Om bönder som inte fattar nånting och nödvändigheten i att ha en skoter

Ni vet den där Blocketsjukan…?
Den där som börjar med ett uttråkat slötittande i brist på annat och som slutar i ett behov? Blocketsjukan som får drabbade att undra hur det ens är möjligt att man klarat sig ett helt liv utan den där prylen….
Idag har Blocketsjukan tagit oss till nånstans i närheten av Norrtälje. Jag är INTE smittad.
FÖRSTÅR NI HUR VI HAR KUNNAT ÖVERLEVA HÄR PÅ LANDET UTAN EN SNÖSKOTER?? VA-VA-VA??

Inte visste jag att den värsta urskogen fanns i Norrtälje.
Vil-ket jäv-la ras! tänkte jag när vi kom fram, och Skoterkuckiluraren som ville bli av med skiten skojade och svor om bönder på glassig stockholmska. Och min make skrattade igenkännade och Skoterkuckiluraren bredde på med ännu värre svordomar om bönder som inte fattar nånting.
Och jag skrattade så jag höll på att kissa på mig och Skoterkuckiluraren trodde nog att vi förstod varandra så då skrattade jag ännu mer.
-Ja, se bönder, vilket pack! skrockade Skoterkuckiluraren.
*Ja, se stockholmare* tänkte jag och garvade.

Sen åkte vi i en hel evighet hemåt medan mannen pratade sönder mina öron om hur bra det dära raset skulle vara att ha när skiten väl startar och jag höll med samtidigt som jag fantiserade om vilken maträtt jag ska laga på nyår och om jag ska platta håret då.

Ja, och nu är vi hemma, och snö det har vi gott om.