat i crabsticks och sånt. Stört komplett omöjligt att äta sig mätt på. Efter tre måltider bestående av sallad-sallad-sallad var jag kroniskt hungrig och i princip döende.
Ja, jag och mannen gick runt som två zoombies och avundades ungarnas skolmat.

Men vi har återställt balansen i kroppen nu. Med Max.
-Fy fan vilken svag karaktär jag har.

Det är nog bara att inse att ingen sallad i världen kommer att hjälpa. Efter att man har fyllt trettio så antar kroppen helt automatiskt en päronform.
Jag som aldrig sett ut som ett päron, snarare mer som en rabarber, och alltid hatat min rabarberform, har nu svårt att acceptera den däringa päronformen.

Fast rabarber är ju knappt inte ens gott…. jag kanske vänjer mig…. vid både päronet och trean och nollan. Och när jag vant mig vid det så ska trean bytas ut mot en fyra och päronet har antagligen skrumpnat ihop något.

Håhåjaja, varför känns det som om bara jag åldras och ingen annan?

Det jag skriver i det här inlägget får mig att tänka på Mymlans veckotema i Bloggvärldsbloggen. Temat är just ”kroppen”. Så jag kan lika gärna fortsätta spinna på det… (klicka för att läsa mer)

Min kropp har ju faktiskt formats allra mest av de tre barn jag burit. Jag har ärr från revbenen och ner till knävecken efter nästan 30 extra graviditetskilon. Med tanke på en startvikt innan första graviditeten på 40 kg så är det rätt mycket.
Jag borde ju vara stolt över min kropp idag, att den klarat av att bära tre barn? Jag borde se mina ärr och bristningar som vackra kärleksbevis?
Det är precis vad alla säger, ”var stolt, du har ändå fått tre barn”.
Ja, jag är stolt, över mina barn. Men hur mycket jag än försöker så kan jag inte vara stolt över min ärrade kropp. Över min mage som ser ut som en gigantisk skrynkelpung och mina ben som ser ut som manchesterben.
Och det, DET ger mig dåligt samvete. Eftersom man SKA vara stolt. Man SKA älska sin kropp när den skänkt en så fina barn.
Det är som om kroppen borde vara synonymt med barnen.
Och är man inte stolt så är man otacksam.
Skäms du över hur din kropp har formats så är du inte en värdig mamma.

Jag får jobba på det. Länge leve taxöron, pungmagar och manchesterben!

Tags: ben, bloggvärldsbloggen, bristningar, graviditet, kilo, kroppen, mage, magen, manchester, mymlan, päron, pung, skrynklig, tema, uppgång, veckans, vikt