Monthly Archives: november 2009

God morgon!

Det börjar bli tröttsamt att vakna med huvudvärk varje morgon, och starta dagen med alvedon.
Igår fick jag bli som en Cecilia Lind och åka lastbil. Vi körde tillbaka den som mannen lånat för att hämta sin nya pärla med. Det ÄR mysigt att åka lastbil, jag kanske är lite manlig av mig, hehe, ju större desto roligare när det gäller lastbilar!

Förresten kom glassbilen igår också. Med DEN glassbilsmannen. Det blev som ett kärt återseende, hund och glassbilsman emellan.
Jag blev dessutom erbjuden ett VIP-kort hos glassbilen. DET NI! Och påtjatat precis huuur mycket glass som helst. Besviken såg jag senare att det var ett vanligt rätt-och-slätt-kundklubbs-kort. Lät ju inte alls lika flådigt. Funkar bergis bara hos glassbilen. Värdelöst, det hade åtminstone kunnat funka på MAX eller nåt! *suckar*

Nu ska jag klä på mig min snygga arbetsoutfit och gå ut. Det väntar en lång dag med allt möjligt grovgöra ute hos djuren. Jag har även hört att det ryktas om att jag ska köra traktor med kärra. Det var ett tag sen jag gjorde det…..

Hupps jaiks och hjälp!

Jag har sprungit för allt vad benen bar. Betänk då att jag har väldigt korta ben.

Vi var nyss ute och fodrade kvigorna. Ena gruppen kvigor står till tjänst för Herr Tjur. För att han ska få utlopp för sina lustar. Eller för att kvigorna ska bli dräktiga. Same-same-but-different.

Jag är första balsprättare-och-grindöppnare. Mannen behöver praktiskt taget bara sitta i traktorn och styra. Jag öppnade den stora tunga grinden in till Herr Tjurs harem. Mannen åkte in i ligghallen för att halma och under tiden stod jag i grindhålet och passade så att ingen skulle smita ut. Det brukar gå bra och kommer det någon kviga kan man bara tjoa lite så vänder dom.

Nu kom Herr Tjur. Han la av ett ill-bröl, skrapade med benet i marken och satte full fart mot mig.
PANIK!
Jag skrek, jag viftade, fem meter kvar så slet jag tag i den stora grinden och lyckades stänga igen den innan Herr Tjur kom ut.
Herr Tjur sprang på insidan av grindarna, brölade hest, himlade med ögonen och ruskade på huvudet. Hela tiden med blicken riktad mot mig. Han såg bokstavligen ut att vara helt från vettet!
Jag skrek och tjoade, han brölade. Till slut så var jag så rädd så jag sprang därifrån och gömde mig bakom lagårdsknuten. Skakade med tårar i ögonen av rädsla. Shit vad barnslig jag är! Skärp dig Mumari! Du måste jaga bort besten tills traktorn ska ut igen!

Mannen kom med traktorn och ville ut, jag tog mod till mig, gick fram för att mota bort Herr Tjur. Herr Tjur fortfarande tokig, jag fick tag i en hink och slängde mot honom. Det verkade göra honom rasande.
Så jag sprang igen, och sprang, och sprang.
När jag en stund senare kikade fram bakom knuten såg jag att mannen motat bort Herr Tjur så jag kunde öppna.

Mannen undrade vad sjutton jag höll på med??
Jag förklarade att Herr Tjur var ett stort monster, att han tänkte stånga ihjäl mig för att sedan äta upp mina kvarlevor. Att jag fick dödsångest. På riktigt.
Mannen förstod inte problemet riktigt utan förklarade bara att alla kvigorna måst ha blitt dräktiga, Herr Tjur var väl bara frustrerad för att han inte fick komma till nå mer.
JA?
Vad vill han mig då? undrar jag!

Jag är fortfarande lätt skakig, och undrar hur mannen betedde sig för att tala sans med monstret?

…jag fick en otäck vision….

….av att jag använde blandad julkompott till brasvirke sista april i våras.

Jisses vad sann den visionen var! Jag kommer exakt på pillimetern ihåg hur jag tänkte;

”Jag vill i alla fall byta ut alla fula adventsljusstakar och sånt som jag panikköpt dan före första advent tidigare år…”

Jo’satt…. va-hettere…. nu står jag ju här, utan adventsljusstakar, och får åka in till stan i helgen och panikhandla nya. Undrars om dom kommer att göra sig i nästa års majbrasa? Kanske jag ska tänka på materialvalet i år.
För jag antar att snålvargen slår till igen när jag väl står där och ska välja ljusstakar.

Nu är i alla fall Malin här och fikar. Datorn har hon med sig och jag ska guida henne lite i blogspotvärlden, hon har precis registrerat en blogg där!

Hahaaaa, ni blir aldrig av med Mu! Moahahaha!
Äntligen är jag hemma i min blogg igen, och allt tack vare Jimi på Mortfiles där min blogg numera ligger!
En ordentlig uppdatering kommer senare ikväll. Vi tycks ha fått en ny familjemedlem här, den är på ingång. Mer om det senare, ikväll planerar jag att bli en Cecilia Lind och bege mig på en liten roadtrip i lastbil med mannen.
Over and out!

Ps: JAG HAR SAKNAT MIG.

I morse hoppade jag på så lätta steg för jag var så glad över att min ”riktiga” blogg är på väg tillbaka.
Mina steg var faktiskt så lätta så jag bokstavligen skuttade ut för att hämta ved. När jag hämtar ved så är det inte i en gullig vedkorg av rotting, då hade jag fått springa många gånger.
När jag hämtar ved så gör jag det i en stor Ikeabag. Hemskt smidigt.
En sådan bag väger ganska mycket när den är full med ved. Men det löser man enkelt genom att svinga upp den på ryggen.
Det kan mycket väl ha varit så att jag packade liiite mer i den än vad jag brukar.
När jag skulle gå upp för verandatrappen så slog tyngdlagen till, jag höll på att välta bakåt mitt i trappan. Så det kompenserade jag enkelt genom att snabbt luta mig framåt.
*brak*
Nä, trappen gick inte sönder. Min rygg gjorde det, okej, kanske att det inte lät brak så hela världen stannade upp och lyssnade. Men det kändes. Och inne i mig så sa det brak i hjärnan, för det här orkar jag inte med.
Jag kan inte riktigt räta ut ryggen nu och det gör sisådär skitont.

Då är det som extra roligt att åka och handla med ett litet barn. Det är som extra roligt att få springa och jaga kundkorgen på hjul som tillfälligtvis förvandlats till en lastbil och körs av en trilsk treåring som vägrar ta last.

Men jag ska inte tjura för det. Jag ska vara positiv. Och jävligt tacksam.
Tacksam för att jag i alla fall höll mig på benen och inte föll handlöst baklänges med en stor vedsäck som stötdämpare mellan mig och marken.
Det ska jag.
T-A-C-K-S-A-M.

Jag tror att jag håller på att bli dum i huvudet. På riktigt.
Jag kan inte längre hålla koll på mig själv känner jag, jag liksom släpper iväg mig själv vind för våg, utan att jag är kapabel till att tänka.
När jag fått rull på bilen och släpkärran med väven så ringde jag till Mia för att babbla lite. Det blev ett långt superbabbligt samtal.
När jag kommit halvvägs avbröt jag Mia plötsligt:
-Vänta-vänta-vänta!! Jag måste bara fråga en snabb sak!!
Mia tystnade…. -Ja?
-Hur fort får man köra med släpkärra?! Jag har helt plötsligt glömt bort det!!
När jag kört en bit till, var nästan framme i Vittinge, avbröt jag Mia igen:
-Tyst-vänta-vänta-oouuaah! Jag måste fråga en sak till!!
Mia tystnade igen: -Ja? Vad är det nu då?
-Kommer Vittinge före eller efter Järlåsa? Jag kommer fan inte ihåg! (jag har åkt där miljarders med gånger senaste tiden)

Hrrrm…. vi redde ut alla mina funderingar, babblade lite till och sen var jag framme, uträttade det jag skulle och kom äntligen fram till Maja Piraya.

Maja Piraya var i full färd att renovera i huset, mina barn härjade, Maja rollade väggar och placerade mig på en stol. Så jag har suttit och känt mig så där härligt lat och tittat på när Maja jobbat i sina fina rosa arbetsbyxor. Kaffe har jag också fått och en härlig pratstund.
….och tadaaa: Majas tvättmaskin-med-inbyggd-torktumlare! Det var därför det var värt allt knöl med släpkärran förstår ni

På vägen hem var jag bilföraren jag själv hatar, som alla hatar. Jag lusade på vägen så jag hade ett vackert pärlband av glittrande billampor efter mig. Som en pampig parad kan jag tänka.
För varje bil jag mötte släppte jag något på gasen, så där irriterande lite, men så att det ändå besvärade bilisterna bakom.
Herregud vad jag avskyr sådana väglusar!
Gasa för fan!

Nu är det strax nattis efter en lång dag, vi kom precis in från djuren. I morgon ska jag vakna och kunna tänka klart som korvspad. Minsann.
God natt på er!

Det lät så himla käckt det jag skrev i mitt tidigare inlägg; ”….nu ska jag kila ut och koppla på släpkärran….”
-Ha! Som om det gick som en dans på rosor! Som om jag trippade ut i rosa balettskor och snörde på en liten gullig kärra efter bilen och åkte?
Tusen jävla svordomar, ni vill inte veta. Helvetes gigantiska spännband som skulle spännas fast på något konstigt hjul som jag skulle transportera på släpkärran till mannen.
Spännband som är så kraftiga att jag inte rår på dom, spännerna är som apparater! Och leriga! Och dyblöta! Och dyngiga! SKIIIIT!
När jag hämtat upp barnen i skolan upptäckte jag att min spännande spänning av spännbanden inte hållt. Jag orkade inte hålla på och jocka med de där äckliga kletbanden igen så jag svängde in på byns grill som brukar vara ett klassiskt lastbilshak.

Jag: -Hejhej! Jaha, här brukar det ju alltid krylla av lastbilschaffisar, men inte idag?
GrillenJeanette: Ehe… ja… vad ska du med en sån till?
Jag: *förklarar hastigt att jag behöver hjälp med spännbanden*
GrillenJeanette: Jaha, men oj… men han som kör ut matvaror är här, jag ska fråga honom, han kör ju lastbil!
Jag: *tänker att det kanske inte var en sån lastbilschaufför jag tänkte på*

Jo då, den chauffören kunde försöka hjälpa mig. I galet rena och nystrykna jobbarkläder. Jag hade mer tänkt mig en skitig chaufför som kunde fixa lite grovgöra.
Jag poängterade noga att spännbanden var skitiga. Mycket skitiga. Jag tror inte att han tog in det… förrän han satte igång.
Han gjorde ett taffligt spindelnät utan dess like. Tid tog det och jag kände nog att jag kunnat väva lite på släpkärran själv ändå….
Precis när han blidde klar med väven kom en gruslastbil åkandes.
-Titta! Där kommer ju en riktig lastbilschaufför! Han kanske kan hjälpa mig! utbrast jag spontant, för att sekunden senare bita mig i tungan, tacka för väven, hoppa in i bilen och åka därifrån.
Var det MIN mun som sa det där dumma?
Jag skämdes en del. Tala först och tänk sen.
….and away liksom.

Jag kom dit jag skulle, med väven, släpkärran och hjulet helt.  Fortsättning följer…