Monthly Archives: augusti 2010

Ja, jättekonstigt känns det.
Särskilt som att jag så sent som igår när jag pratade med specialistmödravården fick höra att jag kunde räkna med att få veta ett datum i slutet av september.

27 oktober. Enligt ul är det då i 39 fullgångna veckor och enligt mig och min kropp 40 fullgångna veckor (eftersom jag fortfarande är säker på att ett graviditetstest inte kan visa positivt redan innan jag tekniskt sett blivit gravid enligt ul).

Hur som.
Det kändes märkligt att läsa igenom alla instruktioner inför snittet. Så blir jag livrädd och glad på samma gång.
Livrädd för att några komplikationer ska  uppstå, livrädd för att förlossningsavdelningen ska vara så fullbelagd så att jag kommer att få tillbringa timmar själv på uppvaket utan mannen och Bebisapan. Risken för att det är fullbelagt just då är ju stor med tanke på babyboomen i år.
Livrädd för att förlossningen ska starta innan dagen för snittet. Känns det inte som om risken finns? Alfred är född i vecka 36.

Samtidigt så längtar jag så. Om exakt två månader. Två månader av hundra år av väntan.
Jag längtar så mycket så att jag inte kan låta bli att böla en liten skvätt. Jag gör visst det för allt nu för tiden.

OM TVÅ MÅNADER.

Är det konstigt att man blir förvirrad?

Under samtalet om kejsarsnitt igår på sjukhuset fick jag noga redogöra varför jag önskade kejsarsnitt denna gång. Det blir det tredje snittet.
Läkaren talade om för mig att det alltid var bättre med en vanlig förlossning, kunde jag inte tänka mig det?
Snittet kan bli svårare med större blodförlust eftersom jag har två snittärr sen tidigare, det måste jag ha med i beräkningarna när jag önskar snitt.

Och jag blev orolig. Även om jag alltid känt mig säker så blev jag så klart villrådig och velig.
Sen drog hela undersökningskarusellen igång och slutligen åkte jag hem. Mer förvirrad än någonsin.

Därför ringde jag till specialistmödravården nu på morgonen, för att bara få förklarat för mig vad som bestämdes, OM något bestämdes.

Då säger barnmorskan som jag pratade med att snitt är bestämt. Det kan man inte ändra på.
Jag förklarar att jag kände mig osäker om det verkligen blev det eftersom jag uppfattade att doktorn antydde att det vore bättre med en vanlig förlossning?
NejnejNEJ. säger barnmorskan i telefon. Det blir snitt automatiskt, du har inget val egentligen. Snittad två gånger tidigare, då blir det snitt igen, så är det bara. Datumet borde du få veta i slutet på september.

Jaha? Ja… jag förstår nu hur det ska bli. Men jag förstår fortfarande inte riktigt varför jag skulle dit igår och försvara mig inför ett snitt och blir velig och osäker och nästan övertalad till en vanlig förlossning? När valet ändå inte finns och jag ändå inte får datum förrän i september?

Nu vet jag. Men är mer uppskrämd än innan inför snittet.

Jag är så trött och less på ALLT.

En tur i Gränby för mig själv blev halvdan eftersom jag inte var kapabel till att gå ordentligt. Jag fick tag i det jag var ute efter i alla fall.
Sedan har resten av dagen spenderats på sjukhuset.
Ett samtal där jag trodde att jag skulle få ett datum för snitt blev till en evighetslång undersökning i stället.
Läkaren som jag diskuterade snittet med undersökte mig eftersom jag har så svårt att gå, och har så ont inne i buken, magen.
Och hittade en massa ömma punkter som inte var bra. Så hon började prata om att det kunde vara sammanväxningar  i mina två tidigare snittärr. Att livmoder och tarmar kunde ha vuxit fast i mina ärr och hej och hå.
Och eftersom jag ofta har kraftiga sammandragningar fick jag ligga med ctg-maskin en bra stund. Den visade att det var lugnt i magen just då.
Men ändå fortsatte läkaren att prata om vila och eventuell inläggning för observation eftersom jag hade så ont och var så öm, men det slutade med att jag skulle ner till förlossningen för vidare undersökningar.

Förvirrad gick jag ner dit, förklarade för en sköterska varför jag kom och blev visad till ett rum.
Jag fick åter igen ligga en hel evighet fastkopplad till ctg-maskinen, som fortfarande visade lugnt i magen.
Sedan kom en ny läkare, klämde lite tafatt på min mage, frågade om jag hade feber, sa att hon inte visste varför jag var öm och att jag skulle gå hem och äta alvedon.
Hon talade om för mig på ett lilla-vännen-sätt att jag måste ju faktiskt förstå att dom inte kunde göra ett kejsarsnitt nu, i vecka 31, bara för att jag hade ont i magen! Det är bebisen alldeles för liten för.
Sen vet jag inte om läkaren möjligen undrade om jag var dum i huvudet på riktigt också, eller om det bara var en känsla jag fick.

Läkaren gick och in kom en undersköterska. Hon tittade på mig och undrade hur det var fatt?

Jag började störtgrina och förklarade hulkande för sköterskan att jag inte fattade nånting. Att jag kände mig så missförstådd. Varför var jag här? Vad undersöktes här som man inte gjorde på avdelningen ovan där jag nyss varit? Jag vill veta varför jag har så ont?
Den snälla sköterskan tröstade mig så jag fick skämmas, hon hämtade en barnmorska som förklarade att antagligen är det så att ärren inne i min mage är så oelastiska att det gör mer och mer ont nu när magen växer. Och bebisen har visst  fixerat sig och då kan det bli ännu värre.
Men läkaren hämtades också tillbaka för att förklara bättre…

Och jo, så här är det:

• Jag måste fortfarande förstå att man inte tänker göra ett snitt för min skull redan nu. (har jag nånsin velat det?? Varför tror hon att jag är där?)
• I dom allra flesta fall så vet man inte varför man har ont. Så är det bara.
• Troligtvis så är det de gamla ärren som gör ont och då kommer det antagligen bara att bli värre för varje vecka och man kan inte göra något åt det.
• Blir det värre så ska jag komma tillbaka för en koll. (nu blev det jobbigt)

…och Mumari kunde inte sluta gråta över allt och hela världen.

FAN JAG ÄR SÅ JÄVLA KÄNSLIG.

Och jo, någongång i vecka 39+ får jag snitt. Och det känns ju jättebra. För enligt deras beräkningar så gjorde jag alltså ett graviditetstest som visade + innan jag ens blivit gravid och därför, enligt mina beräkningar kommer jag att få ett planerat snitt i vecka 40+.

Men ultraljud i vecka 17 är ju alltid hundraprocentigt. Tänk positivt.

God morgon!

Vecka 31 haltar vi in i idag, BebisApan och jag.
Idag är dagen då vi ska få ett datum för kejsarsnittet, så jag ska åka till sjukhuset och få prata med en doktor.
Iklädd strumpbyxor och någon slags städrock. Länge leve strumpbyxor! Något annat får jag inte på mig.

Jag ska lämna Loke hos svärföräldrana så jag får lite lugn och ro på sjukhuset och innan det ska jag försöka hinna med en sväng i Gränby centrum.
Jag vet inte riktigt hur jag ska klara det, men jag har ett par saker som måste uträttas.
Just nu har jag så ont inne nånstans där BebisApan är så att jag inte riktigt vet hur jag ska klara av att trampa ner kopplingen i bilen.
Haltande myrsteg, det går framåt i alla fall.

Det är många som har undrat varför jag ska snittas, och jag ska berätta det och försöka göra en lång historia kort.

När Ellen, mitt första barn föddes så gick det inte riktigt som det skulle. Hon fastnade inne i mig med axeln och blev väldigt allmänpåverkad under förlossningen.
Det bestämdes att sugklocka behövdes för att få ut henne men första försöket hjälpte inte, hon satt fortfarande fast med axeln.
Plötsligt blir det livat och stressat i förlossningsrummet, förlossningsläkare och barnläkare kommer inspringande, två sköterskor drar isär och uppåt mina ben för att vidga bäckenbenet, en läkare trycker på min mage och barnmorskan drar igen i sugklockan för att få loss Ellen. Och det lyckas.
Ut kommer en i mina ögon en blåaktig jättebaby (egentligen endast 3930 g och 52 cm) som kastas upp livlös på min mage. Navelsträngen klipps, jag hör inget bebisskrik och barnläkaren springer bort med Ellen till ett återupplivningsrum.
Själv vet jag inte ens om det blev en flicka eller pojka men får veta det efter en evighet då en sköterska kommer in med fika på en bricka och en liten svensk flagga som prydnad: ”Så där ja, här kommer lite fika för att fira er flicka!”
Jaha, var det en flicka? Lever hon? undrade jag tafatt.
Jahaa! Var det den bebisen det! Vänta så ska jag gå och höra efter hur hon mår! sa sköterskan.

I hundra år väntade vi på att få veta om Ellen levde och så fort jag orkade resa på mig fick vi gå och titta på Ellen. Jag blev rädd, ett jättestort barn med ett väldigt avlångt huvud, bandage och nålar överallt.
Ellen hamnade på neontalen. Hon hade fått fostervatten och fosterbeck i lungorna, början till kemisk lunginflammation och nerver i ena axeln hade gått av. För att man skulle komma ihåg vilken arm det var sattes ett rött band på den armen.
Det blev en vecka med sondmatning, antibiotika, jag minns det mesta som i en dimma. Läget var tydligen allvarligare än vad jag själv förstod fick jag veta va barnläkaren efteråt.
När vi fått komma hem blev de ganska snart besök hos sjukgymnasten, Ellen rörde inte sin högra arm, hade dåliga reflexer i den.
Det var först hos sjukgymnasten jag fick veta att hon troligtvis fått en hjärnskada eftersom hon fick syrebrist under förlossningen, och skulle få komma på ultraljud av hjärnan.
Det kom som en chock för mig, det var därför hon inte rörde sin högra arm och faktiskt hela högra sidan sämre.
Undersökningen av hjärnan visade en liten hjärnskada och vi gick hos sjukgymnast och uppföljning hos barnläkare i 10 månader. Då, efter 10 månader ”friskförklarades” Ellen, den lilla hjärnskadan som störde motoriken var som borttränad.

Oron över att hon inte skulle vara som andra barn satt länge kvar i mig och jag tyckte mig se olika avvikelser hela tiden.
När jag sedan blev gravid igen, och väntade Alfred, kom paniken över ännu en förlossning.
Efter samtal på Auroremottagningen fick jag snitt beslutat. Mest för min egen oros skull och så blev det även med Loke.

Så. Antagligen blir det samma sak denna gång.
Kanske är jag larvig, nojig.
Det är inte smärtan att föda barn som skrämmer mig, det är skräcken i att något ska hända igen och inte gå så bra som det trots allt gjorde med Ellen i slutändan.

Det blidde ingen kort historia det här!! Nu frukost!