mumari

Vad som händer när man ska ha en mysig hemmakväll hos Mumari?

Ja, det var vad vi skulle ha det, jag och mannen och sönerna, Ellen sov hos en kompis. Det började bra, god middag, ett glas vin, ett glas cider, klockan gick. Musiknostalgi med Spotify.
Alfred blir trött och vill gå lägga sig. Han öppnar toalettdörren och ropar förvånad att det är JÄTTEVARMT inne på toaletten!
-Ja?? Jag har ju eldat i spisen för fulla muggar ikväll?
Jag går in på toaletten. Det är som varm ånga inne i hela rummet. Jag inser att något håller på att hända med tvättmaskinen som jag körde igång för ett tag sedan. Hela luckan där man fyller på tvättmedel är deformerad, den har smält!
Mannen kommer, vi bryter strömmen till maskinen, kliar oss i huvudet, vad har hänt??
Hela tvättmaskinen är brännande het, inte som eld, utan mer som kokande vatten.
Jag ser genom luckan att alla kläder jag lagt in har färgat av sig sinsemellan, det måste vara värmen som gjort det….
Vi lyckas tömma tvättmaskinen, bränner oss på skållheta kläder.
Eftersom vi ändå skulle byta tvättmaskin och har en ny begagnad hemma bestämmer vi oss för att göra bytet nu, på en gång.
Med gemensamma krafter lyckas vi få ut tvättmaskinen genom fönstret på toaletten, nu ska bara den nya in samma väg….

Men så hör vi oväsen utifrån…. från djuren… mannen springer ner till ligghallen för att se om något hänt, kommer andfådd tillbaka och säger att tvättmaskinen får vänta en stund. Jag måste komma ut.
Jag får på Loke kläder och springer ner till korna. Där har något som borde vara tekniskt omöjligt hänt. En ko har lyckats krypa ner i vattenhon, och kommer inte upp själv.
Vi får använda traversen och hissa upp den chockade kossan och Loke konstaterar förvånad att kossan kan flyga.
Efter badet och flygturen går kossan iväg och äter igen, precis som vanligt.

Och vi återgår till att få in den nya tvättmaskinen. En tvättmaskin är kanske inte så jättelätt att lyfta, men adrenalinkicken av alla händelser som lyckats komma på en och samma dag gör att vi får in den utan problem.

Jag skurar toalettgolv efter konstigt vatten som läckt ut från den gamla tvättmaskinen till midnatt och undrar vad som skulle ha hänt om vi gått och lagt oss tidigt, om den gamla tvättmaskinen hade fått härja fritt….

Bilen, tvättmaskin, badkossan….. undrar vad som händer idag?

God morgon.

Kvällen hos svärföräldrarna igår var mycket trevlig, med räkor och goda ostar! Det behövdes för att få en Mu på bättre humör, mörbultad som jag kände mig. Dels på grund av foten jag gjorde illa härom dagen när tjuren jagade mig, sen fick jag en spik in i låret igår näg jag jagade kossorna på rymmen, och som lite grädde på moset så är min muskel på baksidan av låret/skinkan helt ur funktion, jag begriper inte vad det är för fel på muskeln! Så här har det varit mer eller mindre i flera månader nu!

Men jag tar mig framåt, så jag ska inte gnälla.

Idag har jag tänkt att ta med mina pojkbarn (mannen räknas nog som ett av barnen i det här fallet) och åka till Eskilstuna. Till Munktellmuseet. Det är osäkert om det kommer att vara mannen eller Loke som kommer tjoa högst av förtjusning när vi kommer dit.
Vi var där förrförra sommaren, och då gick det så här: –>

.

Men först ska djuren fodras och Ellen ska skjutsas till en kompis!

Bloggar etiketter: baklastare, bolinder, dumper, hjullastare, munktell, museum, traktor, volvo, volvo bm

Go’ middag i vintermörkret!

På grund av Alfreds magsjukeliknande tillstånd har vi varit hemma hela dagen, en snabbis till affären bara för mig och Loke.
Jag har ställt undan verandamöblerna på den delen av verandan som har tak, bättre sent än aldrig och det ser nu ut som en lagerlokal. Det får vara så. Jag har i allafall inga planer på att sitta där de närmaste månaderna!
Jag har också trasslat in mig i, och trasslat fast en ljusslinga på ovankanten av min lilla gärsgård. Det skulle bli så fint tänkte jag… när jag äntligen var färdig och satte i sladden lyste det bara svart. Nada.
Jag hoppade jämfota av ilska. Senare fick jag veta av mannen att skarvsladden jag använt var kopplad till en timer inne i lilla huset. Tryck på en knapp så lyser det. Jajaja, hä kund ju int jag veta! Nu är det blivit mörkt ser det riktigt fint ut. Jag är allergisk mot flerfärgade blinkande historier, så det här är en helt vanlig standardslinga.
För att få den där extra lilla vintermysiga känslan har jag och Loke varit ute i skogen och plockat granris också. Och lagt det på yttertrappen.
Det kommer se skitidylliskt ut om ett tag när alla klivit där med leriga stövlar och hundarna har försökt att slita sönder det. JÄTTEMYSIGT ska det bli.
Nu borde jag hänga tvätten och börja laga mat…. och hämta ved… men jag tror jag drar mig kvar här i soffan en liiiiten stund till!

Jag har önskat mig minusgrader, det har jag… jag fick ändå en smärre chock när jag vaknade i morse och såg att det var -8 grader ute.
Varken jag eller mannen hade kortkort på oss när vi for med hans bil till bilprovningen. Kanske hade kortkort kunnat få den griniga lastgamla gubben att i alla fall dra lite på ena tjuriga mungipan. Inte troligt, men kanske.
Jag har aldrig varit med om att det tagit så lång tid att besikta en bil. Gubben ryckte envist i allt, skakade som en besatt på bilen och stod säkert en kvart ute med den på tomgång och gasade. Han ville verkligen hitta en massa fel på den. Verkligen.
Som om det inte räckte med att det behövde bytas styrled och nåt mer som inte ens en Mumari kan komma ihåg vad det var för något.
-Och varför känns det alltid som att VARNINGSTRIANGEL har en sån central roll i hela besiktningsproceduren? Vi gjorde sköldpaddsgubben besvikna och slet minsann fram en varningstriangel, det var han minsann inte beredd på. HA!

Efter besiktningen passade vi på att handla lite och jag kilade in på en antikloppis och fyndade ett par gamla bakformar och ett decilitermått i bleckplåt.

Att komma hem sedan var som att kliva in i ett kylskåp. Vi är utrustade med ett hus som kräver att man eldar konstant för att hålla värmen.
Mot kvällningen for vi för att hämta de stora barnen som lekte hos kompisar, och en snabbis för att handla inne i affären. När vi kom hem möttes vi av ett kaos…. och Mumari flippade ur totalt.

Vi åkte flera mil till stan för att handla och besikta bilen utan att något hände, men när vi åkte ett par kilometer för att snabbhandla och hämta barn, då vänds hela vardagsrummet upp och ner?
Gissa bovarna….
Sönderslitna soffkuddar, mannens laddsladd till hans dator demolerad…. saker kringslängda ÖVERALLT!

Det tog ett tag att återställa rummet…..
….vilket gjorde att allt som skulle ske på kvällen blev gjort senare än normalt och jag och mannen fick ingen middag förrän klockan åtta. Men då var det guld värt att tända lite ljus, dimpa ner i soffan och äta framför tv:n.
Nu är jag trött-trött-trött…. en dusch och sedan sängen. Det är btw 10 minus ute nu….
Och ni: Passa på att ta chansen att vinna gratis webbhotell hos Mortfiles i ett år! Jag är även beredd att slänga med två hundar, skitiga och lea, men ändock hundar.
Första dragningen är i morgon, ännu har ingen anmält sig så chanserna att det blir du är stora!

I morgon ska mannens skitiga Svenssoncontainer besiktas… nu visar det sig att mannen planerar att följa med. Inte åka själv, utan just följa med.
Jag misstänker att det kommer bli en massa anmärkningar på bilen. Nu undrar jag;

• Ska JAG eller ska MANNEN ha kortkort och högklackat för att höja oddsen lite? Eller båda?
• Ökar vi, eller sänker chanserna om vi har en stor hund applicerad i bakluckan?
• Jag är en rutinerad bilbesiktare, det är inte mannen. Kanske jag ska släppa in honom själv på bilprovningen, kanske han kan verka lite vilsen så dom inte har hjärta att sätta tvåor på bilen?
• Om bilen går igenom utan anmärkning, kommer mannen bli så glad då att jag äntligen får en egen tam ekorre i present?

Bloggar etiketter: besikta, besiktiga, sommardäck, v70, villa, vinterdäck, volvo, vovve

Jag kan verkligen inte fatta att det snart är jul.
När jag var liten var det snö på vintern. Som man fick pulsa i. Och det var snudd på att man fick åka skidor till skolan, 2 mil, I ENA riktningen!
Jag är så sjukt less på det här vädret nu så jag får superspunk!
Snart är det galoscher till hundarna som gäller, det är ingen mening längre att torka golvet, ett fint lager lerdamm ligger alltid som en hinna över golven. Jag är less-less-less.
Varenda morgon när jag vaknar så liksom väntar jag på den där barnsliga glädjen, att titta ut genom förnstret och få se att det är vitt överallt!
Kommer det bli någon snö till jul? Vad tror ni?

Bloggar etiketter: december, jul, julafton, november, snö, väder, vit

Jag kan köra traktor. Och jag kan köra ut rundbalar. Jag gjorde alltid det förut. Det var bara väldigt längesen och med en annan traktor.
Vi har och har haft hemskt mycket att göra här på gården senaste tiden. Därför blev jag idag befordrad. Från att åka med i traktorn och hoppa ut då och då och göra nödvändiga saker, till att köra traktorn själv och fodra själv.
Jag kan inte riktigt minnas att det fanns så här många spakar sist jag körde. Mannen förklarade:

”Det är plätt-lätt! Dra i den spaken bakåt, samtidigt som du gasar, slår en knut på dig själv, trycker på en hemlig knapp, knyter fast den andra spaken här, växlar mellan hare och sköldpadda, backar, svänger, knyter upp dig själv, kör framåt, tar balen, släpper balen, drar i en annan spak och….. ja, du fattar.”

Jag bad honom vänligt men bestämt tala som man gör till ett barn.

”Du får prova dig fram, det är då man lär sig bäst.”

Jag har väldigt svårt att lyssna på instruktioner, jag börjar lätt tänka på annat och blir förvånad när jag upptäcker att instruktionen är färdig, och jag är för otålig för att fråga igen.
Jag har också ett lite lätt hetsigt temperament. Jag blir komplett tokig när jag inte riktigt klarar av det jag vill rent praktiskt. Jag når inte ens kopplingspedalen på den dära blåa traktorn. Jag får stå upp när jag kopplar och ska precisionsköra. Jag har hoppat ur traktorn och vrålat av ilska sjuttioelva gånger och tittat på de satans ensilagebalarna när dom legat som oformliga sackosäckar efter att jag tappat dem.
Halmbalarna klarar jag ju galant jue!

Skam den som ger sig, nu kan jag. Och jag har fortfarande en ilsken puls på ungefär 390.

Vi har gjort tusen andra saker idag också, det blir mycket skit-och-bond-prat här just nu. Jag har åter igen blivit jagad av den galna tjuren, vi har tömt brunnen och kört ut stinkande vätskor på åkern och donat.
Om det ändå kunde bli minusgrader snart så att marken fryser till så vi slipper denna lera!

….mannen läser mitt inlägg och tröstar mig med att dom, JUST DOM balarna som jag skulle ta var svåra. HAN tappade dom MINSANN också då och då.

Jag har skjutsat mannen för att han skulle hämta hem ytterligare en traktor (nou igeen?). Vårt traktorfixerade minibarn åkte med och valde givetvis att åka med mannen i traktorn hem i stället för med mig i bilen.

Det gav upphov till konstigheter för min del. Först jublade jag! Jaaa! Jag kan alldeles tok-ensam gå in på Karlssons och shoppa! Karlssons är som vår del av Sveriges Ullared, bara mycket mindre. Och teoretiskt sett mindre skit.
Jag parkerade bilen, stod ett tag brevid bilen och fläktade lite med dörrarna. När jag kom på att det faktiskt inte var någon mer som skulle hoppa ut, stängde jag och låste och gick mot ingången.
En otäck, krampliknande känsla spred sig i kroppen. Vad ska jag titta på med det ögat som annars håller koll på barnen? Kan man effektivisera och titta på två olika hyllor samtidigt istället? Vad ska jag göra av mina händer? Vem ska jag prata med?

-Mammaaaaa! Maaaaamma!
*äntligen*
-Jaa! Mamma kommer snart!
-Mammaaaaaaa! MAAAMMAAA!!!
-JAAA! *sluta-skrik-jag-skäms-unge!*

Jag pös iväg, helvete-panik, köp något och åk härifrån Mamma-Mu! Jag ryckte åt mig lite julbelysning och ställde mig vid kassan. Betalade, förväntade mig tjat om godiset som var strategiskt placerat vid kassorna.
Gick ut ensam. Åkte hem ensam.
Jäkla unge! Det var ju inte min unge!

Jag blir lite rädd. JAG ÄR MAMMA. Kanske har jag suddat ut mig själv?

Nu ska jag dra på mig min koskitsoutfit och gå ut, traktorn med man och barn är snart här.

Efter en dag ute i regn och lera och koskit var det guld värt med en dusch, en massa ljus tända och en god italiensk plockmiddag framför tv:n.
Jag har fått upp nya adventsljusstakar….. inhandlade i panik på konsum.
Nu dricks det kaffe, lite väl sent för att en Mu ska kunna sova, men det finns en pytte-pillimeters chans att jag får i alla fall en halvtimmes sovmorgon i morgon bitti!

Hupps jaiks och hjälp!

Jag har sprungit för allt vad benen bar. Betänk då att jag har väldigt korta ben.

Vi var nyss ute och fodrade kvigorna. Ena gruppen kvigor står till tjänst för Herr Tjur. För att han ska få utlopp för sina lustar. Eller för att kvigorna ska bli dräktiga. Same-same-but-different.

Jag är första balsprättare-och-grindöppnare. Mannen behöver praktiskt taget bara sitta i traktorn och styra. Jag öppnade den stora tunga grinden in till Herr Tjurs harem. Mannen åkte in i ligghallen för att halma och under tiden stod jag i grindhålet och passade så att ingen skulle smita ut. Det brukar gå bra och kommer det någon kviga kan man bara tjoa lite så vänder dom.

Nu kom Herr Tjur. Han la av ett ill-bröl, skrapade med benet i marken och satte full fart mot mig.
PANIK!
Jag skrek, jag viftade, fem meter kvar så slet jag tag i den stora grinden och lyckades stänga igen den innan Herr Tjur kom ut.
Herr Tjur sprang på insidan av grindarna, brölade hest, himlade med ögonen och ruskade på huvudet. Hela tiden med blicken riktad mot mig. Han såg bokstavligen ut att vara helt från vettet!
Jag skrek och tjoade, han brölade. Till slut så var jag så rädd så jag sprang därifrån och gömde mig bakom lagårdsknuten. Skakade med tårar i ögonen av rädsla. Shit vad barnslig jag är! Skärp dig Mumari! Du måste jaga bort besten tills traktorn ska ut igen!

Mannen kom med traktorn och ville ut, jag tog mod till mig, gick fram för att mota bort Herr Tjur. Herr Tjur fortfarande tokig, jag fick tag i en hink och slängde mot honom. Det verkade göra honom rasande.
Så jag sprang igen, och sprang, och sprang.
När jag en stund senare kikade fram bakom knuten såg jag att mannen motat bort Herr Tjur så jag kunde öppna.

Mannen undrade vad sjutton jag höll på med??
Jag förklarade att Herr Tjur var ett stort monster, att han tänkte stånga ihjäl mig för att sedan äta upp mina kvarlevor. Att jag fick dödsångest. På riktigt.
Mannen förstod inte problemet riktigt utan förklarade bara att alla kvigorna måst ha blitt dräktiga, Herr Tjur var väl bara frustrerad för att han inte fick komma till nå mer.
JA?
Vad vill han mig då? undrar jag!

Jag är fortfarande lätt skakig, och undrar hur mannen betedde sig för att tala sans med monstret?

…jag fick en otäck vision….

….av att jag använde blandad julkompott till brasvirke sista april i våras.

Jisses vad sann den visionen var! Jag kommer exakt på pillimetern ihåg hur jag tänkte;

”Jag vill i alla fall byta ut alla fula adventsljusstakar och sånt som jag panikköpt dan före första advent tidigare år…”

Jo’satt…. va-hettere…. nu står jag ju här, utan adventsljusstakar, och får åka in till stan i helgen och panikhandla nya. Undrars om dom kommer att göra sig i nästa års majbrasa? Kanske jag ska tänka på materialvalet i år.
För jag antar att snålvargen slår till igen när jag väl står där och ska välja ljusstakar.

Nu är i alla fall Malin här och fikar. Datorn har hon med sig och jag ska guida henne lite i blogspotvärlden, hon har precis registrerat en blogg där!

I morse hoppade jag på så lätta steg för jag var så glad över att min ”riktiga” blogg är på väg tillbaka.
Mina steg var faktiskt så lätta så jag bokstavligen skuttade ut för att hämta ved. När jag hämtar ved så är det inte i en gullig vedkorg av rotting, då hade jag fått springa många gånger.
När jag hämtar ved så gör jag det i en stor Ikeabag. Hemskt smidigt.
En sådan bag väger ganska mycket när den är full med ved. Men det löser man enkelt genom att svinga upp den på ryggen.
Det kan mycket väl ha varit så att jag packade liiite mer i den än vad jag brukar.
När jag skulle gå upp för verandatrappen så slog tyngdlagen till, jag höll på att välta bakåt mitt i trappan. Så det kompenserade jag enkelt genom att snabbt luta mig framåt.
*brak*
Nä, trappen gick inte sönder. Min rygg gjorde det, okej, kanske att det inte lät brak så hela världen stannade upp och lyssnade. Men det kändes. Och inne i mig så sa det brak i hjärnan, för det här orkar jag inte med.
Jag kan inte riktigt räta ut ryggen nu och det gör sisådär skitont.

Då är det som extra roligt att åka och handla med ett litet barn. Det är som extra roligt att få springa och jaga kundkorgen på hjul som tillfälligtvis förvandlats till en lastbil och körs av en trilsk treåring som vägrar ta last.

Men jag ska inte tjura för det. Jag ska vara positiv. Och jävligt tacksam.
Tacksam för att jag i alla fall höll mig på benen och inte föll handlöst baklänges med en stor vedsäck som stötdämpare mellan mig och marken.
Det ska jag.
T-A-C-K-S-A-M.

Jag tror att jag håller på att bli dum i huvudet. På riktigt.
Jag kan inte längre hålla koll på mig själv känner jag, jag liksom släpper iväg mig själv vind för våg, utan att jag är kapabel till att tänka.
När jag fått rull på bilen och släpkärran med väven så ringde jag till Mia för att babbla lite. Det blev ett långt superbabbligt samtal.
När jag kommit halvvägs avbröt jag Mia plötsligt:
-Vänta-vänta-vänta!! Jag måste bara fråga en snabb sak!!
Mia tystnade…. -Ja?
-Hur fort får man köra med släpkärra?! Jag har helt plötsligt glömt bort det!!
När jag kört en bit till, var nästan framme i Vittinge, avbröt jag Mia igen:
-Tyst-vänta-vänta-oouuaah! Jag måste fråga en sak till!!
Mia tystnade igen: -Ja? Vad är det nu då?
-Kommer Vittinge före eller efter Järlåsa? Jag kommer fan inte ihåg! (jag har åkt där miljarders med gånger senaste tiden)

Hrrrm…. vi redde ut alla mina funderingar, babblade lite till och sen var jag framme, uträttade det jag skulle och kom äntligen fram till Maja Piraya.

Maja Piraya var i full färd att renovera i huset, mina barn härjade, Maja rollade väggar och placerade mig på en stol. Så jag har suttit och känt mig så där härligt lat och tittat på när Maja jobbat i sina fina rosa arbetsbyxor. Kaffe har jag också fått :) och en härlig pratstund.
….och tadaaa: Majas tvättmaskin-med-inbyggd-torktumlare! Det var därför det var värt allt knöl med släpkärran förstår ni :)

På vägen hem var jag bilföraren jag själv hatar, som alla hatar. Jag lusade på vägen så jag hade ett vackert pärlband av glittrande billampor efter mig. Som en pampig parad kan jag tänka.
För varje bil jag mötte släppte jag något på gasen, så där irriterande lite, men så att det ändå besvärade bilisterna bakom.
Herregud vad jag avskyr sådana väglusar!
Gasa för fan!

Nu är det strax nattis efter en lång dag, vi kom precis in från djuren. I morgon ska jag vakna och kunna tänka klart som korvspad. Minsann.
God natt på er!

Det lät så himla käckt det jag skrev i mitt tidigare inlägg; ”….nu ska jag kila ut och koppla på släpkärran….”
-Ha! Som om det gick som en dans på rosor! Som om jag trippade ut i rosa balettskor och snörde på en liten gullig kärra efter bilen och åkte?
Tusen jävla svordomar, ni vill inte veta. Helvetes gigantiska spännband som skulle spännas fast på något konstigt hjul som jag skulle transportera på släpkärran till mannen.
Spännband som är så kraftiga att jag inte rår på dom, spännerna är som apparater! Och leriga! Och dyblöta! Och dyngiga! SKIIIIT!
När jag hämtat upp barnen i skolan upptäckte jag att min spännande spänning av spännbanden inte hållt. Jag orkade inte hålla på och jocka med de där äckliga kletbanden igen så jag svängde in på byns grill som brukar vara ett klassiskt lastbilshak.

Jag: -Hejhej! Jaha, här brukar det ju alltid krylla av lastbilschaffisar, men inte idag?
GrillenJeanette: Ehe… ja… vad ska du med en sån till?
Jag: *förklarar hastigt att jag behöver hjälp med spännbanden*
GrillenJeanette: Jaha, men oj… men han som kör ut matvaror är här, jag ska fråga honom, han kör ju lastbil!
Jag: *tänker att det kanske inte var en sån lastbilschaufför jag tänkte på*

Jo då, den chauffören kunde försöka hjälpa mig. I galet rena och nystrykna jobbarkläder. Jag hade mer tänkt mig en skitig chaufför som kunde fixa lite grovgöra.
Jag poängterade noga att spännbanden var skitiga. Mycket skitiga. Jag tror inte att han tog in det… förrän han satte igång.
Han gjorde ett taffligt spindelnät utan dess like. Tid tog det och jag kände nog att jag kunnat väva lite på släpkärran själv ändå….
Precis när han blidde klar med väven kom en gruslastbil åkandes.
-Titta! Där kommer ju en riktig lastbilschaufför! Han kanske kan hjälpa mig! utbrast jag spontant, för att sekunden senare bita mig i tungan, tacka för väven, hoppa in i bilen och åka därifrån.
Var det MIN mun som sa det där dumma?
Jag skämdes en del. Tala först och tänk sen.
….and away liksom.

Jag kom dit jag skulle, med väven, släpkärran och hjulet helt.  Fortsättning följer…

Grrrreat! Nyduschad, upptäcker att dottern tagit med sig min hårborste till skolan. Jag har en underlig kombination av lockigt/krusigt/slitet hår. En sån sort som man aldrig bara kan låta självtorka. Naturligt snyggt existerar liksom inte.
Men mössa? -Det är väl det senaste?

Jag ska kila ut och koppla på släpkärran på bilen. Det känns som jag kan behöva varenda lyckospark jag kan få där bak idag. Håll tummarna för att jag kopplar rätt och inte försätter mig i en situation där det krävs ett geni för att backa.

Hämta barn –> lämna prylar te mannen –> åka till min Maja Piraya!
Höres senare!

Trots många motgångar här i Mumaribo så har vi en del skratt också.
Igår, när jag och mannen for till Hedemora för att hämta ut reservdelen till hans bil, så blev vi, vi stackare, tvugna att luncha på Mc Donalds.
Loke fick en cheeseburgare. Det ingår i Lokes cheeseburgarrutiner att pappa ska äta upp gurkan. Eller ”gunken” som Loke säger.

Mannen plockade ur gurkan, men fumlade sig så att gurkan liksom flög upp i luften.
…och kom aldrig ner igen.
Vi letade och letade, ingen gurka. Tillslut vred jag mig av skratt och föreställde mig att gurkan kunde ha satt sig på mannens krage, eller keps, eller någon annanstans. Vi såg den inte bara.
Förstå vilken obekväm situation som skulle uppstå om man senare står i en affär och ska betala, och upptäcker att man har en slemmig gurka applicerad på jackans krage.
Vad skulle man göra då? Låtsas som ingenting? Skrattande plocka bort den och utbrista ”Jaha, det var dääär den var!”. Eller skulle kanske expediten plocka bort den?
Mina gurkfunderingar resulterade i att mannen vägrade lämna Mc Donalds innan gurkan var återfunnen. Han reste sig upp, tittade in i sin tröja, skakade på armar och ben, tittade i taket, på bordet, överallt!
Tillslut hittade vi den lilla slemmiga gurkskivan, två bord bort, och vi kunde äntligen åka vidare.

Man får glädjas åt det lilla =D

Snurrigt virrvarr i mitt huvud nu.
Snart…. snart ska min blogg vara var den var förrut, om nu det var så mycket att hänga i gran’ ;)
På grund av strulet jag nu har haft med Surftown, jag har fått dålig support och luddiga besked, kommer jag att byta webbhotell till Mortfiles.se.
Flytten kommer förhoppningsvis igång idag.

Under allt strul jag har haft den senaste tiden har jag fått ett flertal erbjudanden från andra webbhotell, jag har valt Mortfiles som har ett väldigt trevligt kundbemötande, och hoppas nu att det ska flyta på!

Det är liksom rörigt som en pyttipanna i min hjärna nu, inte bara på grund av bloggen. Det har varit mycket med allt, trasiga bilar, sjukdomar och en massa jox. Bloggen är min ventil, jag behöver den, och när den blev otillgänglig i fredags, blev det som grädde på moset och Mumari gick in i ett komplett korkat ”jag-kan-inte-ens-räkna-2+2-stadium”.

NU går det framåt igen, och jag är så glad att Jimi på Mortfiles kommer hjälpa mig med allt praktiskt!

Min mumari.com-adress är pekad hit nu, så ni kan använda den som vanligt i fortsättningen!

Kram Mumari

Stackars min liten!
I går kväll, innan vi skulle gå och lägga oss hände det en liten olycka. Loke hade råkat sova middag försent och var pigg och vaken.
Jag skulle hänga upp tvätt på torkställningen i sovrummet och sen skulle jag sätta upp en sänglampa….. Jag vet inte hur många gånger jag har sagt till Loke att man inte får hoppa i sängen….. det går aldrig in…. barn är barn.
Loke hoppade, Loke ramlade ner, Loke landade på lampan jag skulle sätta upp. En lampa med ett metallock som han som satte sig på.
*illvrål*
Jag tittade och såg ett skärsår som såg ut som ett öga. Precis under ena skinkan. Så fort han rörde benet glipade det och var mer kött än blod.

Jag är ganska känslig, blev lätt svimfärdig, ringde husläkarakuten.
Så det blev ett besök där. Loke är som han är, väldigt bestämd och envis. Och väldigt rädd för att gå till doktorn och låta främmande människor undersöka honom. Det spelar ingen roll hur mycket man förklarar för honom, man skulle kunna lova honom alla leksakstraktorer och tröskor som finns i hela världen, och han skulle ändå inte låta någon röra honom om han inte ville….

Hela besöket kändes som ett enda trauma för Loke. Snabbt lugnande medel, sedan bedövning och sedan syddes såret.

Nu har han precis vaknat och ligger nerbäddad i soffan och mumlar ”man får bara ligga i sängen”…..
Han har ont, stackarn….

Jag har sjukt dålig samvete för att jag lade lampan som skulle upp på väggen så dumt…

Jag är en sån förälder som försöker kompensera…. säkert heeeelt fel ur pedagogisk synvinkel. Men idag när jag åker och handlar tänker jag skämma bort min Loke-Liten med en tidning och något gott!

Ja, var börjar man när man ska summera x antal dagar på ett inte allt för långrandigt sätt?

• Fredag; besök av Sandra och Svante. Underbart, jag behövde min Sandra, som min pratventil.
• Lördag; Fika och promenad i vackra Gysinge, strålande väder och en del lyckade foton!
• Söndag; Ja? Kanske den tristaste dagen i historien, hela familjen led av en extrem tristess.
• Måndag (idag); Jag och mannen for till Hedemora, som verkade vara det endaste stället i hela riket som hade en generator som passade på mannens volvo. Mannen glad nu, hans svenssoncontainer funkar igen.

Jahopp tjoflöjt och jippi.
Så var jag tillfälligtvis på blogspot igen!

Nu har jag inte den blekaste vilka av er kära läsare som hittar hit, men ni som gör det vet att min ordinarie blogg, mumari.com legat nere sen i fredags.

Det är inte alls roligt, jag har haft bloggstinens hela helgen bilket har resulterat i nedbitna naglar, en känsla av hopplöshet, allmänt småsur och irriterad.

Anledningen då? Till att min blogg är nere?
I fredags fick jag beskedet att sista tidens strul när den har varit oåtkomlig berott på att servern har överbelastad. Jag blev erbjuden en flytt till en annan server på webbhotellet och tackade ja. Flytten skulle vara klar på lördag eftermiddag.
Det var den inte, och inte på söndagen och inte idag.
Idag på eftermiddagen fick jag veta att min blogg var flyttad, men spärrad.

Webbhotellet vill inte släppa på den innan en säkerhetstekniker undersökt den för den ska tydligen ha blivit hackad.
Jag får flashbacks från när jag bloggade hos spotlife och fick bloggen hackad. Ett par månader av mitt arkiv försvann puts väck.
Jag har aldrig saknat två månader på det sättet förrut!

Hur som helst så skriver jag här tills vidare. Tyvärr verkar det inte funka att koppla om domänen så chansen att mina läsare hittar hit är väl ganska liten.

Men jag måste-måste-måste få skriva, jag har gjort det varje dag i fem års tid. Det är en drog.

Jag vet inte när min vanliga blogg kommer igång igen, i morgon, om två dagar eller två veckor. Jag vet ingenting just nu men får förhoppningsvis veta mer i morgon.

Tills dess så tänker jag ordbajsa här hej vilt!
Kram till er!