”Egentid är något trams vi har uppfunnit själva”

Det påstår Fotbollsfrun, Malin Wollin.

Och herregud vad jag håller med! I flera år har den berömda egentiden retat gallfeber på mig och jag har bloggat om det förr!

Alla par som tjafsar om sin rätt till egentid. Egentiden som ska schemaläggas och vara exakt rättvist fördelad på millimetern, annars är någon överkörd och förbisedd och är det mamman i familjen så är hon garanterat förtryckt av sin mansgris till karl.
Jag menar, det är väl självklart att varje förälder har rätt att kräva sin egentid utan sina barn och sin man/sambo! Man ska sträva efter den där egentiden så att hela gemenskapen i förhållandet går ut på att pussla ihop tiden till sin och varandras egentid, för det är inte lätt att få ihop det, eller hur? Men tillsammans ska man sträva efter att få vara ifrån varandra?

Trams. Hur fan kan man skaffa förhållande och barn och sedan inbilla sig att man har en slags rättighet att vara utan dem? Och pressen sen då? Alla kompisar som hittar på tusen saker på sin egentid, går ut på krogen, går och tränar, går på spa, shoppar och fan vet allt, det spelar inte så stor roll vad de gör, så länge det inte är till fördel för maken, barnen eller hushållet. O-R-K-A!

Självklart ska man göra saker utan sin man och sina barn om man vill det då och då, det är inte det, det är jakten och rätten på egentiden i tid och otid. Ta det som det kommer! Slappna av i stället? Sluta bråka med din man om vems tur det var att ha egentid och gör något tillsammans i stället? Eller gå och shoppa och festa själv när tillfälle dyker upp?
Jag har pratat med bekanta som delat upp veckorna; torsdagskvällar är det pappan som får göra preciiiis vad han vill och söndagar är det mamman, lördagar varannan vecka turas de om om egentiden och däremellan ska alla hushållssysslor fördelas med millimeterprecision. Resten av tiden går ut på att älta vem som gjorde vad, vem som ska göra vad och vad det kostar och hur fan blir det när någon är sjuk? Gå över lik för din egnetid! Gör nåt! Bara DU får den!

Jag är väl antagligen så jävla kedjad vid spisen redan att jag som är hemma med mina två yngsta barn tycker att jag gott kan ta vara på tiden i bilen när jag åker och handlar ensam, jag kan ta vara på den och tycka att det är himla fint att lyssna på vilken musik jag vill och vrida upp volymen så att det skrålar i högtalarna. Eller att få duscha utan en ettåring i en badbalja vid mina fötter, eller att få prata i telefon med en vän när barnen sover.
Det gäller att se och ta vara på det lilla, inte jaga det stora. Den tiden kommer, när barnen vuxit upp, visste du inte att du blev förälder 24-7 när du skaffade barn? Va?

Jag hamnade i en diskussion på Facebook där en undrade ”Va e de för en idiot som sagt att barn ska helst inte lämnas på dagis före 3 års ålder? Måste va nån som inte gillar att jobba”.
Jag tänkte först ignorera att jag ens läst det, men efter ett tag  när jag såg efterföljande kommentarer så kunde jag inte låta bli att kommentera.

Varför skulle det liksom INTE kunna vara det bästa för barnen att vänta med dagis? (och med barnen som skulle gå på dagis menar jag nu de som är 1-3 år)

Jag är inte dum, jag fattar att majoriteten inte tycker att de har något val. De måste sätta barnet på dagis från ett års ålder för att de måste jobba och tjäna pengar.

Men argumenten sen?

Att barn som inte börjar tidigt på dagis blir socialt inkompetenta, att det inte kan bete sig bland andra barn, att de till och med BEHÖVER träffa x antal barn per dag för att må bra?
Det är ju så att man blir mörkrädd.

Då ses det automatiskt ner på de föräldrar som kämpar för att barnet ska få vara hemma lite längre, man utnyttjar staten på olika sätt, man hämmar sitt barn, är det mamman som är hemma så sitter man troligast fast i en kvinnofälla.

Jag förstår fullt ut att det finns familjer där man måste börja jobba tidigt och därmed behöver barnomsorg till sitt barn. Jag tycker att det är synd, men jag ser inte ned på de föräldrarna.
Men man kan väl i alla fall rakryggad erkänna att det är FÖRÄLDRARNAS BEHOV SOM STYR BARNENS BEHOV AV ”DAGIS”?

Sen finns det de som inte vill vara hemma med sina barn så länge, de orkar inte aktivera barnet, det kanske inte var så roligt som de tänkt sig att vara föräldralediga, de saknar jobbarkompisarna, etc.
Jag vacklar lite i mina åsikter om det, men hymla för fan inte! Skyll inte på att det är barnets behov!

Sen går vi ytterligare ett steg, till de som inte orkar ta hand om sina egna barn om dagarna, och ÄNDÅ skaffar fler barn? De är hemma med sitt ”nya” barn och sätter det äldre på dagis för att de inte har tid/ork/lust till att ta hand om båda.
Hallå? Var gick det fel och hur rimmar det? Varför skaffade man ett till då? Undrar jag?

Vi ska väl vara glada över att vi i Sverige ändå har valmöjligheten. Att man kanske med vissa uppoffringar ändå har möjlighet att vara hemma med sina barn eller börja jobba.

Men att så många rättfärdigar sitt val att sätta barnen på dagis från ett års ålder med att idiotförklara de föräldrar som försöker vara hemma och anklagar de barn som får möjligheten att vara hemma för att bli socialt missanpassade, det är för djävligt rent ut sagt.

Just på grund av alla sådana åsikter så frågar jag ofta dagispersonalen på Lokes dagis hur det går för honom de dagar han är där. Har han svårare att foga sig efter ordningsregler i en barngrupp? Har han svårt att komma överens med kompisarna? Försår han turordning och sådant?
Och det är inga problem. Faktum är att personalen ofta talar om för mig hur bra han faktiskt funkar, hur glada de är att få ha Loke de dagar han går på dagis.
Loke fyllde fem år nu i augusti, och började på dagis i vintras efter jul.

Träffa Loke och kom sen och säg att barn som är hemma med sina föräldrar får sociala svårigheter? Gör det.

Jag kan känna att världen lite skiter i att jag har kommit på andra plats i en bloggtävling. Att den inte stannar upp och håller andan ett tag och tar in att jag skulle duscha fort som fan för att sen blogga om detta.
Telefonen ringer i ett kör om värdsliga saker och Telma sitter i babysittern utanför duschen och gastar medan jag sjunger ”Lilla snigel” för henne.
(”Lilla snigel” är lätt att komma ihåg texten till, rekommenderas.)

Så här är det, jag var med i en bloggtävling som City Network anordnade, och i juryn satt Tommy k Johansson, Andreas Bard och Jesper Åström.
Jag är precis hur glad som helst att jag kom tvåa!
Det är lite Idol över det tänker jag. Vem vill komma etta där? Egentligen?
”Säg en låt som Marie Picasso har gjort utan att blinka!” liksom?
Nä, just det, jag har fortfarande inte kommit på någon.
Tvåa is the shiet.
Och vad ska jag med en Ipad till? Egentligen? Jag har ju min vita HP som jag kan låtsas att den är en Mac eftersom jag har sån äppelabstinens sen min Macbook dog.

Men gladast, det är jag över orden. ORDEN.
De fina orden om min blogg från juryn, som jag kommer att leva precis hur länge som helst på! Det är tack vare orden jag svävar!

Så kika in HÄR och se vad som skrivs om min blogg, och vinnaren och tredjepristagaren också, all heder till dem med!

Nu ska jag googla ”statisk header”. Dom har glömt att Bebisapan är född och att jag lider av amningsfördumning. Jag tänker ”tråkig header”, men jag är inte säker.

…jo, för jag har tänkt och funderat en aning också. Trots att mitt gravida tillstånd har fördummat mig och blockerat de flesta djupare tankar från mitt huvud, så slinker en och annan fundering av vikt ut.
Det KAN hända.
Särskilt vid den här tiden på året.
När skolavslutningen nalkas.

Jag skrev om den förra året, eller rättare sagt om mina tankar inför avslutningen i kyrkan. Och när jag väl kom på avslutningen visade det sig att mina förhoppningar om att kyrkan endast skulle användas som lokal inte föll in.

Nu suckar många som känner mig och skruvar lite obekvämt på sig, det vet jag, men ni känner ju mig

Det är år 2010.
Vi blir inte längre automatiskt medlemmar i Svenska Kyrkan vid födseln. För det är väl en självklarhet att det ska vara ett personligt val?
Men fortfarande så är det i många skolor obligatoriskt att fira diverse högtider i kyrkan. Rimmar det?
Mina barn firar skolavslutningar i kyrkan, går på gudstjänst med klassen vid påsk och liknande.
JAG är inte okej med det.

Vad skollagen säger om att ha exempelvis skolavslutning i kyrkan känns lite luddigt, med lite vilja kan man tolka den som det passar, eller tolka skolavslutningen så att den passar skollagen.

Utformas skolavslutningen så att tonvikten ligger på traditioner,högtidlighet och den gemensamma samvaron och inte på religiösa inslag kan skolavslutning i kyrkan anses vara försvarligt. Möjlighet fi nns till befrielse i undantagsfall. Det är därför viktigt att skolan informerar elever och vårdnadshavare om hur skolavslutningen kommer att utformas.

Jag anser definitivt inte att vikten ligger på traditioner och högtidlighet, när kyrkobesöket även innebär en gudstjänst med i mina ögon en massa dravel som inte ska prackas på barn.
Stod kyrkan till tjänst som en vacker lokal att hålla skolavslutningen i, javisst, helt okej. Men så är det inte på ”vår gata i stan”.

Jag är inte rädd för att mina barn ska bli troende på grund av skolans kyrkobesök. MEN det räcker med att i princip alla barnaktiviteterna som finns för barn i byn arrangeras av Svenska Kyrkan och en hel bunt med frikyrkor.
Kan inte skolan få vara fri från religiösa inslag?

Många tänker att ”vad spelar det för roll, några gånger om året? Barnen bryr sig inte om det!”.
Det tror inte jag heller att de gör, men det är inte det som är min poäng. (eller också så är det det som ÄR min poäng, att INTE bry sig är det som är det farliga)
Vi bor i ett samhälle där väldigt mycket drivs av olika kyrkor, det är liksom en självklarhet. Till och med macken har kors på sina flaggor!
De som är uppväxta med det reflekterar inte.
De som är troende och aktivt religiösa är stolta över utbredningen.
Vi som inte har något till övers för kyrkan är de som är annorlunda och ska nog bara vara tysta för att ingen annan säger något.

Jag är inte bara ateist. Jag är starkt emot kyrkan och frikyrkor i synnerhet.
Jag har ändå aldrig ifrågasatt att mina barn vill delta i olika aktiviteter som kyrkan ordnar efter skoltid. Deras kompisar deltar och självklart ska mina barn få. Jag kan bara tycka att det är synd att det finns få alternativ.

MEN när det kommer till skolan, som är obligatorisk, då får jag obehagliga rysningar.  Och att väldigt få ens reflekterar kanske är ett av de största problemen?

På något sätt kommer jag att ta upp det här med de ansvariga, jag har bara inte bestämt om jag ska göra det före, eller direkt efter skolavslutningen i år.

Hur ser skolavslutningarna ut för era barn?

Läs gärna mitt inlägg från förra året: ”Det gör inget för Jesus är redan död. Le för fan!”

Aftonbladet

Min kära vän Sandra skrev ett inlägg i morse om storhelger, alkohol och barn.

Och det tyckte jag var väldigt bra, inte bara för att jag hade glömt bort att det faktiskt är Valborg idag, utan mest för att det väcker tankar och funderingar.

Jag håller så mycket med henne.

Men gör man det kan man lätt uppfattas som en riktig torrboll. Man kan snudd på bli tagen för religiös.

Jag och mannen är inga nykterister, det är vi verkligen inte. Det händer att vi kan ta oss en rejäl svängom, om än ganska sällan.

Men precis som Sandra skriver så måste man tänka både en och två gånger när det finns barn med i bilden.

Alla tycker olika, jag är kanske inte helstrikt, det är jag inte. Jag tycker att visst kan båda föräldrarna dricka alkohol fast man har barnen hemma eller med sig.
Men det kräver att man känner sig själv och sin partner och eventuellt andra som kommer att vara med och sällskapa.
Att man vet att man kan hålla det på en städad nivå. Att man vet att man inte blir röjfull eller ”för glad” inför barnen, för sådant skrämmer. Att man vet att skulle en olycka inträffa med barnen eller något annat så kan man tänka och uppträda nyktert när det krävs, även om man är lite berusad.
Att man kan tänka så nyktert att man kan hantera oväntade situationer, att man vet att man är så pass onykter att man ska låta bilen stå etc.

Jag tänker inte fördjupa mig så mycket mer, alla är mänskliga, en gång kan vara ingen gång, men alltför ofta är lite ”för glada” föräldrar lite för ofta, mer en regel än ett undantag för barn. Både under storhelger och andra ”vanliga” helger.
Just för att det är helg.

Runt Valborg, midsommar, Lucia etc, fokuseras det mycket på ungdomar som super, men tänk en extra gång på barn där det är vardag att se sina föräldrar berusade.

Gå in till Sandra och läs hennes tankar om detta! Tänk och fundera och reflektera.

..

Jag fick en kommentar igår på ett ganska gammalt inlägg jag skrivit.
Ett inlägg som ändå alltid är lika aktuellt.
Anna Wahlgren.
En tant (läs skräcktant, häxa, kärring) som väcker många och olika reaktioner hos de flesta föräldrar och blivande föräldrar.

Anna Wahlgrens instruktionsfilmer

Själv tycker jag att Anna Wahlgren inte verkar vara frisk på en fläck och en hemsk människa att samtala med. Läs mer om det i mitt tidigare inlägg här.

Och det var alltså till det inlägget som jag fick den här tänkvärda kommentaren från en Katja:

Hej på dig,
Detta är ett gammalt inlägg men lika aktuellt för det. Samma diskussion om AW:s ”metoder” eller ”kurer” har ju blåst upp igen denna vår likaväl som förra..
Själv har jag redan länge undrat varför inte de riktiga experterna säger ifrån. Alltså folk som inte bara har fött flera barn utan även studerat ämnet. För man blir tyvärr inte expert på något bara genom att göra samma sak fler gånger. Annars skulle ju AW vara även expert på samlevnad och parrelationer..
AW:s metoder/kurer verkar ha uppkommit av hennes egna behov. En ensamstående 9 barnsmamma har såklart inte tid och möjlighet att ge kroppsvärme och kroppskontakt till alla sina ungar. Därför hittar hon på att det inte behövs eller är direkt skadligt för barnet.
Det skulle inte förvåna mig ifall hon påstod att barnen faktiskt tar skada ifall båda föräldrarna bor under samma tak mer än ett par år i följd..
AW:s inställning mot vetenskap och forskning tycks också vara ambivalent. Hon exempelvis motiverar sitt påstående om att barn under 3 år inte ska vistas på dagis genom att hänvisa till ”hur mycket forskning som helst”. Samtidigt ifrågasätter hon all den forskning som bevisar att plötslig spädbarnsdöd ökar ifall barnet sover på magen. Hon ifrågasätter även den forskning som visar att det faktiskt tar ca 2 år för ett barn att vänja sig vid tanken att om föräldrarnas skilsmässa och att många även flera år efteråt önskar att mamma och pappa skulle återigen flytta ihop. Och att det tar ungefär lika lång tid (2 år) för barn att vänja sig vid en styvfamiljsituation. Detta ifrågasätter AW starkt och hennes motivation lyder att ”hon inte ha MÄRKT något sådant hos sina egna 9 barn”. Och därmed var all forskning kring ämnet bevisligen ”humbug”..
AW:s iver att få ungarna att sova i sina egna sängar är också logiskt OM man tänker på hennes egen situation. Det ständiga flödet av nya pappakandidater och nya förälskelser lämnar knappast plats åt ungarna i den äktenskapliga sängen. En ny förälskad man är säkert inte lika pigg på att ha någon annans unge i sin säng än barnets biologiska pappa möjligtvis skulle vara. Därav behovet att alla barn måste bli ”trygga” i SINA sängar.
De rumänska barnhemsbarnen verkade förresten vara helt ”trygga” i sina sängar. Ingen av dem släppte fram ett ljud när västerländska tv-team besökte barnhemmen..
Jag ifrågasätter själv detta tankesätt att en unge skulle vara ”för gammal” för att sova i mammas och pappas säng. Den som målar upp skräckscenarier om barn som ”aldrig” kommer att vänja sig vid sin egen säng känner inte till några tonåringar och i själva verket pratar om sina EGNA behov – inte barnens.
Och barnen kan ALDRIG ”skämmas bort” med för mycket kroppsvärme och kroppskontakt. Men så klart kan det uppstå svartesjukedramor ifall pappan inte känner sig delaktig eller om det lurar en ny man bakom hörnet som OCKSÅ vill få sin del av kakan utan att vara mogen nog att tänka att hans tid kommer men att det lilla barnet ska prioriteras gentemot hans behov.
Jag är glad att både du och en och annan klok mamma har ifrågasatt AW:s metoder eftersom jag personligen anser att de inte alls har kommit ur kärleken till barnet utan snarare tvärtom: det eviga sökandet av vuxen kärlek för hennes egen del.

Jag hoppas ni orkar läsa och reflektera, gärna också det jag skrivit tidigare om Anna Wahlgren!

andra bloggar om…: BeingBingo Katrin Z 1, 2 , En barnläkares åsikter

När vi var in till stan var vi in en sväng på Granngården också.
Eftersom det är en butik som säljer tillbehör för djur och bönder och jägare, så verkar även djur få vistas där inne.
Inget konstigt med det tycker jag.
Men jag förutsätter att man endast tar med sig djur som är normalt funtade i huvudet.

Loke gick bredvid mig inne i butiken, längst ner i butiken står två tjejer med en råttliknande hund klädd i något mellanting av en väska och en klänning. HUnden har också koppel på sig.

Loke har väl aldrig sett något så märkligt som en hund i kläder, så han stirrade ogenerat på hunden när han gick förbi.
Plötsligt morrar och skäller den äckliga lilla hunden och gör ett utfall mot Loke med blottade tänder.
Jag skriker spontant NEJ! och Loke hoppar vettskrämd därifrån.
Hundens matte rycker tag i ett slags handtag på hundens väskaklänning och lyfter upp hunden som en jojjo på axeln.
-JÄVLA hund! utbrister jag chockad.
Hundens mattar går bort en bit.
Loke säger att det var en arg och dum hund, och jag håller med högt.

I efterhand ångrar jag att jag inte konfronterade hundens ägare direkt. OJ VAD JAG ÅNGRAR DET!
För jag var så arg så jag bara skakade.

Jag tycker inte automatiskt illa om alla småhundar. Men antagligen de flesta småhundar av typen ”Paris Hilton-hundar”. Och det är ju egentligen inte hundarnas fel. Det är ägarens fel.
För dessa bebissubstitut får inte lära sig att vara hundar. Får inte lära sig att agera som en hund ska göra och får inte lära sig rang och tillrättavisningar.
För det går mycket snabbare att bara lyfta upp den lilla råttan i famnen när den är olydig.
Och vad ger det för signaler till en hund som varit aggressiv? Som är förstärkning av hunden och dess dåliga beteende, och den känner sig ännu maffigare och större.

Men praktiskt…. det är det ju….

Jag undrar ja vad omgivningen hade sagt om en Rottweiler gjorde exakt samma sak som den där lilla skithunden?

{Bild}

*..så…: Har du en sån där minihund, men vet att du ändå behandlar den som en hund. Då behöver du ju int ta åt dig.

Mina barn ska åka skridskor och längdskidor i skolan den här veckan.

Familjen Mumari är ingen friluftsfamilj. Barnens skridskor är urvuxna och några längdskidor finns inte i Mumaribo.

För att vi gör en massa annat på fritiden än att släpa oss fram på långa Gustav Wasa-brädor.
Det har ju hänt förrut att skidåkning har stått på schemat i skolan, men då har det funnits låneskidor för såna som oss, som inte har begripit oss på det där med längdåkning.
Men den här veckan är det slut med det. Inga låneskidor. Man ska fråga vänner och släktingar och bekanta efter skidor om man inte har egna.
För åka skidor det ska man.
Vi har frågat våra tre vänner och bekanta och släktingar i närheten och kommit fram till att två meters skidor är lite jobbigt för barnen att ta sig fram på. Andra barn kan bli skadade och så där.

Så då tänkte mamma Mumari störta iväg till en skidåkningsaffär, för att köpa skidor. För att dom små barnen ska kunna åka på skidorna den här gången, sen kan vi eventuellt använda skidorna till att hänga upp långkalsonger och sånt på tork.
Eller som tavellist.

Men så tänkte mamma Mumari en gång till och blev lite arg. Faktiskt så är det lite fräckt att skolan bara tar för givet att alla familjer äger upsättningar av diverse sportutrustning, bara för att det ska åkas en gång om året.
Eller att man har ett sånt stort kontaktnät att man automatiskt bara kan fixa låneskidor. Annars så åker man och köper nya skidor för ett par tusen, och då blir det ju i slutändan väldigt dyra och exklusiva torkställningar eller tavellister.

När jag blir stor och startar en egen skola på min gata i Mumaribo, då ska jag bestämma att vi ena dagen ska ha ridning på schemat. Och då ska alla barn rida och alla barn ska ha med sig en ridhjälm och ett par ridstövlar.
En annan dag ska jag bestämma att vi ska ha crossåkning på schemat, och då ska alla barn ha med sig crosskydd och helst en egen cross för vi ville inte låna ut våra.
Och dom barn som inte har rätt utrustning med sig får skylla sig själva och får sitta vid sidan av och titta på.

Så det så.

Jag tänkte ett slag att jag skulle sitta och tycka för mig själv.

Men det kan jag ju inte. För jag tycker att det är så fel.
VARGJAKTEN.

Enligt ett beslut från riksdagen ska det få finnas 210 vargar i Sverige.
Varför?
Igår startade vargjakten i Sverige, 27 vargar ska skjutas och 22 vargar hann dödas redan första dagen och ett flertal blev påskjutna där ingen vet hur utgången blev.
Jag undrar vad som ger oss rätten att bestämma hur många vargar som är för mycket? Här, i närheten av Mumaribo ska det visst vara tätt med varg. Och ojoj vad vi stör oss på dom. Vi ser dom springa runt och sukta efter barn och boskap var och varannan dag faktiskt.
I månskenet så ylar dom ut förskräckliga hot om att dom ska äta upp våra familjemedlemmar, och allra helst vill dom sätta tänderna i hundar, jakthundar ska vara de mest delikata. efter vad jag har hört. Det är det senaste.
Citat från UNT den 24/12 -09:

Nätverk ska hålla koll på vargarna
Heby kommun. Jakthundar har dödats och skadats

Kenneth Arvidsson i Harbo har organiserat ett nätverk för att hålla reda på var vargarna finns i Heby kommun.

- Redan första dagen annonsen var ute gick telefonen varm. Nätverket är klart. Jag har en kontaktman i varje by, och är själv spindeln i nätet, uppger Kenneth Arvidsson.

- Vi skall kunna jaga även om det finns varg i skogen.

Man måste ju summera sitt år, eller hur?

I år har jag gjort det genom att samla ihop foton från varje månad. En riktig egotrip

Det tog ungefär pruttonhundra timmar att göra så ta dig gärna ett par minuter och titta och se om du minns tillfällerna? Eller om du är relativt ny här, se det som en liten förklaring på varför jag är som jag är

Hoppas ni följer med nästa år!

(öppnas i nytt fönster)

Make a Smilebox slideshow

När jag var liten fanns inte moderna tv-spel och datorer. När jag var liten var microvågsugnen livsfarlig och Commodore 64 var bland det häftigaste man kunde ha och videosamtal i telefonen var bara ett fånigt aprilskämt.

Idag tar jag en kopp kaffe och funderar över min 9-åriga dotters fråga; -Mamma, snälla kan inte jag få Facebook, alla mina kompisar har det.

Skulle ni?

…och nej, det står inte vad det ser ut att göra bakom mig på kortet.

Vissa har inte kommit in på min blogg de senaste dagarna, nu ska det gå, det har inte berott på er webbläsare eller liknande, utan på någon form av IP-block.

Dock ska det alltid gå att läsa bloggen via feeds:

Subscribe in a reader:

Många har undrat varför jag har lämnat Spotlife.

Har jag blivit utslängd? Har jag gjort mig osams med dom? Tjänade jag för lite pengar? Var det på grund av allt tekniskt strul som varit?

Nej, det var för att hoppet försvann. Hoppet om att verkligheten skulle kunna ta plats och känna sig bekväm bredvid ett par jeans från Dolce&Gabbana, Frey Wille-armband och tveksamma sexgurus som fiskar bekräftelse och strösslar allmännyttiga råd till er som inte är lika erfarna.

Varför spä ut mina tankar med ordbajs, särskrivningar och glammiga kvällar på Stureplan som en dåligt blandad drink med smak av tonårens häxblandning.

Jag är mer verklig än så, mer äkta och framförallt stolt över att vara det.

Tomas på spotlife har varit den bästa supporten och bloggcoachen i alla lägen, hade det inte varit för honom hade jag slutat ännu tidigare. Men tyvärr kan inte han ensam kompensera upp allt annat som spotlife utåt sett har kommit att stå för. Tyvärr. Ett försök till ett samlat redaktionellt innehåll bekräftade bara vikten av enspårig ytlighet och gjorde det definitivt.

Ensam är stark och ulven i fårakläder har landat. Spotlife kommer att sakna innehållet som försvann och lämnade plats åt en hel arme beväpnade med delicious lipgloss, latte och otänkta texter som förlamar din kreativitet och gör skrivkrampen till en epedemi.

Wargaflicka, en av de få med innehåll, lämnade samma dag som jag, vi var båda ovetande om att den andre slutade.

Kvar finns nu inte mycket tänkande innehåll på spotlife, kanske de som fortfarande tänker sina egna tankar kan styra om riktningen, bort från en marknad som inte redan är mättad?

…..eller kanske är det bäst att lämna den båt som sjunker…?

Mumari lottar ut Spotifyinvites här!

Vissa undersökningar har visat att personer bakom dessa ip-adresser kan ha varit delaktiga i sabotaget mot Spotlife-nätverket. Medvetet eller omedvetet. Känner du igen dig?

IP	Stad	Plats	ISP
83.226.189.120	Sundbyberg		Bredbandsbolaget AB
90.228.252.250	Nora		TeliaSonera AB
83.251.238.27	Mjölby		Com Hem AB
217.211.177.11	Stockholm		TeliaSonera AB
85.224.32.223	Stockholm		Bredbandsbolaget AB
83.250.217.166	Österåker		Com Hem AB
81.229.44.20	Stockholm		TeliaSonera AB
85.11.217.44	Örnsköldsvik		Ovik Energi AB
213.88.173.11	Bunkeflostrand		TDC Song AB
82.197.236.109	Ljungby		Net at Once AB
213.100.119.222	Trollhättan		Tele2 SWIPnet

Gårdagen har varit lång.

Jag hade nog inte insett hur viktig min blogg är för mig förrän nu. Den är inte bara en del av mig, den är JAG.

Natten till fredag hackades spotlifes servrar + backuper. Allt ska ha raderats. Jag fick veta det vid niotiden i fredags morse då jag oroligt ringde Tomas. Sen dess var dagen en enda lång väntan och undran. Oro över framför allt mitt stora bloggarkiv som går tillbaka till början av 2005. Så mycket minnen, så många ord och så många foton. Jag har varit så orolig över min blogg att jag knappt kunnat njuta av vårsolen, även om jag suttit på verandan i värmen.

Vad är det för förbannad idiot som har saboterat på detta sätt!
Antagligen är svaret ett maniskt hat mot Blondinbella, avundsjuka och viljan att förstöra. Det är inte okej. Man behöver inte tycka om alla, och man behöver inte sabotera och förstöra för de man inte tycker om. Simple as that.

Jag är oerhört glad att min blogg nu är tillbaka, men som ni ser så finns det inga inlägg efter den 14 januari 09. I nuläget är det fortfarande oklart om det går att få tillbaka de inläggen.
Tänk att det kan göra så ont att förlora de inläggen? Jag är självklart glad över att så mycket har gått att återställa, men de två månader som saknas, allt som jag skrivit om, alla foton….det känns tomt utan dem! Fast det bara är ett enda tradigt ordbajseri, dag ut och dag in, så är det jag, en del av mig!

Jag är så ledsen över vad någon/några har ställt till med, igår var jag mest förbannad, idag är det trist. Förbannat trist.

En stor eloge till Tomas och de andra på Spotlife som har jobbat med detta oavbrutet sen sabotaget upptäcktes. Hoppas ni hinner få lite sömn nu!

Läs mer om sabotaget:

Blondinbellas blogg hacka, Resume, Computer Sweden. Pontus Ströbaeks blogg