När Rotvälten var Göken och farlig

Borta bra men hemma bäst. Så är det faktiskt.

På väg hem från Sälen passerade vi Venjan. Vi svängde ner på den lilla grusvägen utanför samhället, precis som vi gjorde förra året.
Och precis som vi gjorde förra året åkte vi långsamt förbi farmor och farfars gamla stuga. Jag tittade, vred huvudet ur led för att hinna se så mycket som möjligt, fick en tår i ögat.
Så mycket barndomsminnen. Så mycket jag saknar stugan i Venjan.

Precis som jag gjorde förra året började jag berätta för mannen om minnen från när jag var liten.

Rottrollen - John Bauer

Stugan ligger på en höjd, en brant backe med mossa och tallar sluttar från stugan ner till sjön. I backen, en bit från stigen som leder till bryggan, fanns det en stor Rotvält.
Jag var ett barn med väldigt livlig fantasi. Rotvälten såg ut som ett monster. Rotvälten hade en gren som stack rakt upp i luften, som liknade en arm med knuten näve.
Jag var så rädd för Rotvälten att jag gick omvägar när vi skulle gå förbi den.

En kväll kommer jag ihåg hur jag stod och tittade ut från stugans fönster, ner mot vattnet. Det var oväder och jag sneglade oroligt på Rotvälten.
Plötsligt lyser skogen upp av en blixt, samtidigt som göken gal. Rotvälten såg mer grotesk ut än någonsin i blixtens sken och jag tyckte att alla pusselbitar föll på plats. Jag fattade hur det hängde ihop!
Göken och Rotvälten var så klart samma varelse!
Jag rös.

Efter den kvällen blev jag orolig så fort jag hörde göken gala, jag var tvungen att se efter så att Rotvälten stod kvar.
Min farfar tyckte tillslut att det fick vara slut på mina tramserier. Rotvälten var minsann bara ett omkullvält träd och han skulle bevisa det för mig.
-Titta nu, sa farfar och gick med bestämda steg fram till Rotvälten.
Han tog tag i Rotvältens grova arm, jag tittade vettskrämd på med stora ögon…. och ser hur min farfar bryter av armen på Rotvälten och kastar iväg den!
Jag tappade hakan och tyckte att det såg alldeles fruktansvärt otäckt ut!

Min farfar trodde att han hade bevisat för mig att det bara var ett gammalt träd, men för mig blev det ännu mer läskigt. Jag fortsatte att gå omvägar runt Rotvälten länge, även om förnuftet sa mig att Rotvälten inte var Göken, och att Rotvälten var ofarlig.

Idag hade jag gett mycket för att springa ner och se efter om Rotvälten finns kvar.
Det gör den säkert inte och då tänker jag att det är bättre att behålla den som ett levande och roligt minne, hellre än att se att den är borta.