mumari

Om att vara doktor åt läkaren

Aug 16, 2010 Barnen, Dumper

Det tog en evig tid på vårdcentralen med Loke!
Jag har ju skrivit förut om Lokes panik som kommer så fort vi är på ett sjukhus eller liknande, att han vägrar bli undersökt.
Den här gången var han så duktig så! Han visade själv sina flammiga armar, och drog upp tröjan så att doktorn kunde lyssna på hjärta och sådana viktigheter.

Doktorn visste just ingenting. Ingenting alls fick jag en känsla av. Typ ”…ja, hur brukar man göra när dom ser ut så här då? Jaha, man kan testa allergi? Mhmm… hur gör man det då? Har du varit med om det förut? Jag har ingen aning om hur det går till… aaah! Dom gör alltså nå slags prickar?
Jag skickar en beställning på det till provtagningen… typ på hund, katt, pollen… gråbo? Vad är det? Äh, jag tror det är en växt, kanske något slags gräs, vi tar det med…”

Jag har ju varit med när mina andra barn pricktestats, så jag fick förklara hur man gjorde då.
Men, när vi kom till lab så räckte det tydligen med ett enda blodprov, ett stick i fingret, sen vänta i 20 minuter på provsvaren. Smidigt.
20 minuter blev 40 minuter och till sist fick vi gå in till doktorn igen.
Det visade att han inte hade någon allergi, så skönt! Jag som oroat mig så!
Eftersom jag inte hade några mer svar att ge doktorn på vad vi skulle göra åt Lokes röda hy fick vi åka hem.

Det kommer säkert gå över snart. Jag är så glad att han inte är allergisk mot hundar i alla fall, även om vår vårdcentral mest liknar någon slags praktikplats för arbetslösa utan ambitioner.

Oro… det har jag nog av över Dumper.
Eftersom artroshundar inte ska vara helt stilla tar jag honom på lugna promenader i skogen där det är lätt att gå. Jag klarar ju liksom inte av så jobbiga promenader själv.

Idag gick vi bara en liten bit, jag hittade kantareller, karl-johan och lite andra soppar. På hemvägen lade sig Dumper och vägrade gå mer.
Jag stannade och lät honom ligga och vila en stund och försökte sen gå hem. Motvilligt gick Dumper korta bitar i taget, kanske mer stel än halt.
Väl hemma igen gav jag honom en dos medicin, smärtstillande, även om han egentligen är färdigbehandlad. Jag står inte ut med att se han ha ont.
Det är så typiskt att veterinären har semester denna vecka!

Nu är han mest trött men rör sig lättare.

Dags att rensa svamp och laga mat till maken och mig! Förhoppningsvis kommer han hem i hyfsat rimlig middagstid, barnen har redan ätit.