Monthly Archives: augusti 2010
Som en slags kanin
Jag börjar bli van att folk jag bara känner lite ytligt sådär utbrister: ”Men! Är du hemma än! Har du inte fått än!”, så blir dom jättechockade när jag säger hur lång tid det är kvar.
Det har jag fått höra sen mitten av sommaren ungefär…
Men här om veckan tog priset….
Jag var in i en butik där en bekant jobbar. Sist jag var där var i våras någon gång. Min bekant utbrister:
-Men! Duuu! Du är ju helt otrolig! Ska du ha en till?! Igen?
Jag säger lite smågenerat att hon sa precis så sist jag var in i våras också *undrar om hon har glömt det*.
-Ja? Och nu ska du ha en till igen! Så snabbt och tätt inpå! säger hon.
-Va? …öh.. alltså, det här är samma mage som i våras… lite större bara… säger jag *hon tror tydligen att jag är en slags kanin*.
-Jaha! Jag trodde det var en ny! Så du har inte fått barn än!?
..så här tjock var jag redan i vecka 18, så folk tycker väl att jag har varit med barn i hundra år ungefär!
Filed under Bebisapan
Tröttman som anföll?
Ibland går det mindre bra.
Jag och Loke åkte skulle åka till Heby och handla, och passa på att ta en snabbis på Karlssons före det-
Jag tar en kundvagn och går in på Karlssons. Sen vill inte mina ben lyda längre och jag får sammandragning efter sammandragning och ont i magen.
Jag känner mig liksom vit i ansiktet och nästan full och orkar inte gå.
Så jag stapplar till kassan, betalar som i trans två legogrejer som Loke kilat iväg och hämtat och går sen ut.
Vi åker raka vägen hem, jag struntar i att handla mat, jag känner mig galet konstig och stora tröttman har anfallit så jag har svårt att köra bil.
Men hem kommer vi så klart och jag nästan raglar in och slänger mig på soffan medan Loke öppnar sitt lego.
Jag får ett infall och skickar ett sms till mannen: ”Ring mig om två timmar”, bara för att jag får för mig att jag kan somna och inte vakna.
Sen ligger jag och halvslumrar på soffan i ett par timmar medan Loke sitter vid mina fötter och bygger Lego.
Jag är just en snygg mamma jag.
Nu har jag klarnat till och känner mig skitlarvig. Alla blodvärden och hej och hå var ju bra hos bm i morse så hur allvarligt kan det vara liksom?
Vad hände? Vad trodde jag skulle hända eftersom jag larvade mig med det där sms:et!?
Så surt det känns att ha åkte en massa mil till absolut ingen nytta, utan att handla.
Jag tror jag är pigg nu i alla fall, jag måste vara det eftersom ett barn ska hämtas klockan 17 och det andra klockan 18.
OKEJ! CLEAR MEMORY! DELETE! TÖNT! UPDATE: jag var säkert inte helt vaken när jag skrev det här och det kliar i fingrarna att radera detta pessimistiska sur-och-gnäll-kärring-inlägg. Men det är mot mina principer att radera redan skrivna inlägg.
Sluta sjåpa mig nu. Skäms på mig. Det är nog bara lite extra sömn som behövs.
Filed under Bebisapan
Barnmorskebesök och veterinärsamtal
God morgon.
Hos barnmorskan klockan 8 morse och därefter en fika hos Sandra.
Allt såg bra ut hos barnmorskan, jag hade liiite dåligt järnvärde och skulle fortsätta med järntabletterna som vanligt. Bm sa att BebisApan är fixerad men lite ruckbar och att magen visst ska ha sjunkit.
Jag kan inte direkt påstå att jag tycker att det varken syns eller känns?
31 fullgångna veckor nu, i morgon går jag in i vecka 32.
Dumpers veterinär har jag pratat med också. Jag behövde inte oroa mig för knaket vi hörde igår om inte Dumper själv påverkades av det.
Han tyckte att det lät jättebra att Dumper svarat på kortisonet och blivit bättre, och antagligen har Dumper någon reumatisk sjukdom.
Vi ska fortsätta med en mildare kortisondos varje dag nu så ska vi höras om en vecka igen. Så att man prickar in en lagom dos.
Dessvärre är jag så slö i hjärnan att jag glömde bort så fort jag lade på luren vilken dos Dumper ska få, så jag har ringt och pratat in meddelande på veterinärens telefonsvarare. Typiskt mig.
Det känns i alla fall såååå skönt att veterinären såg så positivt på Dumpers förbättring, även om han fortfarande går illa!
Nu ska jag åka och handla och uträtta lite ärenden innan tröttman anfaller och jag gnuggar ut allt smink!
När en vecka har gått
En stillsam kvällspromenad med Dumper i skogen.
I morgon är det dags att ringa till veterinären för att utvärdera effekten av kortisonet. En vecka har gått sen han började äta det.
Vi har blivit överraskade, det har känts som om det har gått så mycket åt rätt håll med Dumper. Han har varit gladare och fått tillbaka aptiten!
Framför allt så har han inte haltat lika mycket.
När vi gick där i skogen, Dumper och jag, så tänkte jag att jag har bara positivt att säga nu. Det här kommer bli bra.
Men så, när vi vände vår lugna promenad hem åt igen, hörde jag ett konstigt ljud. Jag började känna i mina jackfickor om det kom där ifrån, för det lät ungefär som när manspelade kula som barn. Som två stenkulor som träffar varandra.
Gång på gång, om och om igen.
Tillslut förstod jag att ljudet inte kom från mig, det kom från Dumper. Någon led i bakdelen låter så illa när han går.
Det lät så illa att jag fick obehagskänslor som nästan framkallade kräkningar, även om Dumper inte gick speciellt mycket sämre nu än när vi började promenera.
Jag vet inte alls, men jag misstänker att det inte är bra. Vi får se vad veterinären säger i morgon.
Jag som var så glad över Dumpers framsteg.
Inte kan väl jag hjälpa att jag är förvirrad??
En gång så skrev jag om ett väldigt otrevligt samtal med Boxer-Robert.
Men jag är inte den som är den. Det händer att även solen har sina fläckar, att även jag gör fel och det händer också att jag då och då kan erkänna det.
Som idag.
Jag loggade in på Boxers hemsida för att fylla på kanaler, så brukar jag göra när det börjar bli höst.
Och jag fyllde i programkortsnummer och hej och hå och hade mig.
En timme senare ser jag att det ligger två nästan likadana boxerkort vid tv-boxern?
Vad?
Vad kom det andra ifrån?? undrade jag förvånad.
Genast blev jag osäker, jag insåg att ett av korten måste ha varit mycket gammalt och inaktivt, vilket hade jag fyllt på? Jag blev bergis på att jag fyllt på fel kort.
Jag ringde genast till kundtjänst för att misstaget skulle rättas till innan det gått för långt.
-Hej och välkommen till Boxer. Du talar med Robert.
-Heeeej! Jo det är så att jag har bla bla-bla-bla…. så nu undrar jag vad som händer då och hur jag ska göra utan att det blir dubbelt allting? undrade jag halvhysteriskt samtidigt som jag tvättade håret på en badande Loke.
-…öh… jaha du. säger Boxer-Robert tveksamt. Jag vet faktiskt inte. Jag måste gå och fråga någon kollega, jag är tillbaka om ett par minuter, häng kvar!
*väntar*
-Jaaa! Hej igen! Det blir som så att blabla-bla och bla….. så efter ett par dagar så går beställningen tillbaka och hej och hå, det är lite krångligt men….
-Ja… oj då.. så klantigt av mig. säger jag. Men om jag trots allt har fyllt på rätt kort, när märker jag det?
*också blabla bla om tekniska saker i en evighet*
-Men… jag ser ju här nu att du har nyligen gjort en påfyllning av ett fungerande kort! säger Boxer-Robert.
-Jahaaaa! Det var rätt! Öh, hur kan det komma sig… varför har jag två kort nu? *tänker högt* Ja, jag får be om ursäkt att jag är förvirrad och tar upp din tid… jag skyller på att jag är gravid….
-Ingen fara! säger Boxer-Robert med glad röst och skrattar. Det var bara trevligt att kunna hjälpa till!
-Ja, jag får tacka då då. säger jag och tänker lägga på luren.
-Det är ingenting annat jag kan hjälpa dig med? undrar Trevliga-Boxer-Robert.
-Nej, tack, det var så bra så.
-Är det säkert det? Ingenting? envisas Trevliga-Boxer-Robert.
-*tänker på att det är lite svårt och rörigt det där med ungarnas skolskjuts, och att jag behöver raka benen men når inte själv, och att jag verkligen kunde behöva ett handtag med tvätten och att gräsmattan skulle klippas för länge sedan och att kattlådan behöver rengöras* …ööh. Nej tack, tack ändå. Hej då! säger jag trött.
-Hej då och jag önskar dig en underbar dag! avslutar Trevliga-Boxer-Robert.
Jag tror att Boxer kan ha skickat sin personal på charmkurs sen sist jag ringde.
Strax efter att jag hade avslutat samtalet ringde jag mannen alldeles upprörd:
-Vad gör du? Var är du? Varför tryckte du på upptaget tidigare??
-…öh… grejar lite… med tröskan… typ..
-TYP??
-Ja? Vaddådå?
-Har du tagit med duschtvålen, deon och schampot jag köpte åt dig igår??
-Va? Nä? Varför skulle jag ha gjort det??
-Ja, inte fan vet jag?! För att tröskan är en ung tjej med midja och du måste duscha bort bevis innan du kommer hem till mig kanske *känner mig logisk, arg OCH smart*?
-*skratt* Nä, jag ställde in alla duschgrejerna i badrumsskåpet igår.
Jo, och där stod dom ju… hur skulle jag kunna veta att han för en gångs skull ställt allt där DET SKA STÅ? Inte kan jag hjälpa att jag är lite överkänslig?
Filed under Konversationer, Mannen
Att välja fel åt barnen
God morgon.
Trassel-trassel.
Ibland får man lov att inse att man har gjort misstag. Det är tråkigt när det blir ens barn istället för en själv som får lida för det.
Vi bor mitt i mellan två byar som har varsin skola. Halva gården hör till by 1 och halva till by 2.
När barnen började skolan så valde jag skola 2. En något mindre skola som jag bedömde som bättre och lugnare för barnen. Det visade sig att barnen inte hörde till den skolan utan till skola 1, men jag ville ge dom det bästa och såg till att dom började i den mindre skolan ändå.
Men då var det ju det där med skolbuss. Dom förlorade rätten till skolbuss om jag inte kunde skjutsa dem en liten bit till skolbussens hållplats på en landsväg där det är 70 km i timmen.
Jag har så gjort i alla år. Barnens tider blir mer och mer splittrade, hämta-lämna-skjutsa-hit-och-dit.
Jag måste inse att det inte funkar längre. Och inte kommer att göra i oktober när Bebisapan föds. Det är redan nu ett evigt krig för att få ut Loke om mornarna för att åka två minuter.
Och samma sak när barnen ska hämtas vid bussen olika tider på eftermiddagarna.
I vinter kommer det bli för tufft att klä på en 4-åring och en nyfödd bebis för att transportera mina stora barn den korta biten till bussen.
Min bil kommer inte heller att klara alla starta-stäng-av-turer, det gjorde inte bilen jag hade förra vintern.
Jag vill verkligen inte att de ska behöva byta skola till skola 1 som dom egentligen ska gå i för att få skolskjuts från dörren.
Jag har själv bytt skola när jag var liten och vet att det är svårt med kompisar.
Jag har pratat med rektorn för barnens nuvarande skola nu på morgonen, hon vill inte heller att de ska behöva byta och ska prata med de som kör skolbussen. Men jag antar att det är lönlöst.
Det är så surt, vi tillhör på ett sätt byn där de nu går i skolan, vi får exempelvis åka och rösta där, men på andra sätt tillhör vi den andra byn.
Jag ångrar liksom nu att jag valde den skolan jag ansåg vara bäst (vi har lika långt till båda) och inte lät dom gå i rätt skola redan från början.
Det är som nu jag straffar dom för att dom ska få ett syskon och det är det sista jag vill.
Filed under Barnen
Just bara för att jag inte köpte boken
Att åka och tjejkompisshoppa! Så sällan det händer och så roligt det är!
Men.
Jag är inte gjord för det för tillfället. Man är inte det när man tackar högre makter för att kundvagnar kan användas som rollator.
Den här boken som jag hittade på Owes köpte jag inte. Därför klär jag mig fortfarande som en husvagn. Just bara för att jag inte köpte boken. Hur dum får man bli liksom?
Däremot köpte jag husvagnskläder på rea. Långa linnen som räcker till knäna på vem som helst, men med lite tur endast täcker magen på en husvagn. Och då får man vara glad för det, det får man, man ska inte hålla på att ha allt för höga förväntningar.
Jag är oändligt glad över att helt normala klädkedjor som Gina Tricot och JC har tagit inspiration av husvagnskroppar och låtit sy upp stora kläder i små storlekar.
Just så att jag slipper köpa specifika mammakläder. Just för att mannen ska få ha sina kläder ifred.
Men tänk vad man glömmer så lätt, från den ena dagen till den andra. Tänk vad fort man glömmer hur rent ut sagt djävulskt jobbig en fyraåring kan vara i en affär?
Det är det som är moderskänslan personifierad. Bergsäkert. Och endast och bara mammor besitter den otroliga genen.
-Glömskan.
Dä’ säkert de’ serru.
Nej, jag köpte inte den boken heller. Varför gjorde jag inte det?
Tack Malin för att du följde med och krimskramshandlade med mig på Owes och tack Malin för att du klädshoppade med mig i Valbo och tack Malin för att du hjälpte till att styra min kundvagn när jag stapplade fram hängandes över kundvagnshandtaget.
Filed under Barnen, Bebisapan, Kläder och shopping
Den som söker…
Den som söker finner….
Jag tror att vi har hittat DET.
NAMNET.
Som vi båda gillar, som väldigt få bär, som inte är konstigt, som jag ändå aldrig hört någon som heter.
NU kan jag få ro i själen!
Vilket namn det är behåller vi lite för oss själva så länge ^^
Idag ska jag och min Malin åka och handla tillsammans, på Oves i Valbo.
Där finns miljarders billiga bra-att-ha-saker och pruttonhundra onödiga saker som man kan köpa utan att man vet varför.
Det var länge sedan jag och Malin gjorde något tillsammans så det ska bli roligt.
Först ska jag försöka klä ut mig till människa.
Att leta på kyrkogården
Vara social och trevlig en hel dag liksom. Det händer inte skitofta att jag umgås med folk så länge, men jag kan om jag vill.
Sandras kalas var jättetrevligt med en massa smörgåstårta och fika.
När kalaset var överstökat åkte jag och Malin iväg med barnen till kyrkogården. Kan ju låta helskumt; lördagsmys med barnen på en kyrkogård…
-Mammaaaa? Vad ÄR kyrkogården för något? undrade Loke.
-Det är gravar där.
-Vad är gravar då?
-Det ligger fullt med döda människor där *biter mig i tungan*.
-Jaha… är dom döda? *stora ögon*
Vi hade faktiskt en anledning. Att titta på namnen på gravstenarna, kanske man kunde hitta gamla tjejnamn man inte tänkt på, till BebisApan?
För namn, det är vårt stora dilemma just nu. Vi kan inte enas.
Vårt gemensamma krav är att det är nytt för oss, att vi inte vet någon som redan heter det.
Jag gillar korta, enkla namn. Nordiska. Gärna namn som kan vara ett ord som betyder något.
Mannen gillar… öh… ja… något som innehåller ”…-Lee” . Annars har jag inte listat ut någon röd tråd i namn han gillar.
Vi båda gillade Svea och Vilda, men det blir alldeles för vanligt i den generationen, på tok för vanligt för en BebisApa.
Det ska inte vara lätt… jag börjar känna en viss stress, vi MÅSTE komma på ett namn! Jag liksom bara väntar på NAMNET, som redan finns men vi aldrig har tänkt på, att det huxflux bara ska dyka upp!
Det gjorde inte det på kyrkogården, jag och Malin kunde konstatera att det inte var så stor variation i kvinnonamnen förr.
Så.
VAR ska vi hitta namnet till vår tjejbebis?
Att göra sig kalasfin
God morgon lördag.
Kanske den segaste morgonen på länge som har gått åt till att försöka vila bort huvudvärk.
Strax ska vi fara på kalas för bästaste Sandra fyller år (visserligen i morgon men kalaset är idag)!
Mannen tröskar som vanligt och kan inte följa med.
Straffet för det?
Jo, han får ovetandes låna ut sina G-Starjeans till mig, OCH sina kalsonger. Så kan det gå när ens fru rullar fram likt en badboll och inte har några kalasklänningar att sätta på sig.
Ibland undrar jag om inte den dära tröskan är smal och har långt blond hår och en midja eller nåt, eftersom hon ska servas och daltas med vareviga dag?
Filed under Bebisapan
Det är jag som är Mumari! Jag är en 
