mumari

Jag och barnen tittar på filmen ”Marley och jag”. Har ni sett den?

Jag överdriver inte när jag säger att Marley är Dumper. Jag tror att vi har gått igenom varenda scen utom slutscenerna i filmen med Dumper.
Mycket finns arkiverat här i bloggen, alla hans hyss och sattyg, de gånger man är 1 sekund ifrån att klicka på ”godkänn annons” på Blocket och rea ut hunden.
Första året kunde vi inte lämna hunden ensam i ett möblerat rum längre än 10 minuter. Dumper kan mala sönder precis vad som helst med sin supermun och hans supermage skulle kunna smälta en pansarvagn.
Dumper har ätit upp flera mobiltelefoner, fjärrkontroller, glasögon, soffor, skor (men det känns normalt att hundar gör). En gång hade han fått tag i husses arbetsjacka, typ lurvig helly hansen, och slitit sönder den i centimeterstora bitar, endast mudden var hel.
Varje gång vi varit och handlat utan Dumper spanade jag oroligt mot fönstren i vardagsrummet när vi kom hem. Satt gardinerna kvar? Stod blomkrukorna kvar? Skulle soffan vara hel? Oftast så slog mina farhågor in..
Normalt folk hade nog inte behållit en hund som Dumper, dom hade gett upp efter ett halvår, det går nog inte att föreställa sig….
Men hans kärlek och glädje vägde alltid över.

Vi valde att kastrera Dumper tidigt, just för att han var en så intensivt jobbig hund som han var. Veterinären konstaterade att Dumper var en blandras, med ett typiskt blandras-fel i huvudet. Dum i huvudet helt enkelt. Därför blev jag erbjuden en spruta som skulle göra att Dumper somnade in för gott, i stället för den sprutan som skulle väcka honom ur narkosen.
Det var fruktansvärt att höra en professionell veterinär säga något sådant om min hund.

För hur man än vrider och vänder på Dumpers och våra problem, så har han aldrig varit elak eller arg. Han älskar oss, han älskar livet. Han har bara lite svårt att behärska sin glädje.

Idag är Dumper fyra år, och han har lugnat ner sig avsevärt. Han tuggar inte längre sönder saker på löpande band. Okej, det händer fortfarande, det gör det, men inte ofta.
För två år sedan skaffade vi en fru till Dumper, hemlösa Gizmo från Irland. Och en bit av vår älskade hund blev hel.

Dumper kommer alltid att vara annorlunda, och han får vara det. Hundpsykologer har föreslagit att han har någon bokstavsdiagnos. Och varför skulle inte hundar kunna ha det?

Vi accepterar vår Dumper som han är, även om det har funnits stunder när Loke var liten och blev omkullsprungen pruttonhundra gånger om dagen, eller väckt stup i kvarten av Dumpers skällande, som jag nästan på riktigt ville göra mig av med hunden.
Men man man gör inte så.
Mycket har vi anpassat efter Dumper, och han har  vuxit upp till den älskade familjehund han är idag.
Fortfarande med sina tokryck, fortfarande skällig när saker inte är som det brukar, men det är sån han är.

Jag har så många historier om Dumper, men nu kom jag ifrån vad jag började skriva om, filmen, Marley och jag.
Och jag antar att det jag skulle komma till var att jag blir så starkt berörd av den filmen, för att den handlar nästan om min hund och min familj.

Jag har aldrig grinat så mycket till någon annan film och slutscenerna när Marley blir gammal gör att det bara knyter sig i mitt hjärta.

Ibland, så händer det att vår Dumper är en vanlig hund, en hund som alla andra, som äter hundmat, skiter och sover. Då blir jag så rädd, då tror jag att han är sjuk, för Dumper är ingen vanlig hund.
Den dagen Dumper försvinner ur våra liv, lämnar han plats för 10 hundar.

Så jag älskar den hunden.… så mycket att mina ögon tåras när jag skriver det här….

…det finns nog ingen kärlek som är mer villkorslös än den du får från din hund.