Tack Systembolaget!!
Oxfilé (svensk) √
Raketer √
Bubbeldricka √
Fjårtisdricka till Mu √
På Bolaget:
Jag: ….vad sur jag blir om jag inte får visa leg… *väsertillmannen*
Mannen: Kolla vad det står här då; ”Visa leg innan vi hinner ber dig och du får en present.”
Jag: Wow! *kastar fram körkortet*
Tant i kassa: Tyvärr *ler beklagande* det är bara om man visar leg och är under 25, dig har jag ju kollat leg på så många gånger, vi har ju haft den här diskussionen om din ålder förrut.
Jag: Men va faaan!
Tant i kassa: Jaja, okej då, du kan väl få en liten present ändå då *himlar med ögonen*
Jag: *stolt*
Mannen: *skäms*
Oxfilé och raketer och tårtor
Hej och god morgon och lite småpanik.
Jag sitter fortfarande i mannens slappa långkalsonger och raggsockor, för helst en timme sedan skulle jag har varit och handlat. För till nyår är det så att allt som kan tänkas behövas till en typisk svensk nyår kan faktiskt ta slut i butikerna.
Pang bom så är det slut. Puts väck!
Vi ska bort ikväll, till makens bror på fest. Jag ska köpa med mig en oxfilé och det ska jag förvänta mig att hitta den i lokala affärn. Och då ska den vara svensk också vilket kan bli både svårt och dyrt att få tag i.
Att köpa Brasiliansk, det känns liksom… fel. BIG no-no.
Vi ska också ha med oss lite såna dära raketer. Även om jag är ungefär lika rädd som alla hundar och hästar och katter och möjligen ekorrar för raketer. Men är det nyår så är det visst det och barn och karlar brukar tycka att raketer är hejdlöst roligt.
Jag har ringt runt och hittat ETT ställe i närheten där det fortfarande finns raketer att köpa. Jag fick inte tinga på dom, men tjejen på affären frågade om jag skulle ha tårta också? Trevligt-trevligt, tänkte jag förvirrad, jag är ingen raketforskare precis.
Jag ska bara klä på mig normala kläder och sen ska jag skynda mig till affärerna.
Jag älskar verkligen att jag är så bra på att planera och förbereda saker i tid. En av de bästa egenskaperna jag har faktiskt!
Bullmätt.
Jag har träffat folk!
Och tänker jag efter så har jag nog inte gjort det sen julafton. Skrämmande! Och ändå kan jag få det att framstå som om jag har ett liv här i bloggen(?).
Som om vi hann med allt som skulle göras ute innan becksvart smällkalla mörkret kom? Nej. NEJ.
Där i becksvarta mörkret stod jag i mina rosa arbetsbyxor i dörrhålet till kossornas ligghall. Liksom för att markera en gräns, för att agera stoppgrind. Ingen-kommer-här-och-förbi.
Kaxig jag dådå? Ser inte jag något gör väl inte djuren heller det kan jag tänka. Så TACKSAM ska jag vara att jag inte är omkullsprungen och söndertrampad under den evighet det tog för mannen att skrapa rent foderplatsen med traktorn.
Jag famlade i mörkret i den halmade ligghallen när vi skulle gå in igen.
Det var ungefär samtidigt som jag hörde en kossa imitera en heliumtrumpet som jag snubblade på något som måste ha varit en isfrusen mammutbajs, och jag föll handlöst framåt. Jag tackade högre makter för att det var nyhalmat och Kung Bore för att det var så satans kallt så inga blajor skitade ner mina rosa arbetsbyxor. Sen kände jag efter om jag gjort illa mig.
Men det var inte kossorna som var folket. Nä, så illa är det inte riktigt ställt än. Det var våra kära vänner Ove och Sandra som vi våldsgästade med fikabröd när vi äntligen var klara ute.
Underbart att fika med vänner.
Alldeles för sällan gör vi det.
Nu är jag nöjd.
Och bullmätt.
Åt helvete med tidsplaneringen!
Okej, jag inser nu att min tidsplanering idag och min framförhållningsplan inför nyår spricker.
Jag kör alltid med mottot ”planera och handla i tid inför högtider”. Har jag nån gång gjort det??
Det kommer bli som vanligt, i morgon kastar vi oss iväg till affären för att köpa oxfile och hummer, allt är slut och vi går ut från affären med fläskfilé och kräftor. Bara den snorigt jävla dyraste champagnen finns kvar på bolaget och om vi orkar köa så ska vi vara jävligt glada om vi kommer ut med en flaska Diamantvin.
Innan det blir mörkt ska mannen hämta ett megalass med rundbalar alá isglass och därefter ska vi skrapa skit efter korna. Va? Börjar det bli mörkt nu?
När allt ute är klart skulle vi åka och shoppa god mat och alkohol och mellandagsrea. Vem fan har ork till det när vi är klara nån gång runt kvart i åtta och vi stinker värre koskit än en kossa själv?
Näste katt till rakning?
Jag har inte dött, trots min frånvaro på bloggen. Jag är ute. Nej, kanske inte precis nu, men jag har varit, i omgångar. Det är svinkallt och mycket som strular med vatten och hej och hå och sånt som ni skulle få huvudvärk bara av att tänka på.
Mellan varven går jag in och värmer mig och rakar katten.
Herrejisses, hela katten är en tova och det enda som kan hjälpa honom är att bli helrakad.
Nu råkar Scania vara en mycket snäll katt som ligger stilla när jag rakar med klippmaskinen, hur många katter går med på det?
Problemet är bara att A) Klippmaskinen är för slö och så det tar tid. B) Det är över 20 minus ute. Katten kommer bli psykiskt störd av att vara inne tills pälsen vuxit ut och kommer behöva något form av klädesplagg?
Nu måste jag gå ut igen.
Ett år med Mumari -09
Man måste ju summera sitt år, eller hur?
I år har jag gjort det genom att samla ihop foton från varje månad. En riktig egotrip :)
Det tog ungefär pruttonhundra timmar att göra så ta dig gärna ett par minuter och titta och se om du minns tillfällerna? Eller om du är relativt ny här, se det som en liten förklaring på varför jag är som jag är ;)
Hoppas ni följer med nästa år!
|
|
(öppnas i nytt fönster) |
| Make a Smilebox slideshow |
Katten som dog är tillbaka
Jag och maken pallrade oss iväg till affären. På väg ut därifrån tyckte jag mannen dröjde ovanligt länge….:
-Det sitter en lapp om Scania här! säger mannen och kommer ut med en lapp med ett telefonnummer.
”Stor långhårig brunspräcklig hankatt upphittad, ser ut som en Norsk Skogskatt”
Jag ringde direkt när vi kom hem, katten, som ”bosatt” sig hos en familj bara någon kilometer ifrån oss lät misstänkt lik vår Scania och hade flyttat in i somras.
Vi bestämde att dom skulle ringa nästa gång Scania kom och ville ha mat så skulle jag komma och titta om det var han. En kvart senare ringde dom, hade fångat honom i en kattbur så jag tog bilen och skyndade mig dit.
Det var Scania, vår lurviga bjässe! Han fick knappt plats i kattburen!
Jag tackade och tog med mig missen hem.
Hundarna jublade och ylade, Scania fräste och Signe-Kattan morrade dovt. Vilket välkomnande!
Nu återstår det att se hur vi ska göra för att få Scania att stanna hemma. Han älskar barnen och vill hemskt gärna vara inne…. men han hatar hundarna. Det var antagligen därför han flyttade hemifrån från första början.
Nu har han hemska tovor i pälsen som jag måste ta itu med. Jag vet bara inte hur, jag kan ju inte raka katten så här mitt i smällkalla vintern? Även om jag tänkt hålla honom inne ett tag i början, men det tar väl lång tid innan pälsen vuxit ut?
Det märks i alla fall att han fortfarande är hemmastad här. Han är så kelsjuk och sprang raka vägen upp till Ellen i hennes rum för att kela. Övervåningen är något av en fristad för katterna, där får inte hundarna vara.
Det sägs ju att katter har nio liv, jag är beredd att hålla med för den här katten hittade jag platt överkörd och mosad bara för någon månad sedan…
Motig dag
Idag är det en motig dag, trots den lilla solstrålen som lyste upp lite i morse.
Inte spelade det någon roll heller att jag så omsorgsfullt hade gjort ett hjärta på min bil igår, den gjorde int som jag ville för det. När jag äntligen bylsat på Loke pruttonhundra tjocka vinterkläder och spänt fast honom i bilen (som faktiskt startade) så ser jag att luften pyst ur däcken.
Efter att ha varit ute hela förmiddagen, skottat snö, kämpat med veden, bråkat med traktorn vars dörrar var fastfrusna, så var bristningsgränsen nära.
Jag struntade helt sonika i att pumpa däcken på min bil, jag tog Loke och gick in istället. Väntade på mannen som fick ta med sig pizza hem.
Note to my self: Pizza är äckligt. Ät inte det nå mer.
Efter maten har vi varit ute och flyttat och lastat kor. Med tanke på att det är 18 minus och blir mörkt så tidigt så var det inte alls speciellt roligt.
Nu känner jag mig som ett sönderfruset mähä som bara stirrar tomt framför mig. Jag har hört ryktas om att det kan bli 30 minus i natt. Vill vi ha det?
-Nä, skulle int tro det.
Helst av allt skulle jag bara vilja krypa ner i soffan under en filt och sova en stund.
Men så var det middagen och allt det där….
Jag har fått en bebis!
Gulleplutt!
I morse skulle jag bara gå ner till kossorna och fylla vatten, och starta bilen så den skulle bli varm. Sen skulle jag och barnen åka på mellandagsrean.
Men så…. såg jag på långt håll en liten varelse i ligghallen…. Jag skyndade in dit och hittade en liten nyfödd kalv!
Pluttenutt så söööt!
Jag hade så bråttom in i ligghallen att jag på köpet rev sönder mina G-Starjeans.
Den lilla kalven kanske blir en riktig G-Star ;) Storbonden blir välan inte alltför exalterad, inte så som jag blev, för det är en tjurkalv ^^
Nu ska jag byta om till arbetskläder istället och gå ner och undersöka lite närmare, åh, den är så sockersöt så jag kanske tar in den i stället^^
Den gången jag hade riktig dödsångest
En gång har jag haft en fy-helskottas-dödsångest. På riktigt. Så där så jag rabblade hej då rätt ut i luften åt alla jag älskade och tårarna sprutade samtidigt som jag skrek som en gris antagligen gör när det är dags för slaktmasken.
Och när det visade sig att jag hade överlevt skämdes jag så mycket över min spontanitet att jag nästan ville göra slut på mig själv av blotta skammen.
Det var inte i första bilolyckan jag var med i.
Det var inte heller i andra bilolyckan.
Det var någonstans i början när jag blivit tillsammans med min man.
Vi hälsade på vänner till honom, mitt i smällkalla vintern. Vännerna föreslog en skotertur. 4 personer på två skotrar. En Mu hade aldrig åkt skoter förut.
En Mu var lite för mesig för att säga rätt ut att hon egentligen var vansinnigt farträdd, så hon knep käften och hoppade upp bakom mannen på den ena skotern. Skotern var svart och högblank och såg elak ut.
Sen minns jag allt som i en dimma. Skotern for i väg och axade ungefär noll till hundrafyrtioelvatusen på en halv nanosekund och lämnade mitt sans och vett kvar nånstans vid startplatsen.
Det gick så fort så jag tror vi åkte ifrån luften för jag kunde inte andas. Märkligt nog kunde jag skrika. Och det gjorde jag. Som en besatt. Min man är fortfarande lomhörd och det här inträffade ju ändå för en hel evighet sen.
Jag skrek, hotade med att hoppa av i farten, jag grinade och jag slogs. Jag skrek visst så mycket att mannen inte hörde vad jag skrek. När jag blivit helt säker på att skoterfärden var en one-way-ticket till döden så blev jag tyst. Jag blundade och lyckades på något sätt trolla bort hela åkturen från mitt medvetande och när vi kom fram och jag inte var död såg jag hur alla förvånat tittade på mitt illröda, tårblöta, apatiska ansikte.
Jag hade tydligen uttryckt skräcken jag upplevde väldigt otydligt under färden? Mannen trodde att jag skrek av förtjusning? Jag hade inte förstått att jag skulle färdas på värstaste värstingen av skotrar och att man inte kunde dö av fartvind?
Idag påminde jag mannen om den dära skräckfärden, jag undrade om han verkligen tror att jag ska åka med på skotern han skaffat sig?
Mannen kontrade med att den aldrig i livet kommer att gå så där fort….
-Begriper väl jag det, raset har ju inte ens startat än.
Om bönder som inte fattar nånting och nödvändigheten i att ha en skoter
Ni vet den där Blocketsjukan…?
Den där som börjar med ett uttråkat slötittande i brist på annat och som slutar i ett behov? Blocketsjukan som får drabbade att undra hur det ens är möjligt att man klarat sig ett helt liv utan den där prylen….
Idag har Blocketsjukan tagit oss till nånstans i närheten av Norrtälje. Jag är INTE smittad.
FÖRSTÅR NI HUR VI HAR KUNNAT ÖVERLEVA HÄR PÅ LANDET UTAN EN SNÖSKOTER?? VA-VA-VA??
Inte visste jag att den värsta urskogen fanns i Norrtälje.
Vil-ket jäv-la ras! tänkte jag när vi kom fram, och Skoterkuckiluraren som ville bli av med skiten skojade och svor om bönder på glassig stockholmska. Och min make skrattade igenkännade och Skoterkuckiluraren bredde på med ännu värre svordomar om bönder som inte fattar nånting.
Och jag skrattade så jag höll på att kissa på mig och Skoterkuckiluraren trodde nog att vi förstod varandra så då skrattade jag ännu mer.
-Ja, se bönder, vilket pack! skrockade Skoterkuckiluraren.
*Ja, se stockholmare* tänkte jag och garvade.
Sen åkte vi i en hel evighet hemåt medan mannen pratade sönder mina öron om hur bra det dära raset skulle vara att ha när skiten väl startar och jag höll med samtidigt som jag fantiserade om vilken maträtt jag ska laga på nyår och om jag ska platta håret då.
Ja, och nu är vi hemma, och snö det har vi gott om.
Pruttonhundra dyra mackor
Skinktjuvar
….
Jag och mannen sitter i soffan och slötittar på tv. Barnen frågar om dom får ta en kvällsmacka.
-Jaa, jahopp javisst. svarade jag.
Barnen försvinner ut i köket en stund, kommer tillbaka med pruttonhundra dubbelmackor i varje hand och sätter sig i soffan och äter.
Jag och mannen tänker att dom stackarna bara fick köttbullar och spaghettie till middag, dom kan väl få vräka i sig av mackorna.
Jag och mannen gnuggar händerna när vi tänker på vår kommande italienska plockmiddag.
Jag och mannen ser något grisskärt, tunt och sladdrigt hänga lite utmannande från en dubbelmacka.
Jag och mannen reagerar sent.
-Vad har ni på mackorna?!
-Lufttorkad skinka, svarar barnen helt obrydda.
Det är höjden av vardagslyx det!
Jag funderar på om ordet barnloppis omfattar annat än bara barnkläder.
Skulle ni?
När jag var liten fanns inte moderna tv-spel och datorer. När jag var liten var microvågsugnen livsfarlig och Commodore 64 var bland det häftigaste man kunde ha och videosamtal i telefonen var bara ett fånigt aprilskämt.
Idag tar jag en kopp kaffe och funderar över min 9-åriga dotters fråga; -Mamma, snälla kan inte jag få Facebook, alla mina kompisar har det.
Skulle ni?
…och nej, det står inte vad det ser ut att göra bakom mig på kortet.
Eftermiddagsupdate
Eftersom vi bara har gamla sketna köttbullar och julskinka hemma så kunde ju min bil lika gärna passa på att inte funka idag. Vem har tagit min tomgång?
Jag antar att det är någon slags protest från Grönan, för att den har fått stå oanvänd så länge, för att den fått lämna plats åt mannens något-nyare-och-något-modernare bil. Så är det säkert.
Grönan saknar sina glansdagar då Grönan minsann själv fick transportera familjen. När den blev vald framför mannens ”bil” när hela familjen skulle åka samlad.
Nu är den stackars Grönan förpassad till andraplatsen igen, och då förstår ju till och med jag att den blir lite gnällig.
Alltså kör vi man tager vad man haver till middag. Och hoppas på att mannen kommer hem innan affärerna stänger.
Jag har blivit människa igen efter en varm dusch. Före det var jag ut och fodrade djuren. Stolt över mig själv som grejar allt med traktorn och rundbalar ensam blir jag. Ibland får man vara stolt över sig själv. Så det så.
over&out
En latmask i knät
Jo men temperaturen den bara sjunker och sjunker.
Det är nu jag inser dumheten med att förvara veden under en presenning utanför vedboden istället för i vedboden. Vi har rätt mycket snö här.
Och veden är lite blöt och äcklig och jag använder mig av en ikeatrunk för att forsla in den. Jag är fan som en ardenner fångad i en shetlandponnys kropp!
På det så funderar jag lite smått på om jag månne har blitt lite magsjuk och jag tackar tomten och släkt och så för alla julklappar som Loke har fått. Det leks för fullt med traktorer med pallgafflar, små rundbalar och skördetröskor.
Undrar om det finns någon annan treåring som hade tjutit så av glädje när han öppnade paketet med fyra gula rundbalar i plast; -Åh!!! Rundbalar!!
Frivilliga kan anmäla sig nu
God morgon!
Det svänger här med temperaturerna i Mumaribo. Really.
Om jag precis just idag hade tänkt att gå ut, och fortsätta bygga på mitt gigantiska snöklot som jag och mannen spontanrullade i förrgår så att vi kom senare än tänkt när vi skulle lämna dottern hos en kompis (typ; ”ursäkta att vi kommer sent, vi var tvungna att rulla ett gigantiskt snöklot först.” Doouuh!), så går inte det.
Kramsnön äro borta, det är 14 minusgrader och inga snöbollar kommer att bli tillverkade idag. Så är det med det.
Ni frivilliga att hämta ved kan ställa er på rad utanför vedbon och anmäla er när jag kommer ut. Jag ska bara drick upp mitt kaffe först.
Jag är ju så där tuff & hård
Go kvällens ni underbaringar ^^
Jag är lite gråtfärdigt rörd över de fina kommentarer jag fått till mitt inlägg som jag skrev i morse. Ja, jag kanske inte brukar vara sådär blödig och gråtmild annars, jag är ju liksom lite hård och tuff och målar svart kring ögonen och har piercingar i ansiktet och nitbälte och så i vanliga fall. Skithård lixom, bara-satt-ni-vette. Men just idag så höll inte den imagen. Det gjorde den inte.
Annars har en dag som varit precis hur upp och ner och bak-å-fram blivit kväll. Mannen kom hem efter lunch. Lunchen blev middag, vi somnade på soffan, jag vaknade med en otäck ullsmak i munnen, mosig.
Nu snöar det igen och jag har precis varit ute och nattat mina kossor. Ett härligt lugn inne i ligghallen, halmen prasslar och kossorna idisslar, stånkar och brummar lite dovt. Mysigt.
Om barnet med k-pisten
Farbror Robiiiin! Det här kan du tänkas få stå te svars för.
Hittills är tomten skjuten, det är skotthål i taket, en julängel är totalpepprad och grannkärringen har vi inte sett till sen juldagsmorgonen.
…fan, mina äldsta barn var nog sju år innan dom ens fick en VATTENPISTOL!
Jag fick ett mail….
Jag fick ett mail nyss, via bloggen.
Jag skulle kunna bara skaka av mig det och vara hård. Idag är jag inte hård. Just precis inte idag.
Mailet fick mig att fundera. Det är så sant. Beroende på med vilka ögon man läser det.
Jag läser ytterst få bloggar, och ännu färre som jag kommenterar i. Jag bloggar mycket själv, skriver mycket om mitt liv, mitt ego. Det är sant.
Jag blir själaglad när jag ser att ni läser, på riktigt. Jag älskar er för det.
Jag önskar att jag hade tid och engagemang att läsa alla läsares bloggar. Det önskar jag. Eller inte? För vad hade jag att blogga om då? Vad vore min blogg då? När jag inte hade tid att reflektera över min vardag, inte hade tid att uppleva min vardag.
Dåligt samvete får jag ändå. Mot er, alla läsare.
För en tid sedan bestämde jag mig. Jag kör mitt race. Jag gör ingen deal; ”Läser du min blogg så läser jag din”. Det finns ingen mening med det.
Jag läser de bloggar jag hinner med och finner intressanta. Oavsett om personerna bakom läser min eller ens vet vem jag är. Jag kräver inte ett ömsesidigt intresse. Inte alls. Jag bara roar mig själv.
Jag hoppas och tror ändå att de flesta som kommer hit och läser mitt egodravel gör det för att de har något nöje av det.
VILL man ha en dialog med mig så kan man ha det i mitt kommentarsfält, jag svarar på de kommentarer som kräver svar, och på andra kommentarer, och jag gör det här.
Annars konverserar jag gärna på Twitter.
Jag vet inte riktigt längre vad jag ville komma med i det här inlägget. Mer än att säga att jag bryr mig. Att jag blir berörd. Att jag inte är så hård och käck alltid.
Och att det är Du som väljer själv att läsa och att jag älskar Dig för det.
Jag vill att ni funderar över varför man bloggar? Varför bloggar du? Varför bloggar jag och varför läser du?
Lycka i rosa silkespapper?
Enligt vädret så ska det visst i skrivandes stund snöa här, och lär så ha gjort sen eftermiddagen.
Några ynka snökorn kom faktiskt på eftermiddagen, men det var det, och inget mer.
Men inne i staden har det visst kommit så mycket att det blev full plogutryckning, mannen har åkt.
Så lite snö ska plogas bort och sen ska det säkert sandas åt er stanisar så ingen behöver riskera att sänka farten och tänka på vinterväglag.
Plogat + sandat + vinterdäck. Det är bare å gasa. Idiotsäkert.
Här på landet svär vi över asfalten som kommer fram när saltbilen varit framme.
Nu borde jag gå och natta mig själv, men jag är rastlös och har svårt att koppla av.
Tänk om jag kunde få sovmorgon i morgon?
Och ett glatt humör, och lycka inslagen i rosa silkespapper, och en ekorre?
Bebisapan
RSS Blogroll
© 2010 mumari
Videos, Slideshows and Podcasts by Cincopa Wordpress Plugin
