mumari

En gång så skrev jag om ett väldigt otrevligt samtal med Boxer-Robert.

Men jag är inte den som är den. Det händer att även solen har sina fläckar, att även jag gör fel och det händer också att jag då och då kan erkänna det.
Som idag.

Jag loggade in på Boxers hemsida för att fylla på kanaler, så brukar jag göra när det börjar bli höst.
Och jag fyllde i programkortsnummer och hej och hå och hade mig.
En timme senare ser jag att det ligger två nästan likadana boxerkort vid tv-boxern?
Vad?
Vad kom det andra ifrån?? undrade jag förvånad.
Genast blev jag osäker, jag insåg att ett av korten måste ha varit mycket gammalt och inaktivt, vilket hade jag fyllt på? Jag blev bergis på att jag fyllt på fel kort.
Jag ringde genast till kundtjänst för att misstaget skulle rättas till innan det gått för långt.

-Hej och välkommen till Boxer. Du talar med Robert.
-Heeeej! Jo det är så att jag har bla bla-bla-bla…. så nu undrar jag vad som händer då och hur jag ska göra utan att det blir dubbelt allting? undrade jag halvhysteriskt samtidigt som jag tvättade håret på en badande Loke.
-…öh… jaha du. säger Boxer-Robert tveksamt. Jag vet faktiskt inte. Jag måste gå och fråga någon kollega, jag är tillbaka om ett par minuter, häng kvar!
*väntar*
-Jaaa! Hej igen! Det blir som så att blabla-bla och bla….. så efter ett par dagar så går beställningen tillbaka och hej och hå, det är lite krångligt men….
-Ja… oj då.. så klantigt av mig. säger jag. Men om jag trots allt har fyllt på rätt kort, när märker jag det?
*också blabla bla om tekniska saker i en evighet*
-Men… jag ser ju här nu att du har nyligen gjort en påfyllning av ett fungerande kort! säger Boxer-Robert.
-Jahaaaa! Det var rätt! Öh, hur kan det komma sig… varför har jag två kort nu? *tänker högt* Ja, jag får be om ursäkt att jag är förvirrad och tar upp din tid… jag skyller på att jag är gravid….
-Ingen fara! säger Boxer-Robert med glad röst och skrattar. Det var bara trevligt att kunna hjälpa till!
-Ja, jag får tacka då då. säger jag och tänker lägga på luren.
-Det är ingenting annat jag kan hjälpa dig med? undrar Trevliga-Boxer-Robert.
-Nej, tack, det var så bra så.
-Är det säkert det? Ingenting? envisas Trevliga-Boxer-Robert.
-*tänker på att det är lite svårt och rörigt det där med ungarnas skolskjuts, och att jag behöver raka benen men når inte själv, och att jag verkligen kunde behöva ett handtag med tvätten och att gräsmattan skulle klippas för länge sedan och att kattlådan behöver rengöras* …ööh. Nej tack, tack ändå. Hej då! säger jag trött.
-Hej då och jag önskar dig en underbar dag! avslutar Trevliga-Boxer-Robert.

Jag tror att Boxer kan ha skickat sin personal på charmkurs sen sist jag ringde.

Strax efter att jag hade avslutat samtalet ringde jag mannen alldeles upprörd:

-Vad gör du? Var är du? Varför tryckte du på upptaget tidigare??
-…öh… grejar lite… med tröskan… typ..
-TYP??
-Ja? Vaddådå?
-Har du tagit med duschtvålen, deon och schampot jag köpte åt dig igår??
-Va? Nä? Varför skulle jag ha gjort det??
-Ja, inte fan vet jag?! För att tröskan är en ung tjej med midja och du måste duscha bort bevis innan du kommer hem till mig kanske *känner mig logisk, arg OCH smart*?
-*skratt* Nä, jag ställde in alla duschgrejerna i badrumsskåpet igår.

Jo, och där stod dom ju… hur skulle jag kunna veta att han för en gångs skull ställt allt där DET SKA STÅ? Inte kan jag hjälpa att jag är lite överkänslig?

Jo just det!
Mannen har shoppat också!

I butiken:

Mannen: Är såna hära tofflor sköna eller?
Jag: Ja, det tycker jag, fötterna blir fria liksom!

Hemma:

Mannen: Omeh! Det här går ju inte!!!
Jag: Vaddå?
Mannen: Med strumporna?!
Jag: Strumporna vaddå??
Mannen: Ha strumporna i mina nya tofflor så klart!
Jag: *asg* Vad trodde du? Trodde du på riktgt att du skulle kunna ha strumpor i flipflopp?
Mannen: Ja?
Jag: *idiotförklarar*
Mannen: HA! Det går visst’de!

Idag fick jag en inbjudan till klassåterträff för min gamla 9:a.
Det kan bli spännande.

Det är 15 år sedan vi gick ut nian. Tänka sig att man ska föreställa så jävla vuxen. Och vad har jag gjort sen dess då?
Random klasskompis: Nämen heeej!!
Jag: Heeeeeej! *ler skitstort*
Random klasskompis: Åh vad läääänge sen! Hur är det?
Jag: Det är JÄTTEbra! *ler ännu större*
Random klasskompis: Men oh! När ska du ha barn då? Är det första?
Jag: Om 200 år. Nej, det är fjärde.
Random klasskompis: *tappar hakan en stund* Jahaaa, hrrm… men guuuud så mysigt! *undrar egentligen om jag inte har hört talas OM P-PILLER!*
Jag : Jaaa visst är det! *vill egentligen bara poängtera att det är planerat* Vad gör du nu för tiden då?
Random klasskompis: Jag är raketforskare vettu. Fast innan jag utbildade mig till professor åkte jag jorden runt i en yatch, och efter det jobbade jag som volontär på ett barnsjukhus i Afrika samtidigt som jag handlade med aktier.
Nu jobbar jag som raketforskare för NASA och får åka runt i både hela världen och rymden.
Jag: Men guuud så roligt att göra en insats för världen, jobba som volontär… DET skulle jag också ha gjort om jag inte skjutit ut pruttonhundra ungar i en jämn ström. *fan vad falsk jag är*
Random klasskompis: Vad pysslar du med då?
Jag: …jag… ööööh, jag… *tänker, vad fan gör jag? Vad fan är jag?* …jag är typ… har kossor… och har torkat arslet på pensionärer och mina egna barn.
Random klasskompis: Ja, alla har vi ju olika intresssen! Det är ju JÄTTEBRA att det finns folk som vill ta hand om bajs och sånt också! *ler beklagande*
Jag: …mmm.
Random klasskompis: …mmm.
Jag: Ja-hopp… *vad jobbigt det blev…*
Random klasskompis: Jorå’satt… Kolla! Där är Knatte, Fnatte och Tjatte!! Dom jobbar med stjärnfysikmolekylsmodifiering! DOM måste jag bara snacka med!
Jag: Jaha, vad spännande, vi ses! Ring om vi ska ta en fika!
Random klasskompis:*har redan gått*

För på 15 år kan precis exakt hur mycket som helst ha hänt. Å liksom rynkor och taxöron och hej och hå kan kompenseras med precis vad fan som helst, exempelvis raketforskning eller elitidrottning.
Men det ska faktiskt bli riktigt roligt att återse alla gamla klasskompisar i höst!

Vi hade ett körsbärsträd. Tills i dag.
Jag har inte kört över det med gräsklipparen som jag gjorde med det lilla lilla äppelträdet som kastades i en perfekt båge efter gräsklipparen, och som jag sen stack ner i jorden igen och låtsades som om det hade självdött inför mannen och bekanta.

Det här körsbärsträdet var redan dött. Och alldeles för stort för att kapa med gräsklipparen.

Det skulle alltså kapas ner. Jag tyckte att just idag, när jag ändå bara är hemma och tråkar kunde vara en bra dag.

Jag ringde mannen som som vanligt är ute på någon åker, och berättade om mina planer. Han tipsade om motorsågen.
Jag viftade bort hans förslag, inte vågar jag hålla på med den nu i mitt gravida och förvirrade tillstånd, jag som inte ens kan tanka bilen med rätt vätska!

Så jag tog en gammal rostig handsåg.
Och började gno på den dära stammen och kunde konstatera att körsbärsträ antagligen är ett av världens absolut hårdaste material.  Se där – se där.

Efter mycket svett och svordommar bestämde jag mig för att yxan vore bättre.
Yxor har man använt för att fälla träd med sen stenåldern. Antagligen det mest mångsidiga verktyg vi har idag.
Så jag har huggit.
Och huggit.
Och huggit.
Och tagit en paus för att grannarna med sin perfekta trädgård gick ut på sin tomt och hade full insyn till min kanske inte så perfekta tomt.
Och sen har jag huggit pruttonhundra yxhugg igen.

Och när trädhelvetet vägrade falla av sig själv tog jag hjälp av min kroppsvikt. 60 kilo mot ett sketet körsbärsträd. Ha!
Jag gungade trädet fram och tillbaka för att till sist, praktiskt taget med mina bara händer, fälla trädet och själv falla framåt med stammen och graciöst gränsla det lilla fruktträdet när det väl hamnade på marken.

Jag visste att jag hade talang för sånt här.

Jag har fällt ett helt träd med en yxa som tydligen var avsedd för att göra spintved med.
Jag har nu fått veta att vi har en riktig och rejäl yxa också. Ute i nån bod. Men att motorsågen troligen varit att föredra.

…jag har dagar då jag känner mig som en riktig karla-karl.

Jag har tappat tråden.
Helt. Kaputt. För gott. Eller för jävligt länge i alla fall.

Igår när jag och mannen satt i bilen upptäckte jag rätt som det var att vi satt och pratade om min bil och uppenbarligen hade gjort det ett tag.

Mannen: Ja, nä men du får väl ringa bilverkstaden då, det är nog det bästa det.
Jag: ..mmmm, ja, jag får nog det.
Mannen: Men inte den vi lämnade in bilen på sist, ta den andra.
Jag: Ja, absolut! Den andra är mycket bättre!
Mannen: Ja, han är ju duktig, fixar säkert det där. Men du får ju förklara ordentligt liksom.
Jag: Ja… *vad pratar vi om?*
Mannen: Eller så kanske du kan ringa till en Volvoverkstad direkt?
Jag: …mmm. Det kan man ju också göra… *tänk-tänk-tänk*
Mannen: Gör det direkt i morgon då, så kanske vi får nån ordning på det där.
Jag: Alltså… jag har blitt dum i huvudet. Jag förstår att vi pratar om att min bil måste in på verkstad… Men jag har helt glömt bort… varför? Vad är det för fel på den?
Mannen: *tittar på mig som om jag var en främling* För att din bil går jättedåligt när den är kall? Uruselt! Hallåå?
Jag: Ja! Ja just ja, så var det ja. Det vet jag ju…. *herregud, jag har blivit senil*

Mannen och jag passade på att ta en heldag, eller nästan i alla fall, i Valbo Köpcentrum idag när han var hemma.
Han behövde nya kläder och klippa håret inför bröllopet vi ska på nästa helg.

Min man släpper man inte lös själv hur som helst i en klädaffär. Det gör man verkligen inte.
Jag kan ha skrivit det förr….
…mannen har ett märkligt beteende när han handlar kläder. När han hittat en t-shirt, ett par jeans eller något annat han vill ha, så knölar han ihop plagget till en liten boll som liksom ryms i handen!
Urdumt!
Han påstår att han tycker att det känns pinsamt att gå och bära på en massa kläder ”som ett jäv-la fån”.
Och jag skäms så jag håller på å dö ihjäl mig när han gör så där och rycker genast plagget av honom och försöker släta ut det igen, för jag menar att det är ännu mer pinsamt att lämna fram en liten, liten boll i kassan som visar sig vara ett par jeans i karlstorlek när kassörskan lyckats veckla ut dem.

Mannens smak där emot har jag oftast tyckt ha varit riktigt bra. Och han är noga när han köper kläder, det ska sitta snyggt och hej och hå.
Han är möjligen bara lite lätt mönsterdyslektisk.

Vi hade precis inhandlat en kavaj med diskreta kritstrecksränder till mannen och gick in på JC för att kika efter en skjorta.
Jag släpper uppmärksamheten över mannen för några minuter, och nästa gång jag ser honom står han och är i färd med att köpa en skjorta.
En rutig cowboyliknande skjorta.

-Du har väl inte tänkt ha den där under kavajen?? undrar jag förskräckt.
-Va..? *mannen stirrar dumt och oförstående på mig* Vad då då? Är den inte snygg?

Jag förklarar för mannen att man inte på några villkor har en flerfärgad, rutig skjorta under en randig kavaj. Mannen lydde men jag är fortfarande inte säker på om han förstod varför.
Jag plockade fram en annan skjorta, skickade in mannen i provhytten och när det visade sig att skjortan satt bra ryckte jag snabbt åt mig den innan han skulle hinna knöla ihop den till en liten boll.

All done och en fika på Waynes som belöning.
Vissa saker kommer jag aldrig någonsin begripa med min make…

Det händer att dom mest barnsliga sakerna etsar sig fast i min hjärna.
Till exempelt något som mannen berättade för mig igår:

Mannen: Åh! Vet du! XXX träffade KUNGEN igår!!
Jag: Va??!! *tappar hakan* Nuuu skojar du med mig?!
Mannen: Nej! De’ säkert de’!
Jag: WOOOW! Varför det?! Fan vad orättvist! Jag vill också träffa kungen!
Mannen: Kungen kom och tittade på en gård där XXX var och spred dynga med traktorn.
Jag: *fnissar* Så passande! Shit vad häftigt! Jag kan också sprida dynga där Kungen ska vara!
Mannen: Coolt va?
Jag: …jaaaa…. *drömmande*  Vad hade Kungen på sig?
Mannen: Inte vet väl jag det eller?!
Jag: …undrar om han hade vanliga kläder på sig… *tänker högt*

Senare på kvällen när mannen pratar med XXX i telefon.

Jag: Fråga XXX vad Kungen hade på sig!!
Mannen: Meh! Det kommer väl inte han ihåg eller!
Jag: Joooo! Jag måste veta det! Fråga om han hade mantel med leopardmönstrade kanter på sig!
Mannen: *frågar XXX*
Jag: *väntar spänt*
Mannen: *avslutar samtalet*

Jag: Ja?! Vad hade han på sig nu då?
Mannen: Ja… jag fick inget riktigt bra svar, en liten jacka kanske…?
Jag: Va? *skeptisk* Bara en vanlig JACKA?
Mannen: …mmm. Ingen mantel i alla fall….
Jag: *skitbesviken* Omeh! Så det syntes inte ens att han var Kung??
Mannen: Inte vet väl jag! Jaja… XXX KAN ha missat om han hade en liten kungakrona på huvudet, det kan han faktiskt ha gjort…
Jag: *NÖJD*

Är man kung så är man liksom!

…jag vill så hemskt gärna få träffa kungen.

På eftermiddagen talar jag om för Loke att vi ska åka och titta på när hans pappa kör en jätte-jätte-jättestor traktor med en super-såmaskin.
Loke tycker sånt är det roligaste som finns i hela världen.

Och jag är lite stressad för att jag precis har varit på bilverkstaden och fått ett punkahjul till bilen lagat och måste åka och hämta Alfred vid bussen innan vi kan åka och titta på traktorer.

Så när jag sen åker genom samhället kastar jag ett öga på tankmätaren precis när jag passerar macken. Och det var ju en himla tur det för den stod ju nästan på reserven.
Så jag gör liiite mer stressad en u-sväng och kör tillbaka till macken för att tanka.

Bråttom-bråttom! Vilken sida sitter tanklocket på? Helvete! Tänk fort! Vänster!

Jag har så bråttom att tanka att jag skiter i att tanka full tank, jag tankar bara för 300 riksdaler för inte har jag lust att stå där som ett fån och vänta på att det ska bli fullt, när jag har så bråttom och har en unge i bilen som frågar pruttonhundra gånger om vi är framme snart?

Sen åker jag. Brum-brum.

När jag kört några mil börjar Blåan att hosta. Jag släpper lite på gasen. Blåan hostar i alle fall. Jag gasar lite.
Som från ingenstans får jag femtioelva liter iskallt vatten över mig. Iskall blir jag i hela kroppen.
Jag tvärnitar, svänger fort in på första bästa ställe och stänger snabbt av motorn.

Jag tänker ett tag. Chockad och fortfarande iskall i hela kroppen.
Jag tar telefonen och är på väg att ringa mannen, men ångrar mig och ringer svärfar först. Han är världsabäst på bilar.
När svärfar svarar i telefon börjar jag grina, jag illbölar i telefonen till förvånad svärfar:
-Jag har tankat feel! Buhuhuhuuue!!
Svärfar fattar först inte.
-Jag har tankat bensin i min bi-hi-hiiil, snyftar jag.
Då förstår svärfar varför jag bölar som jag gör för han vet ju att jag har en dieselbil.

Och svärfar är alltid lugn och sansad och vi pratar ett tag och sen ringer jag till mannen och grinar och han blir först både lite arg och förskräckt samtidigt som han skrattar åt sin hopplösa fru.
När jag fått bekänna mitt misstag för familjen ringer jag till Mia som bor alldeles i närheten av där jag fick uppenbarelsen och stannade.
Jag skrämmer vettet ur henne med mitt grinande så hon skickar sin sambo att bogsera hem mig till deras verkstad.

Och jag skäms. Herregud vad jag skäms. Och Mias sambo har bekanta och besök och hej och hå och dom kan ju inte annat än skratta åt eländet.
Och medan Mias sambo tömmer min bil på bensin i flera timmar så sitter jag och barnen inne hos Mia och fikar och skäms och blir bjudna på jättegod mat och skäms lite till.
Och sen kommer Sandra och hennes karl och fikar och jag får aldrig sluta skämmas.

..

Och den där Blåan blir tömd och får diesel i tanken istället och och tänker förhoppningsvis glömma mitt misstag omedelbums och puttra på som om ingenting hade hänt.
Det hoppas vi på.

Och för det sista så visste vi att det bara var en tidsfråga innan det där med att vara blond även skulle visa sig på insidan.

Nu ska jag bara göra ingenting och vänta på att Svenska Hollywoodfruar ska börja. Undrar dom har gjort någon sån här tabbe? Undrar om Maria Montazami ens tankar sin bil själv?

.

.

Borta bra men hemma bäst. Så är det faktiskt.

På väg hem från Sälen passerade vi Venjan. Vi svängde ner på den lilla grusvägen utanför samhället, precis som vi gjorde förra året.
Och precis som vi gjorde förra året åkte vi långsamt förbi farmor och farfars gamla stuga. Jag tittade, vred huvudet ur led för att hinna se så mycket som möjligt, fick en tår i ögat.
Så mycket barndomsminnen. Så mycket jag saknar stugan i Venjan.

Precis som jag gjorde förra året började jag berätta för mannen om minnen från när jag var liten.

Rottrollen - John Bauer

Stugan ligger på en höjd, en brant backe med mossa och tallar sluttar från stugan ner till sjön. I backen, en bit från stigen som leder till bryggan, fanns det en stor Rotvält.
Jag var ett barn med väldigt livlig fantasi. Rotvälten såg ut som ett monster. Rotvälten hade en gren som stack rakt upp i luften, som liknade en arm med knuten näve.
Jag var så rädd för Rotvälten att jag gick omvägar när vi skulle gå förbi den.

En kväll kommer jag ihåg hur jag stod och tittade ut från stugans fönster, ner mot vattnet. Det var oväder och jag sneglade oroligt på Rotvälten.
Plötsligt lyser skogen upp av en blixt, samtidigt som göken gal. Rotvälten såg mer grotesk ut än någonsin i blixtens sken och jag tyckte att alla pusselbitar föll på plats. Jag fattade hur det hängde ihop!
Göken och Rotvälten var så klart samma varelse!
Jag rös.

Efter den kvällen blev jag orolig så fort jag hörde göken gala, jag var tvungen att se efter så att Rotvälten stod kvar.
Min farfar tyckte tillslut att det fick vara slut på mina tramserier. Rotvälten var minsann bara ett omkullvält träd och han skulle bevisa det för mig.
-Titta nu, sa farfar och gick med bestämda steg fram till Rotvälten.
Han tog tag i Rotvältens grova arm, jag tittade vettskrämd på med stora ögon…. och ser hur min farfar bryter av armen på Rotvälten och kastar iväg den!
Jag tappade hakan och tyckte att det såg alldeles fruktansvärt otäckt ut!

Min farfar trodde att han hade bevisat för mig att det bara var ett gammalt träd, men för mig blev det ännu mer läskigt. Jag fortsatte att gå omvägar runt Rotvälten länge, även om förnuftet sa mig att Rotvälten inte var Göken, och att Rotvälten var ofarlig.

Idag hade jag gett mycket för att springa ner och se efter om Rotvälten finns kvar.
Det gör den säkert inte och då tänker jag att det är bättre att behålla den som ett levande och roligt minne, hellre än att se att den är borta.

Det var så roligt i förmiddags.
Lokes bästis Svante ringde och ville prata med Loke. Ingen av de tre-och-ett-halvt-åringarna har direkt lärt sig att prata i telefon med finess ^^

*ring-riiing*
Jag: Ja det är Mumari.
Svante: Eeeey! Vantee! Lotee!!
Jag: Hej Svante! Vill du prata med Loke?
Svante: JaaA!
Loke: Heeeej!
Svante: *blablabla*
Loke: Vem äre?
Svante: *blablabla*
Loke: Jahaa! Mamma, det är Helge!!
Svante: *blablabla*
Loke: *lyssnar vad Svante säger* Mamma! Jag ska bo där! *glad*
Svante: *blablabla*
Loke: Ja, hejdårå!
*klick*

Jag frågar Loke om han vet vem Helge är? Loke säger glatt att inte vet men att han skulle bo där. Jag undrar om det möjligen inte var Svante som han pratade med?
Loke tittar bara dumt på mig.

Kanske det börjas nu… jag kommer ihåg hur dryg jag var när jag väntade Loke…

Jag: Jag börjar bli lite sugen på nåt…..
Mannen: …mm… vi skulle ju göra smoothie….?
Jag: Omeh! Jag känner mig hungrig. Oj! Nu är jag jättehungrig helt plötsligt!
Mannen: Men vi har inte så mycket hemma… affären är stängd.
Jag: ..mm. Guuud vad gott det skulle vara med kronärtskocka! Eller en stor köttbit!
Mannen: *suckar* Om du beställer från grillen så kan jag åka och hämta…
Jag: *funderar* …dom har ju riktig lövbiff… men dom steker den aldrig som jag vill… jag kan ringa och beställa en rå lövbiff!! Så kan jag steka den själv!
Mannen: Glöm det!
Jag: Va? Vadårå??
Mannen: Men hallåå? Ska jag behöva skämmas ihjäl?
Jag: Jaha, nähe *suckar högljutt*. jag får väl ta en hamburgare då! Vad ska du ha?
Mannen: En 90-grammare.
Jag: Omeh! Ska inte du ha 150 gram?!
Mannen: Nä, jag orkar inte det, men ta det du om du vill.
Jag: Nä, jag ska ha en 90-grammare. Men det hade känts lite bättre för mitt ego om du tog en större hamburgare än mig.

…han har åkt nu, för att hämta mat. Antingen så älskar han mig eller så är han livrädd för mig.

…när mannen äntligen kommer upp…:

Jag: Sätt dig i soffan och sitt still!
Mannen: Huh?
Jag: Nu ska jag göra en kaffe latte till oss!
Mannen: …öööh… mmm… mhmm.
Jag: Men jag har ju väntat sen jag gick upp före klockan sex på att göra det!
Mannen: …mmm *gäspar*
*jag går och stökar i köket, skummar mjölk och har mig, går mot vardagsrummet med två fluffiga lattar*
Jag: Ja! Är du beredd nu då? Väntar du under pompa och ståt?
Mannen: …mhmm.. jo…
Jag: Sjung en liten högtidlig sång också!
Mannen: *tyst*

Det här kan lätt bli en vana i Mumaribo!

…ingenting som inte kunde botas med lite Bisolvon….. och kinamat… tyckte mannen.
Och ungarna jublade över att få åka till Draken och äta.
Och där äter man tills man spyr och lite till.

Det var ju också där som jag köpte min Rowdy. Förmodligen direktimporterad från Kina, rabies och allt möjligt.
Rowdys kompisar satt fortfarande kvar i souvernirbutiken.
-Men kolla! Dom ser ju faktiskt alldeles sjuka ut! utbrast jag upprört till mannen. Det var nog allt tur att jag köpte Rowdy i tid…
…och mannen önskade nog att jag inte pratade så högt.

Det finns en hel del krimskrams i den där butiken, Loke och Alfred tittade fascinerade på stora sjörövarskepp i ming-stil.
Jag hittade något annat jag.
En till sån där onödig bara-måste-ha-grej!
Som hamnar i samlingen över saker som kan vara bra att ha när vi ska lura Storbonden att han har blivit en jätte.
Och så ler jag lite för mig själv av bara tanken, när vi har samlat alla minisaker, när Storbonden en morgon går upp och ser sin gård full av minirundbalar, och hans kossor är som shetlandsponnys i storlek och kaffebryggaren ryms i hans hand.
Tänk vad förvånad han skulle bli då!

Tjo!

Mumari i andra andningen.
Sova? Vaddå?
Vid lunch åkte jag och hämtade Ellen och Alfred hos deras kusiner. Det var ju tur att dom skulle sova där natten till idag, eftersom Loke ändå tänkte att vi skulle spendera natten på sjukhuset.
Vi blev kvar där ett tag, hos Sandra, en kvart eller två timmar eller tre, jag har inte så så bra tidsuppfattning idag känner jag. Men jag tänkte att mannen som kört hela natten skulle få sova i lugn och ro hemma.
Men så ringer han rätt var det är:

Mannen: Hallåå… *ynkligt*
Jag: Hallå?
Mannen: Hallå-hallå-hallå…
Jag: Vad fasen håller du på med? Gå lägg dig!
Mannen: Hallå…. jag håller…. på… å testar…. hallå…
Jag: Sluta ring! Sov istället!! Passa på nu när inte vi är hemma!
Mannen: Öh…. är inte du nere i soffan…?
Jag: *suck* gå och lägg dig, du ringer i sömnen!

Jo för han höll på att testa ett par radiolurar som man kan koppla in telefon till, tydligen i sömnen, för han har inget minne av det.

Ja, och sen passade jag på att smita iväg och snabbhandla medan ungarna var kvar hos Sandra, köttfärssås med spagetti, enkelt och bra, men tydligen hade jag glömt att köpa ketchup och min make är visst som en barnunge och kan inte äta köttfärssås då, så när jag kom hem var det bara att vända och åka tillbaka till affären. *Felix eller Heinz – Felix eller Heinz… det är noga det där, vad är det han vill ha…. chansar på Felix… FEL! Men han får fan äta och se glad ut nu!*

På Loke märks inga symptom från natten, och jag hoppas verkligen att vi får sova i natt!
Nu ska jag laga mat.

Idag hissas alla flaggor i Mumaribo och barnen ställs i givakt på rad med färgglada tofsar på huvudet och pompombollar i händerna.
Hundarna badas och får snedbenor kammade och rosetter om halsen, och skall tränas till honör.

Elva maträtter ska lagas och ostron ska simma i den dyraste champagnen och efterrätten ska vara 14 våningar hög.
Girlanger med hjärtan i rött och gnistrande guld ska pryda vårt hus och i bakgrunden spelar en orkester.

Det ska skålas och dansas och jag ska vara vackrast på min gata i stan och mannen ska titta på mig och tänka att han är lyckligast i hela världen.
Och lyckligast i hela världen ska vi vara idag och i morgon, och i sommar, och om ett år och 14 år och resten av våra liv.

Och sen ska jag vakna till verkligheten och tänka att pompombollarna och girlangerna av hjärtan och efterrätten som är fjorton våningar hög bara är ytligast av kärleksförklaringar.

För det enda som spelar någon roll i Mumaribo och Mumariliv är att du älskar mig och att jag älskar dig, alltid. Så mycket att det gör ont om jag bara snuddar vid tanken att något skulle hända dig och oss. Så mycket att jag vet att livslång kärlek finns men få är utvalda. Finns för oss. För alltid.

Precis som det graverades för tre år sedan i min ring….: ”Härifrån till evigheten”
Vår resa mot evigheten börjar varje dag och slutar aldrig.

Jag älskar dig ♥ min bästa vän och min kärlek
Utan dig är jag halv.

Läs också om kärlek i Mymlans bloggutmaning!

Ibland funderar jag mycket. Som när jag står och plockar i diskmaskinen, då är det en typisk funderartid.

Igår stod jag och funderade över mig själv, så pass att jag var tvungen att springa och slita upp toadörren och rusa in till mannen som precis skulle gå in i duschen:

Jag: Du….? Om folk skulle beskriva mig med nåt ord…. tror du ordet ”snäll” skulle vara med bland de första orden de skulle tänka på?
Mannen:  *tyst*
Jag: *tystare*
Mannen: ….nej…. det är väl kanske inte det första man tänker spontant…
Jag: ….nä, jag hade det på känn. Men du tycker om mig ändå….?
Mannen: Ja, det är klart.
Jag: *går och fortsätter att plocka i diskmaskin och känner mig rätt nöjd i alla fall med svaret*

Farmor: Loke? Vad har du gjort idag då?
Loke: Jag drickte välling.
Farmor: Jahaa, har du gjort något annat roligt då?
Loke: Tittat pappa lagat traktorn.
Farmor: Oj, har ni lagat traktorn idag?
Loke: *superexalterad* JAAAA! Vi GJORDE det! I MORGON vi gjorde det!! Kommer ihåg det?!

Loke ÄR framtids-Loke.

Jag och mannen nattar oss själva med film i sovrummet.
Vi har en del filmer, för vi tycker om att titta på film.
Vi är också snåla och impulsiva och 97% av våra filmer är inköpta på Coop. Från den där stora kartongen som brukar stå vid kassorna. 2 filmer för 99 kronor.
Det är ju sällan några stjärnskott som ligger i den där lådan. Men när man står där i kön med tre vilda barn så känns alla filmer spännande, avkopplande och exotiska.
Så rycker man åt sig två filmer i sista sekund, och dvdbiblioteket utökas.

När vi sen ska välja film på kvällen så får vi alltid känslan av att vi bara har b-filmer. Som vi har sett tusen gånger.

Igår stod mannen och läste filmtitlar för mig:

-Twister… Top Gun…. Wolf Creek…. Mannen som kund…
-Jag vill se The Gift!
-…de tala med hästar… Top Gun…. Hästmannen…. Wolf Creek…
-Jag vill se The Gift!
-Ja, okej, du får välja mellan Top Gun, Hästmannen eller Wolf Creek.
-Men, jag vill se på The Gift!
-Jaha, ja men då får du välja mellan Wolf Creek eller Hästmannen.
-Jag vill se The Gift eller kanske Blair Witch Project! Det känns som om du utlämnar en massa filmer!
-Wolf Creek eller Hästmannen –  Wolf Creek eller Hästmannen – Wolf Creek eller Hästmannen!
-Gaaah!  The Gift!
-Jaha, ja då så, då blev det Hästmannen.
-Suck.
-Du fick välja mellan Top Gun, Wolf Creek eller Hästmannen och du valde tydligen Hästmannen. Lite som pest eller kolera.
-Det gjorde jag inte alls det! Jag vi…
-Tyst, nu börjar det!

….min röst väger inte lika tungt, jag somnar alltid efter en kvart.
Vi behöver nya filmer, vi behöver senaste säsongen av Scrubs, så ordningen blir vad den ska vara.
Pronto.

Jag kan klockan, det kan jag…

I lördags morse åkte mannen till stan. Det är ungefär 6 mil ifrån Mumaribo.

I vanlig ordning ringde jag när han borde ha kommit fram, just för att höra att han kommit fram ordentligt:

Jag: Heej…. hur går det? Har du kommit fram?
Mannen: …öh ….va??
Jag: Ja, alltså…. är du framme än? Jag ville bara kolla det.
Mannen: …framme och framme, vad pratar du om? Jag har precis bara kommit ner till byn…?
Jag: Va? Skojar du?! Vad fan har du gjort hela tiden!
Mannen: …. är du inte slug? Jag åkte ju nyss!

Oj, jag blev så förvånad och förvirrad att jag nästan tappade balansen. Jag tyckte helt bergis att han varit borta säkert en timme, men uppenbarligen bara i max tio minuter.
Jag blev lite rädd för mig själv. Jag tror att kanske kylan håller på att ta knäcken på mig, liksom förlamar logiskt tänkande och sunt förnuft?