Fragile, handle with care

Idag, så nös jag en gång. Närmare bestämt framåt kvällningen när jag i godan ro satt i soffan.
Och så trodde jag att jag skulle dö ihjäl mig totalt för den enda ynka töntiga nysningen gjorde så att min mage sprack.
Eller i alle fall så kändes det så. Jag kastade mig på rygg i soffan och kunde inte vara tyst utan skrek aj-aj-aj-aj-aj högt i falsett medan jag vred mig i plågor.
När det lugnat sig och jag samlat mig lite ringde jag Sandra.
Hon pluggar till nånting där man ska förstå sig på människors krämpor och besvär så jag tänkte att hon skulle tala om för mig varför det gjorde så ont.
Hon kunde inte tala om det för mig så när det inte gett sig efter 40 minuter ringde jag till sjukvårdsupplysningen och kände mig som en hypokondriker som inte ens kan nysa.
Och sjukvårdsrådgivningen ojade sig ordentligt när dom förstod att jag var gravid och att det gjorde ont i buken så dom bad mig ringa till gynakuten.
Efter mycket om och men och väntan fick jag slutligen domen.

Jag är helt enkelt för tjock för mitt eget bästa. Och har blivit stor så fort så såna där senor och ligament har fullt sjå med att kompensera. Och då kan dom visst bli överansträngda och känsliga och göra så där ont om man nyser eller gör något annat hastigt.
Det berodde visst på ”magens och kroppens karaktär”.

Det känns ju väldigt skönt att min mage inte har spruckit.

Samtidigt så känns det ju lite oroväckande hypokondriskt att min mage redan nu har så här svag karaktär att min kropp har svårt att hålla upp den.
Var ska det sluta och var kommer min mage ifrån?? Jag har ju knappt gått upp i vikt?

Passande nog tog jag fram min kreativa ådra här om dagen och gick lös med stämplar och textilfärg.

För det händer ju att mannen liksom mirakulöst glömmer bort varför jag reagerar eller överreagerar som jag gör….

Och jag undrar nu hur jag ska få bort den där brännsmärtan i buken?