Yearly Archives: 2012

Jag har inte sovit särskilt bra inatt.
Var gör normalt folk av sina armar när dom sover??
Ligger jag på sida och har armen som hamnar närmast sängen jäms med kroppen, då pressas axeln delvis ur led efter ett tag. Inte skönt.
Så därför lägger jag armen rakt uppåt, huvudet ligger på axeln och stretchar ut armhålan som hamnar mot lakanet. Så sover jag oftast, men det gör himla ont det med och armen som sträcks blir lealös.
Och på rygg kan jag bara ligga en kort stund, annars vore ju det optimalt för då behövde ju inte armarna bry sig.
Det är nu jag börjar tro igen att en hängmatta skulle vara skönt att sova i. En inomhushängmatta. Varför vet jag inte, det är nog bara en fix ide.
Annars vore kanske en sån där kramig tröja optimalt, en tvångströja. Snacka om att ha kontroll över armarna!

Dagens i-lands va?

Tisdag idag. Alfred är förkyld och hemma från skolan. Vi får se hur denna dagen artar sig!

Så glad jag blev över ett telefonsamtal jag fick strax innan vi skulle äta kvällsmiddag.
Det var läkaren jag träffade inne på en vårdcentral i stan för några månader sedan, han som jag desperat sökte upp och bokade tid oss då min egen dåvarande husläkare vägrade lyssna och skicka remiss till rätt ställe.
Denna läkare jag träffade i Uppsala var den som såg till att jag fick komma till Klinisk Genetik, och det var där jag fick min diagnos, ehlers-danlos syndrom.
Idag hade han fått papper om mig från klinisk genetik och därför ringde han och hörde hur läget var. Jag som är van vid att läkare slingrar sig och gör vad som helst för att slippa följa upp mig.
Vi småpratade lite om diverse smärtor, om kroppen som blir värre och så. Han skulle ringa upp om tre veckor igen, efter att jag är färdig på smärtkliniken, för att höra hur det har gått och hur man ska gå vidare för att jag ska må så bra som möjligt.

Det kändes på något sätt så bra att han tog sig tiden. Särskilt som jag redan har haft ett samtal med husläkaren på min vårdcentral och åter igen fått konstaterat att citodon inte hjälper och då finns inget mer att göra. Typ.

Den här veckan känns som första veckan på evigheter som jag inte har ett enda besök på vårdcentral eller sjukhus. Skönt.
Nästa vecka är det dags för smärtrehab, tre dagar tror jag det var.
Jag har fyllt i ett långt formulär med frågor om hur jag mår som ska skickas dit. Jag fick en lite underlig känsla när jag fyllde i svaren på alla frågor, som att alla frågor nästan ville syfta på att jag är helt labil och självmordsbenägen, som om jag gett upp hoppet om livet på något sätt.
Och det har jag inte, även om jag känner att jag lever efter att ha målat om lokes rum idag!