mumari

Om varför jag får kejsarsnitt

Aug 25, 2010 Bebisapan

God morgon!

Vecka 31 haltar vi in i idag, BebisApan och jag.
Idag är dagen då vi ska få ett datum för kejsarsnittet, så jag ska åka till sjukhuset och få prata med en doktor.
Iklädd strumpbyxor och någon slags städrock. Länge leve strumpbyxor! Något annat får jag inte på mig.

Jag ska lämna Loke hos svärföräldrana så jag får lite lugn och ro på sjukhuset och innan det ska jag försöka hinna med en sväng i Gränby centrum.
Jag vet inte riktigt hur jag ska klara det, men jag har ett par saker som måste uträttas.
Just nu har jag så ont inne nånstans där BebisApan är så att jag inte riktigt vet hur jag ska klara av att trampa ner kopplingen i bilen.
Haltande myrsteg, det går framåt i alla fall.

Det är många som har undrat varför jag ska snittas, och jag ska berätta det och försöka göra en lång historia kort.

När Ellen, mitt första barn föddes så gick det inte riktigt som det skulle. Hon fastnade inne i mig med axeln och blev väldigt allmänpåverkad under förlossningen.
Det bestämdes att sugklocka behövdes för att få ut henne men första försöket hjälpte inte, hon satt fortfarande fast med axeln.
Plötsligt blir det livat och stressat i förlossningsrummet, förlossningsläkare och barnläkare kommer inspringande, två sköterskor drar isär och uppåt mina ben för att vidga bäckenbenet, en läkare trycker på min mage och barnmorskan drar igen i sugklockan för att få loss Ellen. Och det lyckas.
Ut kommer en i mina ögon en blåaktig jättebaby (egentligen endast 3930 g och 52 cm) som kastas upp livlös på min mage. Navelsträngen klipps, jag hör inget bebisskrik och barnläkaren springer bort med Ellen till ett återupplivningsrum.
Själv vet jag inte ens om det blev en flicka eller pojka men får veta det efter en evighet då en sköterska kommer in med fika på en bricka och en liten svensk flagga som prydnad: ”Så där ja, här kommer lite fika för att fira er flicka!”
Jaha, var det en flicka? Lever hon? undrade jag tafatt.
Jahaa! Var det den bebisen det! Vänta så ska jag gå och höra efter hur hon mår! sa sköterskan.

I hundra år väntade vi på att få veta om Ellen levde och så fort jag orkade resa på mig fick vi gå och titta på Ellen. Jag blev rädd, ett jättestort barn med ett väldigt avlångt huvud, bandage och nålar överallt.
Ellen hamnade på neontalen. Hon hade fått fostervatten och fosterbeck i lungorna, början till kemisk lunginflammation och nerver i ena axeln hade gått av. För att man skulle komma ihåg vilken arm det var sattes ett rött band på den armen.
Det blev en vecka med sondmatning, antibiotika, jag minns det mesta som i en dimma. Läget var tydligen allvarligare än vad jag själv förstod fick jag veta va barnläkaren efteråt.
När vi fått komma hem blev de ganska snart besök hos sjukgymnasten, Ellen rörde inte sin högra arm, hade dåliga reflexer i den.
Det var först hos sjukgymnasten jag fick veta att hon troligtvis fått en hjärnskada eftersom hon fick syrebrist under förlossningen, och skulle få komma på ultraljud av hjärnan.
Det kom som en chock för mig, det var därför hon inte rörde sin högra arm och faktiskt hela högra sidan sämre.
Undersökningen av hjärnan visade en liten hjärnskada och vi gick hos sjukgymnast och uppföljning hos barnläkare i 10 månader. Då, efter 10 månader ”friskförklarades” Ellen, den lilla hjärnskadan som störde motoriken var som borttränad.

Oron över att hon inte skulle vara som andra barn satt länge kvar i mig och jag tyckte mig se olika avvikelser hela tiden.
När jag sedan blev gravid igen, och väntade Alfred, kom paniken över ännu en förlossning.
Efter samtal på Auroremottagningen fick jag snitt beslutat. Mest för min egen oros skull och så blev det även med Loke.

Så. Antagligen blir det samma sak denna gång.
Kanske är jag larvig, nojig.
Det är inte smärtan att föda barn som skrämmer mig, det är skräcken i att något ska hända igen och inte gå så bra som det trots allt gjorde med Ellen i slutändan.

Det blidde ingen kort historia det här!! Nu frukost!