Den dära hunden…

…alltså, den dära hunden.

Det är mycket speciella band vi har mellan oss, hunden och jag. Tveklöst någon slags hatkärlek. Vissa dagar är värre än andra. Som idag, när han, sen jag gick upp i morse, har rantat mig hack i häl hela dagen.
Jo men så är ju hundar, tänker ni.
Ja, så är hundar i allmänhet.
Men hundar i allmänhet gnäller och grouvlar inte konstant med munnen. Det gör den dära hunden. Konstant, det låter om honom hela tiden , och så lägger han huvudet på sned och viftar på svansen och lyssnar efter mina svar.
Men jag har ju liksom inga? För jag begriper inte vad han säger.

Jag har provat allt, gå ut, vatten, klappa och andra saker som man kan tänkas göra med en hund. Det enda som jag vet med säkerhet att han har blivit ledsen över idag (för just Dumper kan faktiskt bli ledsen, även om han är en hund) är att han inte fick en enda våffla vid lunch. Och Dumper räknar alltid iskallt med att det blir något över från barnens tallrikar.

Så Dumper fortsätter att gnälla (han låter ungefär som Chewbacca i Star Wars) och jag fortsätter att försöka förstå.