Underskattade
Loke underskattar ofta oss föräldrar. Han tror att vi lever i en bubbla, i en varsin bubbla för att vara mer exakt.
Jag pratar med mannen i telefon när han är på väg hem. Senare, vid matbordet:
Jag: Blabla bla-babbelibla.
Mannen: Blababbelblabla *instämmer*
Loke: Tyst mamma! Nu jag ska prata pappa. B’rätta saker s’tår du!
Jag och mannen: *tystnar*
Loke: *tillgjord konstpaus* Pappaaaa! Mamma PRATADE med dig I TELEFON! Du åkte bilen dådå! *sensationellt*
Mannen: VA!?
Loke: Jaaaa! SÄkert! Var så!! *lyrisk över att ha berättat ett sådant scoop*
Jag och mannen: *tillgjort förvånade*
Han har koll han, Loke, minsann….
För övrigt så hjälpte migränsprayet mot huvudvärken! Helt otroligt. Men vissa bieffekter verkar det ha. Jag känner mig konstigt tung i kroppen, sådär varmkall på ett konstigt och flummigt avslappnande sätt. Jag känner mig som Katt-Kerstin i Heja Björn!
Strax ska vi dricka lite glögg och fascineras över Ullaredsfenomenet och ilskna Grannar!
2 puffar–>200 spänn
Jag har bränt 200 spänn på nässpray. På TVÅ puffar. När jag åkte och handlade för en stund sedan så svängde jag in på apoteket för att köpa den där migränsprayen som jag sett reklam för.
Inte fattade jag att det bara var två doser i den! Med tanke på priset så borde den vara jävligt bra. Jag har vaknat med huvudvärk i tre veckor nu och börjar bli trött på det. Hjälper sprayen så var det värt de två hundralapparna, garanterat.
Jag testade den för en stund sedan, men jag tror det är för tidigt att säga om den hjälper, än så länge känner jag mig mest varm i skallen.
När jag kom ut från affären hade det ironiskt nog parkerat en exakt likadan volvo brevid vår bil, i samma färg. Jag ser det som ett hån, den volvon var kritren, det kan man inte riktigt påstå att mannens är. Lite störigt. Vore jag ägare till den rena bilen hade i alla fall jag fnissat lite föraktfullt.
I morgon ska jag köra bilen till verkstaden, sen på onsdag ska jag åka och besiktiga den. Jag åker alltid på att besikta våra bilar! Jag är bergis på att bilprovningen hittar miljardes-biljoners fel på bilen, mannen säger att det kommer att gå kanoners.
Jag tycker att han i alla fall kunde vara ärlig i det avseendet, jag menar, hur kort kjol ska jag bli tvungen att ha?
Framförhållning liksom.
Nu ska jag duka fram maten, sen ska jag gå ut igen och därefter förhoppningsvis få en lugn kväll framför tv:n, jag har till och med köpt glögg!
*Videoblogg* Trälar på liksom..
….ja…. vad är det att blogga om idag? En dag som alla andra. Filmen sammanfattar på ett lättförståeligt sätt hur min dag sett ut hittills….
Eftersom jag inte hade något barn med mig fick Dumper följa med, så blev hans dag gjord, han älskar att åka alla fordon!
Skitig som få, jag är inte rädd för att gå ut och bli smutsig i alla fall, jag vet ju att jag åtminstone blir lite sötare när jag fått ta en dusch när jag kommer in ^^
Blir det snö till jul?
Jag kan verkligen inte fatta att det snart är jul.
När jag var liten var det snö på vintern. Som man fick pulsa i. Och det var snudd på att man fick åka skidor till skolan, 2 mil, I ENA riktningen!
Jag är så sjukt less på det här vädret nu så jag får superspunk!
Snart är det galoscher till hundarna som gäller, det är ingen mening längre att torka golvet, ett fint lager lerdamm ligger alltid som en hinna över golven. Jag är less-less-less.
Varenda morgon när jag vaknar så liksom väntar jag på den där barnsliga glädjen, att titta ut genom förnstret och få se att det är vitt överallt!
Kommer det bli någon snö till jul? Vad tror ni?
Mu –>Befordrad
Jag kan köra traktor. Och jag kan köra ut rundbalar. Jag gjorde alltid det förut. Det var bara väldigt längesen och med en annan traktor.
Vi har och har haft hemskt mycket att göra här på gården senaste tiden. Därför blev jag idag befordrad. Från att åka med i traktorn och hoppa ut då och då och göra nödvändiga saker, till att köra traktorn själv och fodra själv.
Jag kan inte riktigt minnas att det fanns så här många spakar sist jag körde. Mannen förklarade:
”Det är plätt-lätt! Dra i den spaken bakåt, samtidigt som du gasar, slår en knut på dig själv, trycker på en hemlig knapp, knyter fast den andra spaken här, växlar mellan hare och sköldpadda, backar, svänger, knyter upp dig själv, kör framåt, tar balen, släpper balen, drar i en annan spak och….. ja, du fattar.”
Jag bad honom vänligt men bestämt tala som man gör till ett barn.
”Du får prova dig fram, det är då man lär sig bäst.”
Jag har väldigt svårt att lyssna på instruktioner, jag börjar lätt tänka på annat och blir förvånad när jag upptäcker att instruktionen är färdig, och jag är för otålig för att fråga igen.
Jag har också ett lite lätt hetsigt temperament. Jag blir komplett tokig när jag inte riktigt klarar av det jag vill rent praktiskt. Jag når inte ens kopplingspedalen på den dära blåa traktorn. Jag får stå upp när jag kopplar och ska precisionsköra. Jag har hoppat ur traktorn och vrålat av ilska sjuttioelva gånger och tittat på de satans ensilagebalarna när dom legat som oformliga sackosäckar efter att jag tappat dem.
Halmbalarna klarar jag ju galant jue!
Skam den som ger sig, nu kan jag. Och jag har fortfarande en ilsken puls på ungefär 390.
Vi har gjort tusen andra saker idag också, det blir mycket skit-och-bond-prat här just nu. Jag har åter igen blivit jagad av den galna tjuren, vi har tömt brunnen och kört ut stinkande vätskor på åkern och donat.
Om det ändå kunde bli minusgrader snart så att marken fryser till så vi slipper denna lera!
….mannen läser mitt inlägg och tröstar mig med att dom, JUST DOM balarna som jag skulle ta var svåra. HAN tappade dom MINSANN också då och då.
Jag ÄR mamma
Jag har skjutsat mannen för att han skulle hämta hem ytterligare en traktor (nou igeen?). Vårt traktorfixerade minibarn åkte med och valde givetvis att åka med mannen i traktorn hem i stället för med mig i bilen.
Det gav upphov till konstigheter för min del. Först jublade jag! Jaaa! Jag kan alldeles tok-ensam gå in på Karlssons och shoppa! Karlssons är som vår del av Sveriges Ullared, bara mycket mindre. Och teoretiskt sett mindre skit.
Jag parkerade bilen, stod ett tag brevid bilen och fläktade lite med dörrarna. När jag kom på att det faktiskt inte var någon mer som skulle hoppa ut, stängde jag och låste och gick mot ingången.
En otäck, krampliknande känsla spred sig i kroppen. Vad ska jag titta på med det ögat som annars håller koll på barnen? Kan man effektivisera och titta på två olika hyllor samtidigt istället? Vad ska jag göra av mina händer? Vem ska jag prata med?
-Mammaaaaa! Maaaaamma!
*äntligen*
-Jaa! Mamma kommer snart!
-Mammaaaaaaa! MAAAMMAAA!!!
-JAAA! *sluta-skrik-jag-skäms-unge!*
Jag pös iväg, helvete-panik, köp något och åk härifrån Mamma-Mu! Jag ryckte åt mig lite julbelysning och ställde mig vid kassan. Betalade, förväntade mig tjat om godiset som var strategiskt placerat vid kassorna.
Gick ut ensam. Åkte hem ensam.
Jäkla unge! Det var ju inte min unge!
Jag blir lite rädd. JAG ÄR MAMMA. Kanske har jag suddat ut mig själv?
Nu ska jag dra på mig min koskitsoutfit och gå ut, traktorn med man och barn är snart här.
Skitiga jobb goes romantic
Tjohej! Sovmorgon till 8.00! Vad tjänar man på det när man lyckas med att vara vaken till långt in på natten liksom?
Men vi gick och la oss ganska tidigt och tittade på tv i sängen.
Jag: Skulle inte du smörja in mig på ryggen och ge min onda rygg lite ryggmassage?
Mannen: …mmmm. *sprutt-fjutt-splash-med- hudlotion-på-min-rygg*
Jag: Gaaaaah! Kaaalllt!
Mannen: …mmm. *masserar frånvarande*
Jag: …du kan ju massera min rygg då då medan du tittar på ”Skitiga jobb” på Discovery.
Mannen: *asg*
Det är därför han är min man, för att ingen annan i hela världen skulle brista ut i ett sånt gapskratt åt det. Vi sätter ribban för humor högt.
Annars så fikas det första adventsfika här på morgonen, samtidigt som hundarna grinar högt för att dom också vill sitta i soffan och äta bullar.
SkitMumari goes FräschMumari
Efter en dag ute i regn och lera och koskit var det guld värt med en dusch, en massa ljus tända och en god italiensk plockmiddag framför tv:n.
Jag har fått upp nya adventsljusstakar….. inhandlade i panik på konsum.
Nu dricks det kaffe, lite väl sent för att en Mu ska kunna sova, men det finns en pytte-pillimeters chans att jag får i alla fall en halvtimmes sovmorgon i morgon bitti!
Bonderier
Uff vilken dag.
Jag och traktorn med stor kärra. Jag känner mig mycket liten i traktorn. Jag tror att traktorn ska löpa amok utan anledning, att kärran ska välta eller att jag helt plötsligt ska blanda ihop gasen och bromsen.
Nu gick det ju bra, trots allt. Det var mest en evig väntan på att lasset skulle bli fullt så jag kunde åka tippa dyngan på åkern.
Jag känner mig i alla fall lite stolt över att jag lyckas backa och vända och ha mig så pass smidigt ändå, jag menar, jag är ju tjej ;)
Det är ytterst sällan som jag klarar av att bjuda på en bild av mig själv helt osminkad….. enjoy, jag kanske tar bort den snart!
Bakom kulisserna
På Max drive-in igårkväll:
Max: Hej-och-välkommen-det-går-bra-att-beställa?
Mannen: Ja… ett Friscomål me…..
Max: Ja-var-det-bra-så? Dricka-till-det?
Mannen: …vänta lite nu här, det ska vara UTAN lök och dressing. Och fanta till det.
Max: Ska-det-va-nå-mer-annars-blir-det-blablabla-kr-i-nästa-lucka-tack!
Mannen: Neeej! Det ska vara en Maxbox m…..
Max: Var-det-bra-så? Det-blir-blablabla-kr-i-nästa-lucka-tack!
Mannen: Neeej, det ska vara ett Maxmål och till d…..
Max: Okej-ska-du-ha-mer-eller-annars-blir-det-blablabla-kr-i-nästa-lucka-tack!
Mannen: *gaaaaaah!* Nej, vi ska ha….
*vi lyckas slutföra beställningen, stänger rutan och åker vidare mot nästa lucka*
Jag: Fy, vilken otrevlig hagga, man måste ju nästan be om ursäkt för att man ska beställa!
Mannen: Ja, verkligen!
*framme vid nästa lucka*
En annan Max: Tänk på att vara trevlig nu då!
Max: Jaaaa….
Vi: *hörde dom vad vi sa???*
Max: *spottar i vår hamburgare när vi inte ser* Smaklig måltid! *ler*
Vi: *åker och äter inte ont anandes…*
God morgon
God morgon!
Det börjar bli tröttsamt att vakna med huvudvärk varje morgon, och starta dagen med alvedon.
Igår fick jag bli som en Cecilia Lind och åka lastbil. Vi körde tillbaka den som mannen lånat för att hämta sin nya pärla med. Det ÄR mysigt att åka lastbil, jag kanske är lite manlig av mig, hehe, ju större desto roligare när det gäller lastbilar!
Förresten kom glassbilen igår också. Med DEN glassbilsmannen. Det blev som ett kärt återseende, hund och glassbilsman emellan.
Jag blev dessutom erbjuden ett VIP-kort hos glassbilen. DET NI! Och påtjatat precis huuur mycket glass som helst. Besviken såg jag senare att det var ett vanligt rätt-och-slätt-kundklubbs-kort. Lät ju inte alls lika flådigt. Funkar bergis bara hos glassbilen. Värdelöst, det hade åtminstone kunnat funka på MAX eller nåt! *suckar*
Nu ska jag klä på mig min snygga arbetsoutfit och gå ut. Det väntar en lång dag med allt möjligt grovgöra ute hos djuren. Jag har även hört att det ryktas om att jag ska köra traktor med kärra. Det var ett tag sen jag gjorde det…..
Det där med dödsångest…
Hupps jaiks och hjälp!
Jag har sprungit för allt vad benen bar. Betänk då att jag har väldigt korta ben.
Vi var nyss ute och fodrade kvigorna. Ena gruppen kvigor står till tjänst för Herr Tjur. För att han ska få utlopp för sina lustar. Eller för att kvigorna ska bli dräktiga. Same-same-but-different.
Jag är första balsprättare-och-grindöppnare. Mannen behöver praktiskt taget bara sitta i traktorn och styra. Jag öppnade den stora tunga grinden in till Herr Tjurs harem. Mannen åkte in i ligghallen för att halma och under tiden stod jag i grindhålet och passade så att ingen skulle smita ut. Det brukar gå bra och kommer det någon kviga kan man bara tjoa lite så vänder dom.
Nu kom Herr Tjur. Han la av ett ill-bröl, skrapade med benet i marken och satte full fart mot mig.
PANIK!
Jag skrek, jag viftade, fem meter kvar så slet jag tag i den stora grinden och lyckades stänga igen den innan Herr Tjur kom ut.
Herr Tjur sprang på insidan av grindarna, brölade hest, himlade med ögonen och ruskade på huvudet. Hela tiden med blicken riktad mot mig. Han såg bokstavligen ut att vara helt från vettet!
Jag skrek och tjoade, han brölade. Till slut så var jag så rädd så jag sprang därifrån och gömde mig bakom lagårdsknuten. Skakade med tårar i ögonen av rädsla. Shit vad barnslig jag är! Skärp dig Mumari! Du måste jaga bort besten tills traktorn ska ut igen!
Mannen kom med traktorn och ville ut, jag tog mod till mig, gick fram för att mota bort Herr Tjur. Herr Tjur fortfarande tokig, jag fick tag i en hink och slängde mot honom. Det verkade göra honom rasande.
Så jag sprang igen, och sprang, och sprang.
När jag en stund senare kikade fram bakom knuten såg jag att mannen motat bort Herr Tjur så jag kunde öppna.
Mannen undrade vad sjutton jag höll på med??
Jag förklarade att Herr Tjur var ett stort monster, att han tänkte stånga ihjäl mig för att sedan äta upp mina kvarlevor. Att jag fick dödsångest. På riktigt.
Mannen förstod inte problemet riktigt utan förklarade bara att alla kvigorna måst ha blitt dräktiga, Herr Tjur var väl bara frustrerad för att han inte fick komma till nå mer.
JA?
Vad vill han mig då? undrar jag!
Jag är fortfarande lätt skakig, och undrar hur mannen betedde sig för att tala sans med monstret?
Flashback
…jag fick en otäck vision….
….av att jag använde blandad julkompott till brasvirke sista april i våras.
Jisses vad sann den visionen var! Jag kommer exakt på pillimetern ihåg hur jag tänkte;
”Jag vill i alla fall byta ut alla fula adventsljusstakar och sånt som jag panikköpt dan före första advent tidigare år…”
Jo’satt…. va-hettere…. nu står jag ju här, utan adventsljusstakar, och får åka in till stan i helgen och panikhandla nya. Undrars om dom kommer att göra sig i nästa års majbrasa? Kanske jag ska tänka på materialvalet i år.
För jag antar att snålvargen slår till igen när jag väl står där och ska välja ljusstakar.
Nu är i alla fall Malin här och fikar. Datorn har hon med sig och jag ska guida henne lite i blogspotvärlden, hon har precis registrerat en blogg där!
Om manlighet och makens älskarinna
Jo… den nya ”familjemedlemmen” då då….
Jag är beredd att motvilligt kalla den för en familjemedlem, eller snudd på min mans älskarinna som tvingat sig in i mitt bo.
Det har drömts och pratats om henne den senaste veckan så det hade inte spelat någon roll om jag skuttat runt i negligé och svandun för att påkalla mannens uppmärksamhet.
De första trevande kontakterna har skötts via internet, kort har skickats fram och tillbaka. Moderna tider….. sedan har det utvecklats vidare med telefonsamtal och nu är hon här, slutligen.
Jag förstår inte att jag har svårt att mäta mig med henne. Hon är gammal som gatan. Hon är ringrostig, knakig och knackig, har svårt att hålla tätt och verkar inte vara speciellt samarbetsvillig.
Det finns karlar som uttrycker sin manlighet med ett 6-pack öl framför tv-sporten, det finns karlar som uttrycker sin manlighet genom att springa ut i skogen med pangare och kamouflagekläder och det finns karlar som som uttrycker sin manlighet med hjälp av en sportig bil som kan rita svarta sträck på vägen.
….sen finns det karlar som är besatta av maskiner. Ju större desto häftigare. Rått ska det vara, och diesel och tjofaderittan.
Mannens nya är en grotesk väghyvel från dinosauriernas tid. Själv begriper jag inte alls hur en sådan skapelse kan uppta alla hans tankar, och jag begriper ännu mindre hur han ska kunna manövrera den med alla tusen spakar. Allra konstigast är kanske att han ska ha den som leksak tillsammans med sin far som bor i ett villaområde nästan inne i stan.
Jag misstänker att vårt hus innom en snar framtid kommer ligga som på ett berg, när gårdsvägen och planen blivit nerhyvlad i envisa träningsförsök. Det ska visst vara svårt att hyvla vägar.
Jag vet inte om jag ska förfasas eller fascineras över min mans sätt att hävda sin manlighet, men det är något visst med karlar och stora maskiner.
…..och Loke jublar.
Loke fick i alla fall en spännande dag igår när han fick fara med pappa i lastbilen för att hämta den gamla Bettan, och jag fick en alldeles barnledig förmiddag!
….och inte blev jag någon Cecilia Lind igår, jag som tänkt åka med när lastbilen skulle lämnas tillbaka. Det får bli i morgon istället. Lastbil tycker jag om att åka, men gamla Bettan får nog mannen leka med själv!
Appropå manlighet, så har Mymlan det som veckans bloggtema, så HÄR kan ni läsa andra tankar om fenomenet!
Wohoooo! I’m back!
Hahaaaa, ni blir aldrig av med Mu! Moahahaha!
Äntligen är jag hemma i min blogg igen, och allt tack vare Jimi på Mortfiles där min blogg numera ligger!
En ordentlig uppdatering kommer senare ikväll. Vi tycks ha fått en ny familjemedlem här, den är på ingång. Mer om det senare, ikväll planerar jag att bli en Cecilia Lind och bege mig på en liten roadtrip i lastbil med mannen.
Over and out!
Ps: JAG HAR SAKNAT MIG.
Varsågod! Ta den!
Det kändes som extra jobbigt idag. Att gå ut och kvällsfodra i blåst och spöregn. Det hade dessutom blåsregnat in under verandataket där mina lagårdsstövlar står, så dom var dyblöta innuti.
Att försöka gå i vattenpölar och lera med ryggont i mannens stövlar i typ storlek 46 var faktiskt ingen hit.
Barfota i fyrtiosexor.
Strax så är det Bonde söker fru på tv, det är ju kul, men så fort jag tänker på det så får jag den här på hjärnan:
Kanske jag kan dela med mig av den till er? Varsågod! Ta den! Jag vill inte ha den längre!
Dagens lilla glädje var i alla fall Deeped’s fina ord om min blogg i sin bloggserie om Twittrare han följer.
Har ni inte Twitter så tycker jag ni ska skaffa det, när man kommer in i det är det oerhört enkelt och roande!
T-A-C-K-S-A-M
I morse hoppade jag på så lätta steg för jag var så glad över att min ”riktiga” blogg är på väg tillbaka.
Mina steg var faktiskt så lätta så jag bokstavligen skuttade ut för att hämta ved. När jag hämtar ved så är det inte i en gullig vedkorg av rotting, då hade jag fått springa många gånger.
När jag hämtar ved så gör jag det i en stor Ikeabag. Hemskt smidigt.
En sådan bag väger ganska mycket när den är full med ved. Men det löser man enkelt genom att svinga upp den på ryggen.
Det kan mycket väl ha varit så att jag packade liiite mer i den än vad jag brukar.
När jag skulle gå upp för verandatrappen så slog tyngdlagen till, jag höll på att välta bakåt mitt i trappan. Så det kompenserade jag enkelt genom att snabbt luta mig framåt.
*brak*
Nä, trappen gick inte sönder. Min rygg gjorde det, okej, kanske att det inte lät brak så hela världen stannade upp och lyssnade. Men det kändes. Och inne i mig så sa det brak i hjärnan, för det här orkar jag inte med.
Jag kan inte riktigt räta ut ryggen nu och det gör sisådär skitont.
Då är det som extra roligt att åka och handla med ett litet barn. Det är som extra roligt att få springa och jaga kundkorgen på hjul som tillfälligtvis förvandlats till en lastbil och körs av en trilsk treåring som vägrar ta last.
Men jag ska inte tjura för det. Jag ska vara positiv. Och jävligt tacksam.
Tacksam för att jag i alla fall höll mig på benen och inte föll handlöst baklänges med en stor vedsäck som stötdämpare mellan mig och marken.
Det ska jag.
T-A-C-K-S-A-M.
Den är hemma nu!!
Snart….. snaaaaaaaart! Jag trippar runt spänd av förväntan!
Jag går alltid upp först av alla om mornarna. I morse, efter den dagliga morgonsurfen flög jag upp för trappan för att väcka mannen. Stormade in i sovrummet och ropade:
-Den är hemma nu!!
Mannen gnuggade sig i ögonen;
-….vaaa… knorrade han med en röst som lät som den varit inaktiv de senaste fyrtioelva åren.
-Min blogg! Den är hemma nu!!!
Ja, inte heeeela vägen i hamn, men jag har sett den, på en annan, tillfällig adress. Snälla underbara Jimi med sitt webbhotell har fixat och trixat i natt.
Det är kanske nästan lite sjukligt, att jag blir så äkta glad i hjärtat!
Att knalla in i min riktiga blogg igen var som att återse en kär gammal vän!
Det är mig ni svär över
Jag tror att jag håller på att bli dum i huvudet. På riktigt.
Jag kan inte längre hålla koll på mig själv känner jag, jag liksom släpper iväg mig själv vind för våg, utan att jag är kapabel till att tänka.
När jag fått rull på bilen och släpkärran med väven så ringde jag till Mia för att babbla lite. Det blev ett långt superbabbligt samtal.
När jag kommit halvvägs avbröt jag Mia plötsligt:
-Vänta-vänta-vänta!! Jag måste bara fråga en snabb sak!!
Mia tystnade…. -Ja?
-Hur fort får man köra med släpkärra?! Jag har helt plötsligt glömt bort det!!
När jag kört en bit till, var nästan framme i Vittinge, avbröt jag Mia igen:
-Tyst-vänta-vänta-oouuaah! Jag måste fråga en sak till!!
Mia tystnade igen: -Ja? Vad är det nu då?
-Kommer Vittinge före eller efter Järlåsa? Jag kommer fan inte ihåg! (jag har åkt där miljarders med gånger senaste tiden)
Hrrrm…. vi redde ut alla mina funderingar, babblade lite till och sen var jag framme, uträttade det jag skulle och kom äntligen fram till Maja Piraya.
Maja Piraya var i full färd att renovera i huset, mina barn härjade, Maja rollade väggar och placerade mig på en stol. Så jag har suttit och känt mig så där härligt lat och tittat på när Maja jobbat i sina fina rosa arbetsbyxor. Kaffe har jag också fått :) och en härlig pratstund.
….och tadaaa: Majas tvättmaskin-med-inbyggd-torktumlare! Det var därför det var värt allt knöl med släpkärran förstår ni :)
På vägen hem var jag bilföraren jag själv hatar, som alla hatar. Jag lusade på vägen så jag hade ett vackert pärlband av glittrande billampor efter mig. Som en pampig parad kan jag tänka.
För varje bil jag mötte släppte jag något på gasen, så där irriterande lite, men så att det ändå besvärade bilisterna bakom.
Herregud vad jag avskyr sådana väglusar!
Gasa för fan!
Nu är det strax nattis efter en lång dag, vi kom precis in från djuren. I morgon ska jag vakna och kunna tänka klart som korvspad. Minsann.
God natt på er!
Önskas: Skitig chaufför
Det lät så himla käckt det jag skrev i mitt tidigare inlägg; ”….nu ska jag kila ut och koppla på släpkärran….”
-Ha! Som om det gick som en dans på rosor! Som om jag trippade ut i rosa balettskor och snörde på en liten gullig kärra efter bilen och åkte?
Tusen jävla svordomar, ni vill inte veta. Helvetes gigantiska spännband som skulle spännas fast på något konstigt hjul som jag skulle transportera på släpkärran till mannen.
Spännband som är så kraftiga att jag inte rår på dom, spännerna är som apparater! Och leriga! Och dyblöta! Och dyngiga! SKIIIIT!
När jag hämtat upp barnen i skolan upptäckte jag att min spännande spänning av spännbanden inte hållt. Jag orkade inte hålla på och jocka med de där äckliga kletbanden igen så jag svängde in på byns grill som brukar vara ett klassiskt lastbilshak.
Jag: -Hejhej! Jaha, här brukar det ju alltid krylla av lastbilschaffisar, men inte idag?
GrillenJeanette: Ehe… ja… vad ska du med en sån till?
Jag: *förklarar hastigt att jag behöver hjälp med spännbanden*
GrillenJeanette: Jaha, men oj… men han som kör ut matvaror är här, jag ska fråga honom, han kör ju lastbil!
Jag: *tänker att det kanske inte var en sån lastbilschaufför jag tänkte på*
Jo då, den chauffören kunde försöka hjälpa mig. I galet rena och nystrykna jobbarkläder. Jag hade mer tänkt mig en skitig chaufför som kunde fixa lite grovgöra.
Jag poängterade noga att spännbanden var skitiga. Mycket skitiga. Jag tror inte att han tog in det… förrän han satte igång.
Han gjorde ett taffligt spindelnät utan dess like. Tid tog det och jag kände nog att jag kunnat väva lite på släpkärran själv ändå….
Precis när han blidde klar med väven kom en gruslastbil åkandes.
-Titta! Där kommer ju en riktig lastbilschaufför! Han kanske kan hjälpa mig! utbrast jag spontant, för att sekunden senare bita mig i tungan, tacka för väven, hoppa in i bilen och åka därifrån.
Var det MIN mun som sa det där dumma?
Jag skämdes en del. Tala först och tänk sen.
….and away liksom.
Jag kom dit jag skulle, med väven, släpkärran och hjulet helt. Fortsättning följer…
Bebisapan
RSS Blogroll
© 2010 mumari
Videos, Slideshows and Podcasts by Cincopa Wordpress Plugin
