Jag mot alla, fångad i en sälkropp.

Kan ju hända att jag är lite överkänslig av mig. Så kan det mycket väl vara. Men ÄNDÅ!

Vid halv tolvtiden ringde jag min bästa vän Sandra. Upprörd till tusen. Och liksom ba’ ”Hej!! Vad håller du på med??”
Och hon fattade först ingenting men så jag förklarade att eftersom hon inte uppdaterat sin blogg på hela förmiddagen och eftersom vi inte pratat varken på msn eller på telefon, så blev jag bergsäker på att det hänt något.
Och Sandra typ skrattade åt mig och jag ba’ vrålade ”Men hallååå! jag blev ju orolig och livrädd jue! På riktigt!”.

Och när jag ändå var i farten ringde jag till mannen också och grinade över min hemska ischiasvärk som jag har i hela kroppen.
Och jag förvarnade honom om vilken tråkig fredagskväll han skulle få ha med en gnällig fru och jag föreslog att vi skulle höra med några kompisar till honom om dom ville leka med honom istället.
Och mannen ba’ ”Aah…. mmmm… jaha… jasså… mhm… aja…. men jag ska fika nu’rå. Vi hörs sen, hej då.”
Och jag grinade lite till och kände mig ensam och tänkte på att jag hade tänkt att berätta för mannen att en stackars säl har blivit påkörd i Norrtälje och hur hemsk jag skulle ha känt mig om det vore jag som hade kört på den.

Åh då kan man ju vara glad att man inte var i den sälens kläder (den var säkert hur söt som helst) även om jag definitivt känner mig som en Mumari fångad i en säls kropp för dagen.

Håhå jaja vilka bekymmer.