Om dagen då BebisApan föddes

Nu ska jag berätta för er….

….varför lilla Telma plockades ut från min mage en hel månad för tidigt.

Jag ska försöka i alla fall, även om jag egentligen inte riktigt vet själv.
Många tror nog att jag stod och jobbade med veden som kom i torsdags, att jag tog ut mig så alldeles att inte en endaste Bebisapa i hela världen hade kunnat stanna inne i magen.
Det kan kanske ha bidragit en aning, men jag tror inte att det var orsaken egentligen. Så mycket tog jag inte ut mig.
Redan för flera veckor  sedan konstaterade min barnmorska med en gynundersökning att jag var färdig och förberedd för förlossning, att livmodertappen var mogen och att jag hade börjat öppna mig lite.
Jag har dessutom haft kraftiga sammandragningar i flera månader som tilltog mer och mer mot slutet oavsett jag tog det lugnt eller inte.

Så.
På fredagen, den 1:a oktober, gav jag sjutton i att fortsätta med veden. Jag hade varken lust eller ork.
Istället skjutsade jag Alfred till en kompis och tog sen med Ellen och Loke till Valbo för att handla. Nu skulle jag äntligen hitta en väska som skulle funka som både handväska och skötväska tänkte jag. Så att jag kunde få lugn i själen och känna att alla större inköp till Bebisapan var avklarade.
Och jag hittade väskan och köpte den och åkte hem nöjd. Släppte av Ellen hos en kompis på vägen så det var bara jag och Loke som kom hem till Mumaribo.

Jag gjorde just ingenting utan lade mig och vilade på soffan en stund medan Loke spelade tv-spel.

Så mot kvällen, vid femtiden, fick jag en liten blödning, inte alls någon stor, och jag ringde till förlossningen bara för att höra ändå. Jag hade redan ställt min egen diagnos, jag visste att det var den där slemproppen som började försvinna, så jag trodde inte att de på förlossningen skulle bry sig så mycket om det.
Med Ellen så försvann den hela två månader innan Ellen väl föddes.

Men jag blev tillsagd att komma in till förlossningen för en koll i alla fall, eftersom jag hade lite ont och sammandragningar.
Jag ringde mannen, som befann sig någonstans utanför stan, försäkrade honom att det garanterat inte var någon fara, jag skulle bara undersökas, han behövde inte sluta jobba för det.
Jag såg till så alla barnen fick barnvakt och ordnade så att svärfar kom och hämtade mig och Loke. Jag hade ändå på känn att jag inte skulle ta bilen som jag först tänkte…

Svärfar släppte av mig inne på förlossningen och tog sen med sig Loke och åkte hem.

Inne på ett undersökningsrum blev jag kopplad till ctg för att se om Bebisapan mådde bra och se om jag hade värkar.
Bebis mådde prima och jag hade visst värkar ganska regelbundet, men jag tyckte inte själv att dom var kraftigare än vad de brukade vara.
En läkare gjorde en hastig undersökning, konstaterade att jag blödde någonstans ifrån och att jag var onormalt öm på ena sidan i buken.

-Du blir inlagd över natten, så får vi se…. om inte dina värkar avtar så kan det bli snitt senare… jag ska hämta en till doktor, vi är oroliga för att det är blödningar från moderkakan…

Okej? Jag blev lite paff, undrade om dom inte bara kunde se att det var den där slemproppen och konstatera det så jag kunde åka hem i stället?

En till läkare kom och ett ultraljud gjordes av moderkakan.

-Vi släpper inte iväg dig, det blir snitt redan i natt. sa läkaren. Du har värkar och förlossningen har i princip startat, vi kan inte riskera att vänta.

Jag blev verkligen jättechockad. Och rädd. Jag försökte övertala dem att kolla noggrannare med ultraljud, att mäta hur stor min Bebisapa var, tänk om den var pytteliten och skulle bli sjuk!

Men det spelade ingen roll sa läkarna, bebis måste ut nu, ring din man.

Chockad ringde jag mannen och sa att han måste komma på en gång, det blir snitt i natt.

Sen gick allt mycket fort, läkarna kom och gick och kom tillbaka och sa att vi skulle vara på operation om en timme. Nålar och hej och hå sattes på mig, läkarna kom igen och undrade hur fort min man skulle komma, nu skulle snittet bli inom en halvtimme i stället!

Vid det här laget var jag så uppstressad och rädd att hela jag bara skakade kraftigt. Mannen hann precis komma när jag kördes iväg på sängen till operation.

Ryggmärgsbedövning sattes och när den var klar började själva operationen, snittet, som jag tyckte tog en evighet. Jag mådde riktigt dåligt i början för mitt redan mycket låga blodtryck föll kraftigt, men det rättades till med medicin.
Massor av fostervatten hade jag visst, läkarna tjoade om det.
Sen kände jag hur hela jag blev så lätt att jag liksom svävade upp från britsen, BebisApan var ute!
Och BebisApan skrek och skrek, som en liten lammunge lät hon!

Först då började jag leva igen. Vilken lättnad. All min oro släppte.

Och så får det räcka för nu, jag ska fortsätta berätta senare, men en Loke och en Telma kräver sin uppmärksamhet nu ^^