mumari

Jag har skjutsat mannen för att han skulle hämta hem ytterligare en traktor (nou igeen?). Vårt traktorfixerade minibarn åkte med och valde givetvis att åka med mannen i traktorn hem i stället för med mig i bilen.

Det gav upphov till konstigheter för min del. Först jublade jag! Jaaa! Jag kan alldeles tok-ensam gå in på Karlssons och shoppa! Karlssons är som vår del av Sveriges Ullared, bara mycket mindre. Och teoretiskt sett mindre skit.
Jag parkerade bilen, stod ett tag brevid bilen och fläktade lite med dörrarna. När jag kom på att det faktiskt inte var någon mer som skulle hoppa ut, stängde jag och låste och gick mot ingången.
En otäck, krampliknande känsla spred sig i kroppen. Vad ska jag titta på med det ögat som annars håller koll på barnen? Kan man effektivisera och titta på två olika hyllor samtidigt istället? Vad ska jag göra av mina händer? Vem ska jag prata med?

-Mammaaaaa! Maaaaamma!
*äntligen*
-Jaa! Mamma kommer snart!
-Mammaaaaaaa! MAAAMMAAA!!!
-JAAA! *sluta-skrik-jag-skäms-unge!*

Jag pös iväg, helvete-panik, köp något och åk härifrån Mamma-Mu! Jag ryckte åt mig lite julbelysning och ställde mig vid kassan. Betalade, förväntade mig tjat om godiset som var strategiskt placerat vid kassorna.
Gick ut ensam. Åkte hem ensam.
Jäkla unge! Det var ju inte min unge!

Jag blir lite rädd. JAG ÄR MAMMA. Kanske har jag suddat ut mig själv?

Nu ska jag dra på mig min koskitsoutfit och gå ut, traktorn med man och barn är snart här.