Monthly Archives: september 2010
Befriande
Lite besviken är jag allt. Jag hade någon slags fantasi om att jag skulle få in all ved i vedbon.
Klart att inte det går. Det är ju skitmycket ved. Jag fattar det nu.
Uppskattningsvis ligger en tredjedel, möjligen en fjärdedel av högen inne i vedbon. Jag fick välbehövlig hjälp av barnen på eftermiddagen.
Det känns nu. På alla möjliga och omöjliga ställen.
Nu har jag slagit mig ner i soffan, tänt massor av ljus och min älskade aromalampor som jag är beroende av. Den senaste doftoljan jag köpte heter Lotusblomma, och den luktar underbart! Ingen tung doft utan lätt och fräsch beroende på hur mycket man droppar i.
Veden premiäreldas i spispannan nu och det är varmt på elementen. Härligt.
Även om det var tungt och jobbigt så kändes det befriande att stå och slänga in veden i vedboden, för att jag har tyckt att så mycket runt omkring mig känns så motigt.
Så kunde jag liksom bara ta i och kasta in och bort det, ångesten över Dumper, ångesten över kejsarsnittet, ångesten över att jag bytt skola åt barnen och hej och hå.
Nu ska jag bara sitta och sitta och sitta tills jag ska gå och lägga mig!
Rik, stark och snygg
Jag har fått förstärkning.
Jag har sagt att man kan både bli rik, stark och snygg av att bära ved.
Själv var jag tvungen att gå in och sätta mig en liten stund. Det är så himla konstigt, jag som dagligen har så sjukt mycket sammandragningar har liksom inte en enda nu när jag håller på med veden.
Eller kanske, en lång, konstant sammandragning. Annars gör det mest bara ont nedåt, men det gör det ju när jag sitter still med så vad sjutton.
Filed under Allmänt
Om envisheten och att arbeta hårdast
Jag blev tagen på sängen av vedgubben.
Han skulle ju ringa först! Men nähej då.
Istället så satt jag i soffan med gårdagens smink utsmetat kring ögonen och håret i en stor trasselsudd någonstans strax bakom ena tinningen och drack kaffe i godan ro.
Det var bara till att slänga på sig en jacka och störta ut och tala om var han skulle tippa och sen stå och småprata om ved och regn och barn och hej och hå och låtsas som att jag inte alls kände mig obekväm med mitt utseende.
Loke blev glad att veden kom. -Ska vi jobba nu mamma?
På med hans arbetskläder och ut för att börja slänga in veden i vedboden. 20 kubik. Det kan visst ta sin tid?
Jag vet inte vad som är jobbigast, att kasta vedträ för vedträ in i vedboden, eller att ha en fyraåring sittandes i vedhögen med en pladdermun utan dess like som kräver svar på stört.
-Mammaaaa….?
-Jaa Loke?
-Det här är RIKTIGT tungt att jobba det. *sitter och pillar på lite näver* Visst är det mamma?
-*jag svarar inte på stört*
-Mamma? MAMMA? Visst det är tungt?
-Jaaa!
-Mammaaaa…..? Jag är lika stor och stark som Batman. Jag kan kasta låååååångt *viftar yvigt med armarna*!
-…mmm.
-Mammaaaaa…? Jag måste vila nu. Jag blir TRÖTT av att jobba. Jag måste ha vatten. Mamma. Mammaaaa?!
-Jaaa! Loke, mamma kan inte prata när mamma kastar ved.
-Nähe *nickar förståndigt*. Tänk vad myyyycket ved vi har nu mamma! Pappa kommer bli jätteglad nu när vi jobbar och kastar all ved. Mamma. Mamma?
-Mamma…? Jag tycker att det är snygg ved. Det är som killved. Min ved är killved och snygg. Din ved som du kastar är bara fin. Som tjejved. Mamma. Mamma? Eller hur mamma? Mammaaaa!?
En gång i somras, när mannen fyllde år, fick jag för mig att jag skulle överraska honom och hinna åka och storhandla, handla present och måla om och göra en riktig styling av sovrummet tills han kom hem från jobbet.
Dåå skulle han bli jätteöverraskad och sen skulle jag vara jättesnygg och fräsch och en sån där fru alla önskar sig och vi skulle gå på fin restaurang på kvällen.
Det hade jag tänkt då, den där dagen före midsommar när det var 48 grader i skuggan.
Jag hann allt, utom renoveringen av sovrummet. Och kanske jag inte kände mig som världens snyggaste fru heller eftersom jag var valrosstjock redan då och svettades som en gris vad jag än gjorde.
Skit samma.
Idag kom jag på liknande tankar.
Mannen vet ju att det har tippats 20 kubik ved här idag.
Tänk så förvånad han skulle bli när han kommer hem och så är veden borta! Och han ba’ -Var är all ved! Fick vi ingen ved??
Och jag ba’ går och öppnar vedbon -Tadaaa! Jag har slängt in veden!
Oj vad mannen skulle bli förvånad då!
Men.
Det KAN vara så att min jävla envishet inte räcker den här gången heller. Det KAN vara så.
Jag och Loke har lunchrast nu. Det gäller att inte sitta för länge för då hinner man känna efter.
Ett ganska tjockt lager med ved har jag fått in på golvet i vedbon som innan var tom i alla fall. Kanske jag är värd en skötväska för tusen spänn i alle fall snart?
Med tanke på kylan och våra vedproblem vi hade hade i Mumaribo förra vintern så är jag manisk vad gäller årets ved. Den ska ovillkorligen in i tid. OVILLKORLIGEN.
Filed under Allmänt
Frost
Vilken frostmorgon!
2,5 minusgrader var det när jag gick upp strax efter klockan 7. Det har varit isigt på bilrutan tidigare mornar, men inte så här mycket frost i gräset!
Lilla Grädde, som har blivit riktigt stor tyckte att det var mycket konstigt att gå ut i gräset som frasade ^^
Idag får vi hem ett stort lass ved. Det börjar behövas.
Jag och mannen är dåliga på att planera och har alla år köpt ved i sista sekund, typ när det redan ryker när barnen andas inomhus och hunden fastnar med tungan när han slickar i sin plåtmatskål.
I år var vi liiiite tidigare ute, men detta år är det tydligen en helt extrem vedbrist!
Han vi brukar köpa av hade slut och har till och med köpt in ved på säck från Estland för att sälja vidare!
Det enda vi fick tag i var ved som visserligen legat och torkat på stock sen i vintras, men den är inte kluven förrän nu…
Jag hoppas att den kommer funka fint att elda med ändå, för hålla på och fjutta med ved på säck räcker inte för oss som bara kan värma upp huset med ved.
Blir det så kallt som förra året då vi hade runt 30 minus en lång period så kommer det att gå åt en del ved.
Filed under Allmänt
Vecka 36
Jag är i vecka 36 nu.
Skittjock kan man säga.
Tror ni mig när jag säger att maten inte får plats och att jag inte kan andas?
.
.
.
Dagen har varit lugn. En snabbis på loppisen med Malin när jag var fram och handlade bara.
Inga fynd.
Hade ett superfynd stått framför näsan på mig hade jag antagligen inte sett det i alla fall. Jag är känner mig så oinspirerad till allt. Ingen motivation.
Dumper har kommit på benen först på eftermiddagen och ätit lite och varit ut på tomten en sväng men han går väldigt illa och stelt.
Min dagliga skogspromenad fick bli utan Dumper.
Så konstigt det känns att promenera utan hund! Vad är poängen liksom?
♥ Tack för alla fina kommentarer från er, ni är bäst! Och perfekt med lite väsklänkar,
Nu ska jag sluta vela och bestämma mig för en väska ^^
.
.
.
.
.
.
När ytligheter är balsam
Ytligheter har en väldigt djup mening.
Att dölja, släta över, plåstra om, trösta och sätta guldkant.
Maniskt har jag väsksurfat.
För vår BebisApa i magen som går in i vecka 36 idag har nog allt som en BebisApa kan tänkas behöva när den föds, utom en skötväska.
Ni hör så tokigt?!
Hur skulle det vara att födas och upptäcka att det inte finns en skötväska att hänga på vagnen eller på mammas axel?
Helkoko!
SÅ.
Därför manisurfar jag efter en bra väska och har kommit fram till att jag kanske inte alls ska ha en skötväska utan en helt VANLIG väska fast större.
En väska som jag kan använda även efter bebisvagnperioden.
Nu finns det ju finfina skötväskor som ser ut som vanliga stora väskor som man lätt kan förälska sig i, för sådan kärlek är nyttig för själen i lagom dos, om dom inte kostar pruttonhundra pengar vilket dom oftast gör. Som den här till exempelt.
Hur mycket BebisApan än tjatar och har sig så får jag lova att säga ifrån.
Så försöker jag tänka praktiskt.
En stor väska i äkta skinn. Finns det något slitstarkare än skinn och finns det något som åldras med mer värdighet än äkta skinn?
Nej just det.
Därför så smakar det och just därför så kostar det.
Och just därför så ser vi oss om efter den perfekta väskan i fuskskinn i stället.
Inte kunde jag tänka mig att jag helt plötsligt var så kräsen?
Jag letar och letar.
Webshop efter webshop.
Kanske är det just själva letandet jag är ute efter. Kanske försvinner den där k.oncentrerade och behagliga känslan så fort jag hittat väskan?
Det kan mycket väl vara så.
Men, BebisApan behöver i alle fall en skötväska.
Så är det med det
Filed under Bebisapan, Kläder och shopping
När mitt är illa fast ditt är värre
God morgon.
Jag var som i dvala igår kväll, funderade över Dumper, försökte hitta en utväg.
Det är hårt och det känns orättvist.
Dumper kommer aldrig att bli bra. Han har så mycket förslitningar och pålagringar i sina knän att det som är trasigt är trasigt och han kommer inte att laga sig själv.
Det känns som om mirakel ska ske för att den nya medicinen ska ge en förbättring.
Kan man snälla få ett mirakel?
Igår var Dumper så påverkad av narkosen att han sov djupt hela kvällen, han ville inte äta eller dricka.
Idag när jag vaknade och gick ner för trappan kom han och mötte mig i hallen, på vingliga ben men med en viftande svans, Han är fortfarande väldigt groggy och han är stelare än någonsin i bakbenen.
Det var väntat efter undersökningen som ansträngde hans knän, men det känns ändå oroligt, tänk om det inte går tillbaka?
Jag kan inte sluta vara ledsen.
Det finns fortfarande en liten chans att den nya medicinen kan hålla Dumper i schack ett tag till, men jag är inte dum, jag inser att vi bara fördröjer något som inom loppet av några månader gått från symptomfri till rätt ner i botten.
Det har gått för snabbt.
Det är orättvist.
Och ja, jag tycker synd om mig själv, jag tycker synd om min man och mina barn, för alla älskar vi Dumper.
Jag tycker att det är mycket nu, jag är känslig som få och känner att minsta lilla så bryter jag ihop.
Jag fick en kommentar igår, jag vet inte från vem, om det är någon jag känner eller inte.
Jag hoppas du vaknar upp och slutar tro att allt kretsar kring dig. Jag började läsa här och mår mer och mer illa ju mer jag läser.
Att det finns så självupptagna människor som du. Hur står din omgivning ut undrar jag?
Inse att det finns människor som skulle gå igenom det du kallar helvete med glädje för att få ett barn.
Tänker du aldrig på det?
Jag skäms för din skull. Att bara ägna sig åt att skriva om detta helvete du kallar det, att vilja få folk att tycka synd om dig.
Lågt.
Make me sick.
Först tog jag åt mig väldigt mycket, skämdes och kände mig otacksam och dum.
Sen blev jag nästan lite arg.
Hur man än vrider och vänder på det så är det här en blogg som handlar OM mig, om MITT liv, om MINA känslor utifrån mitt perspektiv.
Det betyder inte att jag är sympatilös, att jag inte kan känna någon medkänsla för andra, att jag inte vet att det finns andra som har det värre.
I min blogg kretsar allt kring mig och mitt.
När du kommer in här så gör du ett val, att ta del av mitt liv som det ser ut för stunden, eller att surfa vidare. Det är DITT val och jag skriver och berättar utan att först värdera hur andra kan tänkas ha det jämfört med mig.
Väljer du att läsa min blogg så gör du det för att du vill det, inte för att jag vill det. Väljer du att lämna en kommentar så gör du det för att du har något att säga mig, inte för att ragga en kommentar till din egen blogg.
Jag är så oerhört glad för att jag ändå har så många läsare, och i stort sett varenda kommentar är en liten stjärna som lyser upp, i synnerhet just nu.
Men jag tvingar ingen.
Är jag ledsen eller arg eller nedstämd så är jag det. Oavsett om jag har något som inte du har, oavsett om barnen i Afrika svälter och oavsett om du har det värre än mig.
Så är det.
Det är jag och mig själv.
♥ Kram på er
Filed under Dumper, Om bloggen
Sista försöket
Den 5 februari det här året skrev jag ett inlägg om Dumper. Ett långt inlägg.
Ett inlägg jag blev inspirerad av att skriva efter att ha sett filmen ”Marley och jag”.
Ett inlägg som handlar om att älska en jobbig hund.
”Jag överdriver inte när jag säger att Marley är Dumper. Jag tror att vi har gått igenom varenda scen utom slutscenerna i filmen med Dumper.”
Det har vi fortfarande inte gjort.
När jag skrev det inlägget kunde jag inte i min vildaste fantasi tänka mig vilken veterinärkarusell med mediciner som väntade oss bara några månader senare.
Jag kunde inte föreställa mig att vår vilda Dumper, som sprang lätt och lyckligt vart han än skulle, skulle sluta springa sommaren samma år.
Vi gör ett sista försök med vår älskade hund nu.
Röntgen hos veterinären idag visade på helt normala höfter och ländrygg. Röntgen visade istället att hans båda bakknän snabbt blivit mycket dåliga.
Det obehagliga knaket som jag hört och upplevt att det kom från höfterna kommer i själva verket från hans knän, för varje steg han tar.
Från hans knän som är så slitna att han inte längre kan räta ut dem helt.
Det är inte normalt. Dumper är 4 år. Veterinären tror att det är någon medfödd defekt som gör att han slitits ut så mycket i förtid.
På en människa hade man bytt ut knäna på en gång. Man gör inte så på hundar.
Dumper är inte som andra hundar.
Dumper svarar heller inte på medicin som andra hundar.
Vi ska nu ta bort kortisonet och göra ett sista försök med antiinflammatoriska, smärtstillande tabletter.
”Om inte det hjälper” finns inte.
För det klarar jag inte av.
…och tårarna tar aldrig slut.
Filed under Dumper
Ett helvete
Jag tycker att ungefär skitmycket bara är helt åt helvete just nu. Jag skulle vilja bara skrika rakt ut, bli galen, hysterisk, bete mig som ett riktigt psykfall.
Folk i min närhet kan glädjas över att jag inte har någon energi till det.
Barnmorskebesök i morse. Jodå, jag går upp i vikt och hej och hå. Alla mätningar och sånt ser bra ut utom urinprovet som visade antingen på urinvägsinfektion eller så kunde det vara vissa värden som blir förhöjda när det är nära till förlossningen på nåt sätt.
Bm undrade om jag fått någon bekräftelse från specmödravården på att snittet blir den 21 oktober. Det har jag inte fått, och det tyckte bm var konstigt eftersom en tid i princip redan var bokad.
Strax efter besöket ringde bm mig för att tala om att hon pratat med spec.
Dom nekar till ett snitt det datumet i vecka 38+.
Mödravårdsläkare på spec godkänner och ser inga hinder, nu är det barnläkare som vägrar. För att barnet ska vara inne till v 39 [punkt]
Alltså vecka 40 om inte dagens graviditetstest kan spå i framtiden.
Bm och spec tycker alltså att det inte ska finnas några hinder för barnet heller att komma i v 38+, bm tror att det snarare har med hur mycket patienter som beräknas ligga på bb att göra.
Min bm tyckte att jag skulle åka in till förlossningen för bedömning nästa gång när förvärkarna blir riktigt jobbiga, särskilt som jag hade en liten blödning igår.
Men jag orkar inte längre. Jag skiter i vilket.
Jag vill inte komma in igen och vara ovälkommen, bli kallad för instabil och aggressiv, på uppsalas förlossningsavdelning.
Så som jag har blivit bemött de senaste besöket och på telefon så drar man sig för det in i det längsta.
JÄVLA SKITSTÄLLE.
Nu ska jag försöka vila en stund innan jag ska ta med Dumper till veterinären för höftröntgen. Bara det. Helvete. Jag vill inte.
Så som den här dagen en har börjat så slutar den väl, och jag kommer att få åka hem utan hund.
Filed under Bebisapan
Jag TÄNKER faktiskt.
En hel bunt med papper i mappar har barnen fått med sig hem från skolan.
Tänk på att jag lider av en relativt stor graviditetsfördumning, gärna ett papper/dag och en instruktion/papper, tack.
Jag har förstått att jag ska baka bröd som jag ska stå och sälja på torget på lördag. Jag är ingen bullmamma, det kan inträffa bullmammiga saker max vart annat år i Mumaribo.
Jag vette sjutton heller hur jag rent fysiskt ska orka med att stå på torget och kränga limpor, jag som knappt kan sitta längre stunder.
Kan man säga att man helt enkelt är för tjock för att stå där? Kan man försöka köpa sig ur situationen?
Sen var det det där med innegympa också. Det är nu den börjar, säkert i vilken skola som helst går man från utegympa till innegympa.
Jag visste det. Jag hade planerat för det. För dottern skulle få mina typ splitt nya adidasspringskor som jag kan ha köpt när jag plötsligt fick för mig att jag skulle börja jogga men aldrig gjorde det.
Jag var fan BERGIS på att det var ljus sula på dom.
Idag såg vi att det inte var det. Innegympan börjar i morgon. TJO!
Sen var det det där med barn som nästan tror att dom är tonåringar också. Barn som jag lämnar på fritidsgården för att dom just precis ska vara på fritidsgården för att dom på pricken har kommit upp i rätta åldern.
Och sen åker jag vidare och går in och handlar i byns affär.
Och blir skitförvånad när jag blir omsprungen av min egen dotter med klirrande slantar i högsta hugg. INNE PÅ KONSUM.
Ja, att ta tag i det och liksom ba’ -Hallå!! Pinsamma morsa!!
Jahopp, nähe, det kan säkert se ut som om jag bara laaaatar mig när jag ligger på soffan nu. Men så är det inte.
JAG TÄNKER FAKTISKT.
På brödlösningar och nödlösningar och på den här jäv-la stenåldersmentaliteten som råder på internet, att man inte bara kan klicka på ”print” när man köper gymnastikskor på nätet *himlar med ögonen*.
Och BebisApan får inte ens plats längre, inte alls, hur mycket jag än sträcker på mig. KAN en bebis röra på sig FÖR mycket i magen?
JA. Det kan den.
Jag trodde jag visste vad det innebar att vara gravid nu när jag väntar mitt fyrtioelfte barn.
Det är jag som är Mumari! Jag är en 
