Det går bra….

Det går bra för oss.

Det var när vi åkt ungefär 11 mil, och hade 1 mil kvar till Eskilstuna, samtidigt som jag hysteriskt desperat med hjälp av mitt eget hårstrå försökte få bort något som satt sig benhårt mellan mina tänder, precis då vrålade mannen till.
Högt, desperat och ilsket.
Jag slet mig från mina envisa försök med hårstrået, tittade på mannen, tittade på bilens mätare, och såg…. IGEN!
Bilens laddningslampa lyste!
Kan det ha varit två veckor sedan den gjorde det sist? Och jag körde dit jag skulle mot bättre vetande? Och sen dog bilens lyse och slutligen bilen? Och jag hade ett helvete att få tag i en ny generator som inte kostade skjortan?

Helvetet är tillbaka. Vi fick lov att vända. Stängde av allt som kunde tänkas spara på bilens ström. Skynda oss hem i spöregnet för att hinna innan mörkret och innan bilen skulle dö för oss.
Vi kom hem.

Jag älskar min bil. Jag hatar mannens bil. Min bil är i alla fall en sån sort som automatiskt tycks laga sig själv när det blir små fel på den.

Jag var ut och hämtade ved nyss…. och klappade i förbifarten lite kärleksfullt på min bils motorhuv. Grönan, svik mig inte nu. Inte just nu.

Jo och det där jag hade mellan tänderna, det funkade inte att använda ett hårstrå som tandpetare. Men en plastbit från en förpackning med Byggare Bobs våtservetter fungerade prima, om ni promt måste veta det. Mannen sket som fullständigt i det.