Eftersom det skulle bli en bra dag

Den där smoothien jag gjorde i morse var ju menad som en skitbra start på dagen. För att resten av dagen skulle bli SKITBRA!

Inte för att det skulle bli pyspunka på Grönan precis när jag åkte och hämtade Alfred vid bussen och hade tänkt att hälsa på Sandra direkt efter.
Istället fick jag långsamt köra hem igen och försöka pressa mig och min kropp i valrossskepnad in genom en decimeters dörröppning in till mjölkrummet där kompressorn står. Snöras framför dörren…. minst sagt…
Jag lyckades ta mig in och ta mig ut igen till bilen och pumpa det satans pysdäcket.

Och mina söner jublade. Gas-gas-iväg liksom.

Jag kom ungefär en halvmeter hemifrån. Sen dog skitbilen helt utan förvarning.
Och jag fick ju jättepanik av att stå med halva bilen ute på vägen och halva inne på gården så jag höll gas och försökte starta, det var när det började lukta fyrverkerier om bilen som jag gav upp.

Istället fick jag putta in bilen så att den inte skulle stå halvvägs ute på vägen. En 850 är faktiskt jättetung. Och av det kan man snabbt dra slutsatsen att jag faktiskt är jättestark som klarade av att putta den en ynka liten bit i isig snömodd.

Och idag har förvandlats till en dag då jag hatar ungefär allt litegrann eller ganska mycket, kaffet är slut och jag fick en akut dundrande huvudvärk.

Jag tror att jag går ut och sätter upp en till saluskylt på bilen nu när den ändå står vid vägen. För jag har en annan bil. Som fungerar. Men just idag så har manenn den för att hans bil är på verkstad.
Life is sooo lovely.