Det ljusnar

…för Dumper.

Han verkar svara på kortisonbehandlingen, både jag och mannen tycker att Dumper har ändrat sitt rörelsemönster, sitt sätt att gå.
Från att ha vaggat fram med nedsänkt rygg och haltat till och från är han nu mer spänstig när han går. Helhetsintrycket ser liksom friskare ut!

Jag fortsätter att ge honom kortisonbehandlingen, en stark nedtrappningsdos som han ska stå på i drygt en vecka, så får vi se vad veterinären säger nästa vecka. Hur vi ska gå vidare.

Det är skönt att se en förbättring, som om han blivit av med en tung ryggsäck!
Nu hoppas jag innerligt att det verkligen är positivt på riktigt, att det betyder att det kommer att gå att hjälpa Dumper till ett smärtfritt liv i framtiden. Att det inte betyder att kortisonet bara hjälpte till att ställa en diagnos som han inte kan leva med.

Annars vet jag inte riktigt vad vi ska hitta på idag, jag och Loke, medan stora barnen är i skolan.
Jag har alltid mycket mindre ont i bebismagen på morgonen, men jag kanske ska försöka att ta det lugnare ändå, att inte göra något särskilt, istället för att lura mig själv att NU är jag pigg och bra. För att sen få tillbaka dubbelt upp mot eftermiddagen.

Det värsta är att jag inte känner mig som en särskilt rolig mamma för Loke-liten.