Deprimerande

Lätt deprimerad på grund av tjockma. Det är jag.

Var ska detta sluta?
Man ska ju inte prat högt om kärringar och vikt, men jag gör det i alle fall.
Innan den dära bebisapan flyttade in i min mage vägde jag ungefär 47 kilo till mina 156 centimeter. Man kan säga att jag var liten och smidig.
Nu vibrerar ytan i varenda vattenglas och till och med i Dalälven när jag går framåt med tunga steg.
62,5 kilo väger jag. SEXTIOTVÅ kilogram!
Räkna på fingrarna och tänk att jag antingen har en stor Kingkong i magen eller en röv som kan ge skugga över hela Mumaribo.

När jag fick ett behov av mammakläder, i vecka 9 ungefär, provade jag mammajeansen som jag hade hela graviditeten med Loke. Jag lade undan dem igen för att de var för stora. I låren. För att jag skulle ha dem mot slutet av Bebisapans tid i magen.
I går kväll skulle jag klä mig anständigt i jeans, för vi skulle ta med Loke på något slags traktorrace. Då kan man inte hålla på och åka i linne och bara mannens boxerkallingar.
Var stannade jeansen?
Strax ovanför knäna.
Som tur var fick jag ett par mammajeans av Sandra som är ungefär hundra meter längre än mig för ett tag sedan.
Jag fick på mig dem med våld.  MED VÅLD.
Jag har ståplats i de där jeansen. Sitta normalt blev liksom en omöjlighet.

Med Alfred gick jag upp 28 kilo och släktingar kände inte igen mig. Med Loke gick jag bara upp 25 kilo. Jag hade tänkt mig att hålla mig under 20-kilosgränsen denna gång. KOMMER DET ATT GÅ?

Det här är läskigt och jag liksom kräks lite grand varje gång jag böjer mig ner.

Ska man inte känna sig så där naturligt vacker när man är gravid?

Va-va-va?