Om vikten av att din karl får leka av sig

Ja, okej, cdskivorna var kanske inte det enda vi köpte.
Mannen har i flera års tid tjatat om walkie-talkies. Nånstans tröttnar örononen och förståndet ger efter för tjatet. Idag.

Så. VEM slänger sig på soffan med walkie-talkien i högsta hugg?
Inte jag i alle fall.

Men förtjust som ett litet barn slänger mannen över den andra enheten till mig och tjatar om att vi ska testa. Och jag liksom bara ignorerar honom FÖR ATT JAG HÅLLER FAKTISKT PÅ ATT BLOGGA OCH PRATA PÅ MESSENGER. Hallå?
Men han bönar och ber.
Så ropar han ”Hallå-hallå” i sin walkitalkie så det bara ekar i den han har gett till mig.

-Hallå-hallå! Vad gör du? *pratar i walkie-talkien*
-Jag bloggar. svarar jag rätt ut i luften.
-Men håll in knappen!! Annars hör jag ju inte! Ett-två-ett-två…
-Men suck, du sitter en och en halv meter ifrån mig ju! Du hör ju mig i alla fall.
-Aaahpapapa! Håll in knappen när du pratar! Mumari? Hör du mig? Ett-två-ett-två?
*jag börjar skratta helt okontrollerat*
-Vad skrattar du åt??
-Åt dig så klart! Tönt!
-Aaaahh… håll in knappen när du pratar. Vill du låna hands free’n istället? *pratar hela tiden i walkietalkien*
-Nej tack, får jag fram mellan mina hysteriska skratt.
Mannen sätter på sig sitt tillhörande headset och jag skrattar så mycket åt detta typiskt manliga och urfåniga påfund att jag vrider mig i kramper.
-Hallå-hallååååå.*pratar* Haaaaaallå? Hallååååååååååååe!*ropar* Hallåååå *väser*

Jag dör ihjäl mig av skratt.

Mannen säger märkvärdigt och förnärmad att jag är barnslig, att jag inte fattar, att HANS JOBBARKOMPISAR minsann kommer att förstå och tycka att den dära walkie-talkien är rolig och bra.

Jag svarar att det säger mer om hans kompisar än om mig och sen kiknar jag av skratt så jag måste sätta benen i kors för att Bebisapan inte ska flyga ut.

Nu försöker han istället lära Loke att använda walkie-talkien.