Category Archives: Bebisapan

Om BebisApan som var en KlätterApa

    Loke har ju haft rätt hela tiden! Det var en apa jag hade i min mage hela tiden! En klätterapa!

    …bådar inte alls gott för mina nerver.

    1 Comment

    Filed under Barnen, Bebisapan, Telma

    Ett år idag ♥

      För ett år sedan skrev jag DET HÄR inlägget, och strax därefter tog jag med Loke och åkte till Valbo för att köpa det sista till ”BebisApan”.
      En månad kvar innan hon skulle komma.
      I Valbo träffade jag en gammal skolkompis som jag inte sett på flera år, Sissel.

      När jag kom hem fortsatte jag att slänga in ved i vedboden, men jag hann inte så mycket innan det var dags att åka till förlossningen.
      Efter ett akut snitt kom vår lilla Telma, hon togs emot av en barnmorska som hette Sissela. 2770 gram bäbis.

      SÅ vi har fikat här på morgonen och öppnat paket för att fira vår lilla BebisApa Telma som blir ett år idag ♥

      Dockan som hon fick blev visst en favorit på en gång. En dockservis och en ny snuttetrasa fick hon också.

      8 Comments

      Filed under Bebisapan, Telma

      Hon skulle ha kommit i morgon

        Nybadad Telma. Hon verkligen bara njuter av att bada! Den totala avslappningen.
        Det är så svårt att tänka sig att i morgon, den 27 oktober, så skulle hon ha kommit till världen med planerat snitt om allt gått som det var tänkt. Och beräknad förlossningsdag var egentligen den 2 november.
        Hur det kan bli ^^

        ♥♥♥

        2 Comments

        Filed under Bebisapan, Telma

        Om sprutor och Bebisapor och Nattugglor

          Jag har precis haft min svägerska här för att hon skulle ge mig en spruta.
          Jag är VÄLDIGT spruträdd.
          Och sprutor med blodförtunnande fick jag med mig hem från bb, det är tydligen standard nu för tiden efter att man blivit snittad. Det har jag inte fått de tidigare gångerna.
          Meningen var egentligen att mannen skulle hugga sprutorna i magen på mig, men jag kände att jag inte skulle klara det, att jag inte hade tillräckligt med respekt för mannen även om jag vet att han rent tekniskt skulle klara det.
          Jag hade blivit sur och arg och börjat bråka med honom även om jag vet att jag måste ta sprutan.
          Därför ringde jag min svägesrka istället, henne skulle jag inte fräsa ifrån till utan vidare.
          Hon får komma i morgon och ge mig nästa också, töntiga jag :S

          Annars har dagen varit omtumlande, Loke har konstaterat att det faktiskt var en Bebisapa vi hade fått, inte bara en vanlig bebis.
          Och så klart blir det reaktioner på en fyraåring som är van att världen snurrar kring honom, särskilt som jag inte är så jättealert och rolig. Han har varit högt och lågt och överallt.

          Telma då, jag måst ha glömt att jag skrev i lördags att hon var en Nattuggla.
          Nu på kvällen är hon mycket piggare och äter mycket bättre. Hon har legat vaken och tittat med sina bedårande ögon en lång stund.

          Även om jag inte känner mig som fräschast i världen så bjuder jag på de här korten. Telma ligger med armen konstigt på översta bilden, det är inte så att hon har en konstig utväxt på axeln
          Men nu ser ni hur liten hon är och hur mycket hår hon har ^^

          12 Comments

          Filed under Bebisapan, Telma

          Om dagen då Bebisapan föddes del 2

            För att ta vid där jag slutade….:

            …jag svävade som upp en bit då när Telma plockades ur min mage.
            En snabb glimt fick jag se av henne innan mannen och barnmorskan gick iväg med henne till ett annat rum för att väga och fixa och dona medan jag blev ihopsydd.
            Hon såg så färdig ut, så rund, att jag tänkte att hon måste väga minst 3,5 kilo, att hon inte kunde vara ett dugg för tidig.
            Efter hundra år kom mannen tillbaka med Telma inlindad i en filt och jag fick ha henne hos mig en stund.
            2770 gram vägde hon och hon var 48 cm lång.
            Så liten men ändå så färdig ^^

            Som jag var orolig för så blev det sen, jag fick lov att åka till uppvaket själv på andra sidan sjukhuset medan mannen fick ta med Telma till BB.

            Redan när personalen körde mig i sängen genom kulvertarna på väg till uppvaket började jag kunna röra på benen och när vi var framme kunde jag lyfta på dem.
            I tio minuter blev jag kvar där, ivrigt viftande på benen för att alla skulle se att bedövningen minsann släppt.
            Sedan kom personal från bb för att hämta mig. Dom sa senare till mig att dom aldrig varit med om någon som låg och ropade och vinkade -Här är jag!! och var så pigg direkt efter operation

            Äntligen fick jag komma till mannen och Telma på bb.
            Där fick jag veta att det var standard att alla bebisar som var födda så här tidigt och var så små skulle koppas i ersättning efter varje försök att amma, men lilla Telma blåvägrade och fick någon slags dispans, så jag ammade henne helt från första stund.

            Läkaren som hade undersökt henne och barnmorskorna sa att vecka 35+3 inte kunde stämma, även om hon var liten så var hon så mycket mer färdig, hon måste vara någon vecka längre gången.

            Ha! Vad VAR DET JAG SA OCH TITTA VAD DET STÅR I MIN JOURNAL ATT JAG HAR TJATAT OM SA JAG.

            Telma föddes på fredagen den 1:a oktober klockan 23:20 (ungefär, jag har inte fått allt på papper än), och vi blev kvar på bb till söndag eftermiddag.

            Så kan det gå till när en liten BebisApa vill ut som en liten Telma ^^

            Leave a Comment

            Filed under Bebisapan, Telma

            Vad vi skulle ha gjort innan

              Jag sitter och försöker skriva listor på vad som behöver handlas hem snarast.
              Jag var ju liksom inte helt färdig med allt jag tänkt.

              Lilla Telma drunknar i princip i alla kläder vi har och i storlek 50 har jag inte handlat så mycket eftersom jag trodde att Telma eventuellt skulle vara en king kongstor bebisapa.

              Därför måste små kläder inhandlas.

              Och miniblöjor. Herregud, de jag har hemma glider hon bara ur och hon får spreta med benen som en gymnast i spagat när dom sitter på. Kan inte vara bekvämt det!
              VAR köper man blöjor som är mindre än den vanliga nyfödd-storleken?

              Sen allt det vardagliga, jag hade ju tänkt att vi skulle ha storhandlat mat och basvaror innan Telma skulle komma. För att underlätta liksom efter hemkomsten.
              Är det mesta i skafferi och frys slut nu?
              Jajemen.

              Jag hoppas att vi kan vara så pigga i morgon at vi bara åker in och gör PKU-testet och läkarundersökningen, och sen efter det kan vi handla allt vad vi behöver.

              Telma har i alle fall ätit ganska ordentligt igen. Och på BB sa dom att om hon kissar, bajsar och kanske till och med kräks så borde hon rimligtvis få i sig tillräckligt med mjölk. Och barn som är för tidigt trötta är i allmänhet lite tröttare och sover mer än fullgångna bebisar.
              Ja, det låter logiskt, det gör det faktiskt.

              Usch, allt går liksom bara runt i min skalle just nu.

              Men en sak är säker i alla fall, sötare BebisApa finns inte ^^

              8 Comments

              Filed under Bebisapan, Telma

              Om dagen då BebisApan föddes

                Nu ska jag berätta för er….

                ….varför lilla Telma plockades ut från min mage en hel månad för tidigt.

                Jag ska försöka i alla fall, även om jag egentligen inte riktigt vet själv.
                Många tror nog att jag stod och jobbade med veden som kom i torsdags, att jag tog ut mig så alldeles att inte en endaste Bebisapa i hela världen hade kunnat stanna inne i magen.
                Det kan kanske ha bidragit en aning, men jag tror inte att det var orsaken egentligen. Så mycket tog jag inte ut mig.
                Redan för flera veckor  sedan konstaterade min barnmorska med en gynundersökning att jag var färdig och förberedd för förlossning, att livmodertappen var mogen och att jag hade börjat öppna mig lite.
                Jag har dessutom haft kraftiga sammandragningar i flera månader som tilltog mer och mer mot slutet oavsett jag tog det lugnt eller inte.

                Så.
                På fredagen, den 1:a oktober, gav jag sjutton i att fortsätta med veden. Jag hade varken lust eller ork.
                Istället skjutsade jag Alfred till en kompis och tog sen med Ellen och Loke till Valbo för att handla. Nu skulle jag äntligen hitta en väska som skulle funka som både handväska och skötväska tänkte jag. Så att jag kunde få lugn i själen och känna att alla större inköp till Bebisapan var avklarade.
                Och jag hittade väskan och köpte den och åkte hem nöjd. Släppte av Ellen hos en kompis på vägen så det var bara jag och Loke som kom hem till Mumaribo.

                Jag gjorde just ingenting utan lade mig och vilade på soffan en stund medan Loke spelade tv-spel.

                Så mot kvällen, vid femtiden, fick jag en liten blödning, inte alls någon stor, och jag ringde till förlossningen bara för att höra ändå. Jag hade redan ställt min egen diagnos, jag visste att det var den där slemproppen som började försvinna, så jag trodde inte att de på förlossningen skulle bry sig så mycket om det.
                Med Ellen så försvann den hela två månader innan Ellen väl föddes.

                Men jag blev tillsagd att komma in till förlossningen för en koll i alla fall, eftersom jag hade lite ont och sammandragningar.
                Jag ringde mannen, som befann sig någonstans utanför stan, försäkrade honom att det garanterat inte var någon fara, jag skulle bara undersökas, han behövde inte sluta jobba för det.
                Jag såg till så alla barnen fick barnvakt och ordnade så att svärfar kom och hämtade mig och Loke. Jag hade ändå på känn att jag inte skulle ta bilen som jag först tänkte…

                Svärfar släppte av mig inne på förlossningen och tog sen med sig Loke och åkte hem.

                Inne på ett undersökningsrum blev jag kopplad till ctg för att se om Bebisapan mådde bra och se om jag hade värkar.
                Bebis mådde prima och jag hade visst värkar ganska regelbundet, men jag tyckte inte själv att dom var kraftigare än vad de brukade vara.
                En läkare gjorde en hastig undersökning, konstaterade att jag blödde någonstans ifrån och att jag var onormalt öm på ena sidan i buken.

                -Du blir inlagd över natten, så får vi se…. om inte dina värkar avtar så kan det bli snitt senare… jag ska hämta en till doktor, vi är oroliga för att det är blödningar från moderkakan…

                Okej? Jag blev lite paff, undrade om dom inte bara kunde se att det var den där slemproppen och konstatera det så jag kunde åka hem i stället?

                En till läkare kom och ett ultraljud gjordes av moderkakan.

                -Vi släpper inte iväg dig, det blir snitt redan i natt. sa läkaren. Du har värkar och förlossningen har i princip startat, vi kan inte riskera att vänta.

                Jag blev verkligen jättechockad. Och rädd. Jag försökte övertala dem att kolla noggrannare med ultraljud, att mäta hur stor min Bebisapa var, tänk om den var pytteliten och skulle bli sjuk!

                Men det spelade ingen roll sa läkarna, bebis måste ut nu, ring din man.

                Chockad ringde jag mannen och sa att han måste komma på en gång, det blir snitt i natt.

                Sen gick allt mycket fort, läkarna kom och gick och kom tillbaka och sa att vi skulle vara på operation om en timme. Nålar och hej och hå sattes på mig, läkarna kom igen och undrade hur fort min man skulle komma, nu skulle snittet bli inom en halvtimme i stället!

                Vid det här laget var jag så uppstressad och rädd att hela jag bara skakade kraftigt. Mannen hann precis komma när jag kördes iväg på sängen till operation.

                Ryggmärgsbedövning sattes och när den var klar började själva operationen, snittet, som jag tyckte tog en evighet. Jag mådde riktigt dåligt i början för mitt redan mycket låga blodtryck föll kraftigt, men det rättades till med medicin.
                Massor av fostervatten hade jag visst, läkarna tjoade om det.
                Sen kände jag hur hela jag blev så lätt att jag liksom svävade upp från britsen, BebisApan var ute!
                Och BebisApan skrek och skrek, som en liten lammunge lät hon!

                Först då började jag leva igen. Vilken lättnad. All min oro släppte.

                Och så får det räcka för nu, jag ska fortsätta berätta senare, men en Loke och en Telma kräver sin uppmärksamhet nu ^^

                7 Comments

                Filed under Bebisapan

                Vecka 36

                  Jag är i vecka 36 nu.
                  Skittjock kan man säga.
                  Tror ni mig när jag säger att maten inte får plats och att jag inte kan andas?

                  .

                  .

                  .

                  Dagen har varit lugn. En snabbis på loppisen med Malin när jag var fram och handlade bara.
                  Inga fynd.
                  Hade ett superfynd stått framför näsan på mig hade jag antagligen inte sett det i alla fall. Jag är känner mig så oinspirerad till allt. Ingen motivation.

                  Dumper har kommit på benen först på eftermiddagen och ätit lite och varit ut på tomten en sväng men han går väldigt illa och stelt.
                  Min dagliga skogspromenad fick bli utan Dumper.
                  Så konstigt det känns att promenera utan hund! Vad är poängen liksom?

                  ♥  Tack för alla fina kommentarer från er, ni är bäst! Och perfekt med lite väsklänkar,
                  Nu ska jag sluta vela och bestämma mig för en väska ^^

                  .

                  .

                  .

                  .

                  .

                  .

                  3 Comments

                  Filed under Allmänt, Bebisapan

                  När ytligheter är balsam

                    Ytligheter har en väldigt djup mening.
                    Att dölja, släta över, plåstra om, trösta och sätta guldkant.

                    Maniskt har jag väsksurfat.

                    För vår BebisApa i magen som går in i vecka 36 idag har nog allt som en BebisApa kan tänkas behöva när den föds, utom en skötväska.
                    Ni hör så tokigt?!
                    Hur skulle det vara att födas och upptäcka att det inte finns en skötväska att hänga på vagnen eller på mammas axel?
                    Helkoko!

                    SÅ.
                    Därför manisurfar jag efter en bra väska och har kommit fram till att jag kanske inte alls ska ha en skötväska utan en helt VANLIG väska fast större.
                    En väska som jag kan använda även efter bebisvagnperioden.
                    Nu finns det ju finfina skötväskor som ser ut som vanliga stora väskor som man lätt kan förälska sig i, för sådan kärlek är nyttig för själen i lagom dos, om dom inte kostar pruttonhundra pengar vilket dom oftast gör. Som den här till exempelt.

                    Hur mycket BebisApan än tjatar och har sig så får jag lova att säga ifrån.

                    Så försöker jag tänka praktiskt.
                    En stor väska i äkta skinn. Finns det något slitstarkare än skinn och finns det något som åldras med mer värdighet än äkta skinn?
                    Nej just det.

                    Därför så smakar det och just därför så kostar det.
                    Och just därför så ser vi oss om efter den perfekta väskan i fuskskinn i stället.

                    Inte kunde jag tänka mig att jag helt plötsligt var så kräsen?

                    Jag letar och letar.
                    Webshop efter webshop.

                    Kanske är det just själva letandet jag är ute efter. Kanske försvinner den där k.oncentrerade och behagliga känslan så fort jag hittat väskan?
                    Det kan mycket väl vara så.
                    Men, BebisApan behöver i alle fall en skötväska.
                    Så är det med det

                    3 Comments

                    Filed under Bebisapan, Kläder och shopping

                    Ett helvete

                      Jag tycker att ungefär skitmycket bara är helt åt helvete just nu. Jag skulle vilja bara skrika rakt ut, bli galen, hysterisk, bete mig som ett riktigt psykfall.
                      Folk i min närhet kan glädjas över att jag inte har någon energi till det.

                      Barnmorskebesök i morse. Jodå, jag går upp i vikt och hej och hå. Alla mätningar och sånt ser bra ut utom urinprovet som visade antingen på urinvägsinfektion eller så kunde det vara vissa värden som blir förhöjda när det är nära till förlossningen på nåt sätt.

                      Bm undrade om jag fått någon bekräftelse från specmödravården på att snittet blir den 21 oktober. Det har jag inte fått, och det tyckte bm var konstigt eftersom en tid i princip redan var bokad.
                      Strax efter besöket ringde bm mig för att tala om att hon pratat med spec.
                      Dom nekar till ett snitt det datumet i vecka 38+.
                      Mödravårdsläkare på spec godkänner och ser inga hinder, nu är det barnläkare som vägrar. För att barnet ska vara inne till v 39 [punkt]

                      Alltså vecka 40 om inte dagens graviditetstest kan spå i framtiden.

                      Bm och spec tycker alltså att det inte ska finnas några hinder för barnet heller att komma i v 38+, bm tror att det snarare har med hur mycket patienter som beräknas ligga på bb att göra.

                      Min bm tyckte att jag skulle åka in till förlossningen för bedömning nästa gång  när förvärkarna blir riktigt jobbiga, särskilt som jag hade en liten blödning igår.
                      Men jag orkar inte längre. Jag skiter i vilket.
                      Jag vill inte komma in igen och vara ovälkommen, bli kallad för instabil och aggressiv, på uppsalas förlossningsavdelning.
                      Så som jag har blivit bemött de senaste besöket och på telefon så drar man sig för det in i det längsta.
                      JÄVLA SKITSTÄLLE.

                      Nu ska jag försöka vila en stund innan jag ska ta med Dumper till veterinären för höftröntgen. Bara det. Helvete. Jag vill inte.
                      Så som den här dagen en har börjat så slutar den väl, och jag kommer att få åka hem utan hund.

                      5 Comments

                      Filed under Bebisapan