T-A-C-K-S-A-M

I morse hoppade jag på så lätta steg för jag var så glad över att min ”riktiga” blogg är på väg tillbaka.
Mina steg var faktiskt så lätta så jag bokstavligen skuttade ut för att hämta ved. När jag hämtar ved så är det inte i en gullig vedkorg av rotting, då hade jag fått springa många gånger.
När jag hämtar ved så gör jag det i en stor Ikeabag. Hemskt smidigt.
En sådan bag väger ganska mycket när den är full med ved. Men det löser man enkelt genom att svinga upp den på ryggen.
Det kan mycket väl ha varit så att jag packade liiite mer i den än vad jag brukar.
När jag skulle gå upp för verandatrappen så slog tyngdlagen till, jag höll på att välta bakåt mitt i trappan. Så det kompenserade jag enkelt genom att snabbt luta mig framåt.
*brak*
Nä, trappen gick inte sönder. Min rygg gjorde det, okej, kanske att det inte lät brak så hela världen stannade upp och lyssnade. Men det kändes. Och inne i mig så sa det brak i hjärnan, för det här orkar jag inte med.
Jag kan inte riktigt räta ut ryggen nu och det gör sisådär skitont.

Då är det som extra roligt att åka och handla med ett litet barn. Det är som extra roligt att få springa och jaga kundkorgen på hjul som tillfälligtvis förvandlats till en lastbil och körs av en trilsk treåring som vägrar ta last.

Men jag ska inte tjura för det. Jag ska vara positiv. Och jävligt tacksam.
Tacksam för att jag i alla fall höll mig på benen och inte föll handlöst baklänges med en stor vedsäck som stötdämpare mellan mig och marken.
Det ska jag.
T-A-C-K-S-A-M.