Jo, den där filmen jag och barnen såg igår, Marley & jag, jag hade faktiskt en tanke med att jag tittade på den tillsammans med mina barn.
Dumper är Marley, det förklarade jag ganska ingående i det här inlägget.
Dumper är alltså en ganska jobbig hund.
Det gör att barnen kan bli väldigt trötta på honom, han är alltid med, han är i vägen, han låter, han nästan äter upp dom med sin gränslösa kärlek.
Och det resulterar ofta i irritation hos barnen, sura röster; ”Dumper, gååååå….” , och ofta ganska oförtjänt.
Därför tänkte jag som den pedagogiska mamma jag är att barnen skulle känna igen Dumper i filmen och få sig en tankeställare, kanske dom skulle känna efter och komma på hur mycket dom faktiskt älskar honom.
Kanske jag inte hade räknat med de otroligt starka känslorna hos min snart 10-åriga dotter.
Hade jag vetat att hon skulle reagera så mycket hade jag kanske inte visat filmen, jag vet inte.
Ellen grät på slutet i filmen så hela barnet skakade, långt efter filmen. Vi pratade länge och jag förstod att effekten blev vad jag hade hoppats på, men hundra gånger starkare.
Jag önskade ju inte se min dotter så uppriven, det var inte riktigt meningen och jag kände mig fruktansvärd.
Samtidigt, när vi hade pratat om det, så kände jag ändå att filmen hade fyllt sitt syfte, på ett bra sätt. Ellen ville väldigt gärna ha Dumper sova hos sig på natten sedan, jag talade om för henne att det inte är nödvändigt, Dumper älskar alltid oss, och han vet att vi älskar honom, vi måste bara tänka på att han är speciell, en pain in the ass, kan man säga. Men vi älskar honom ändå och får inte glömma att visa honom det.
Nu kan jag nästan ge mig tusan på att Dumper ligger och läser min blogg om nätterna, att han har läst min kärleksförklaring till honom. För han har tagit sin självklara plats i soffan bredvid mig, med huvudet i mitt knä, hela tiden.
Och jag har inte mage att säga åt honom att gå ner….