…bådar inte alls gott för mina nerver.

När jag kom hem fortsatte jag att slänga in ved i vedboden, men jag hann inte så mycket innan det var dags att åka till förlossningen.
Efter ett akut snitt kom vår lilla Telma, hon togs emot av en barnmorska som hette Sissela. 2770 gram bäbis.

SÅ vi har fikat här på morgonen och öppnat paket för att fira vår lilla BebisApa Telma som blir ett år idag ♥

Dockan som hon fick blev visst en favorit på en gång. En dockservis och en ny snuttetrasa fick hon också.

♥♥♥

Annars har dagen varit omtumlande, Loke har konstaterat att det faktiskt var en Bebisapa vi hade fått, inte bara en vanlig bebis.
Och så klart blir det reaktioner på en fyraåring som är van att världen snurrar kring honom, särskilt som jag inte är så jättealert och rolig. Han har varit högt och lågt och överallt.

Telma då, jag måst ha glömt att jag skrev i lördags att hon var en Nattuggla.
Nu på kvällen är hon mycket piggare och äter mycket bättre. Hon har legat vaken och tittat med sina bedårande ögon en lång stund.

Även om jag inte känner mig som fräschast i världen så bjuder jag på de här korten. Telma ligger med armen konstigt på översta bilden, det är inte så att hon har en konstig utväxt på axeln
Men nu ser ni hur liten hon är och hur mycket hår hon har ^^

…jag svävade som upp en bit då när Telma plockades ur min mage.
En snabb glimt fick jag se av henne innan mannen och barnmorskan gick iväg med henne till ett annat rum för att väga och fixa och dona medan jag blev ihopsydd.
Hon såg så färdig ut, så rund, att jag tänkte att hon måste väga minst 3,5 kilo, att hon inte kunde vara ett dugg för tidig.
Efter hundra år kom mannen tillbaka med Telma inlindad i en filt och jag fick ha henne hos mig en stund.
2770 gram vägde hon och hon var 48 cm lång.
Så liten men ändå så färdig ^^

Som jag var orolig för så blev det sen, jag fick lov att åka till uppvaket själv på andra sidan sjukhuset medan mannen fick ta med Telma till BB.

Redan när personalen körde mig i sängen genom kulvertarna på väg till uppvaket började jag kunna röra på benen och när vi var framme kunde jag lyfta på dem.
I tio minuter blev jag kvar där, ivrigt viftande på benen för att alla skulle se att bedövningen minsann släppt.
Sedan kom personal från bb för att hämta mig. Dom sa senare till mig att dom aldrig varit med om någon som låg och ropade och vinkade -Här är jag!! och var så pigg direkt efter operation

Äntligen fick jag komma till mannen och Telma på bb.
Där fick jag veta att det var standard att alla bebisar som var födda så här tidigt och var så små skulle koppas i ersättning efter varje försök att amma, men lilla Telma blåvägrade och fick någon slags dispans, så jag ammade henne helt från första stund.

Läkaren som hade undersökt henne och barnmorskorna sa att vecka 35+3 inte kunde stämma, även om hon var liten så var hon så mycket mer färdig, hon måste vara någon vecka längre gången.

Ha! Vad VAR DET JAG SA OCH TITTA VAD DET STÅR I MIN JOURNAL ATT JAG HAR TJATAT OM SA JAG.

Telma föddes på fredagen den 1:a oktober klockan 23:20 (ungefär, jag har inte fått allt på papper än), och vi blev kvar på bb till söndag eftermiddag.

Så kan det gå till när en liten BebisApa vill ut som en liten Telma ^^

Lilla Telma drunknar i princip i alla kläder vi har och i storlek 50 har jag inte handlat så mycket eftersom jag trodde att Telma eventuellt skulle vara en king kongstor bebisapa.

Därför måste små kläder inhandlas.

Och miniblöjor. Herregud, de jag har hemma glider hon bara ur och hon får spreta med benen som en gymnast i spagat när dom sitter på. Kan inte vara bekvämt det!
VAR köper man blöjor som är mindre än den vanliga nyfödd-storleken?

Sen allt det vardagliga, jag hade ju tänkt att vi skulle ha storhandlat mat och basvaror innan Telma skulle komma. För att underlätta liksom efter hemkomsten.
Är det mesta i skafferi och frys slut nu?
Jajemen.

Jag hoppas att vi kan vara så pigga i morgon at vi bara åker in och gör PKU-testet och läkarundersökningen, och sen efter det kan vi handla allt vad vi behöver.

Telma har i alle fall ätit ganska ordentligt igen. Och på BB sa dom att om hon kissar, bajsar och kanske till och med kräks så borde hon rimligtvis få i sig tillräckligt med mjölk. Och barn som är för tidigt trötta är i allmänhet lite tröttare och sover mer än fullgångna bebisar.
Ja, det låter logiskt, det gör det faktiskt.

Usch, allt går liksom bara runt i min skalle just nu.

Men en sak är säker i alla fall, sötare BebisApa finns inte ^^

….varför lilla Telma plockades ut från min mage en hel månad för tidigt.

Jag ska försöka i alla fall, även om jag egentligen inte riktigt vet själv.
Många tror nog att jag stod och jobbade med veden som kom i torsdags, att jag tog ut mig så alldeles att inte en endaste Bebisapa i hela världen hade kunnat stanna inne i magen.
Det kan kanske ha bidragit en aning, men jag tror inte att det var orsaken egentligen. Så mycket tog jag inte ut mig.
Redan för flera veckor  sedan konstaterade min barnmorska med en gynundersökning att jag var färdig och förberedd för förlossning, att livmodertappen var mogen och att jag hade börjat öppna mig lite.
Jag har dessutom haft kraftiga sammandragningar i flera månader som tilltog mer och mer mot slutet oavsett jag tog det lugnt eller inte.

Så.
På fredagen, den 1:a oktober, gav jag sjutton i att fortsätta med veden. Jag hade varken lust eller ork.
Istället skjutsade jag Alfred till en kompis och tog sen med Ellen och Loke till Valbo för att handla. Nu skulle jag äntligen hitta en väska som skulle funka som både handväska och skötväska tänkte jag. Så att jag kunde få lugn i själen och känna att alla större inköp till Bebisapan var avklarade.
Och jag hittade väskan och köpte den och åkte hem nöjd. Släppte av Ellen hos en kompis på vägen så det var bara jag och Loke som kom hem till Mumaribo.

Jag gjorde just ingenting utan lade mig och vilade på soffan en stund medan Loke spelade tv-spel.

Så mot kvällen, vid femtiden, fick jag en liten blödning, inte alls någon stor, och jag ringde till förlossningen bara för att höra ändå. Jag hade redan ställt min egen diagnos, jag visste att det var den där slemproppen som började försvinna, så jag trodde inte att de på förlossningen skulle bry sig så mycket om det.
Med Ellen så försvann den hela två månader innan Ellen väl föddes.

Men jag blev tillsagd att komma in till förlossningen för en koll i alla fall, eftersom jag hade lite ont och sammandragningar.
Jag ringde mannen, som befann sig någonstans utanför stan, försäkrade honom att det garanterat inte var någon fara, jag skulle bara undersökas, han behövde inte sluta jobba för det.
Jag såg till så alla barnen fick barnvakt och ordnade så att svärfar kom och hämtade mig och Loke. Jag hade ändå på känn att jag inte skulle ta bilen som jag först tänkte…

Svärfar släppte av mig inne på förlossningen och tog sen med sig Loke och åkte hem.

Inne på ett undersökningsrum blev jag kopplad till ctg för att se om Bebisapan mådde bra och se om jag hade värkar.
Bebis mådde prima och jag hade visst värkar ganska regelbundet, men jag tyckte inte själv att dom var kraftigare än vad de brukade vara.
En läkare gjorde en hastig undersökning, konstaterade att jag blödde någonstans ifrån och att jag var onormalt öm på ena sidan i buken.

-Du blir inlagd över natten, så får vi se…. om inte dina värkar avtar så kan det bli snitt senare… jag ska hämta en till doktor, vi är oroliga för att det är blödningar från moderkakan…

Okej? Jag blev lite paff, undrade om dom inte bara kunde se att det var den där slemproppen och konstatera det så jag kunde åka hem i stället?

En till läkare kom och ett ultraljud gjordes av moderkakan.

-Vi släpper inte iväg dig, det blir snitt redan i natt. sa läkaren. Du har värkar och förlossningen har i princip startat, vi kan inte riskera att vänta.

Jag blev verkligen jättechockad. Och rädd. Jag försökte övertala dem att kolla noggrannare med ultraljud, att mäta hur stor min Bebisapa var, tänk om den var pytteliten och skulle bli sjuk!

Men det spelade ingen roll sa läkarna, bebis måste ut nu, ring din man.

Chockad ringde jag mannen och sa att han måste komma på en gång, det blir snitt i natt.

Sen gick allt mycket fort, läkarna kom och gick och kom tillbaka och sa att vi skulle vara på operation om en timme. Nålar och hej och hå sattes på mig, läkarna kom igen och undrade hur fort min man skulle komma, nu skulle snittet bli inom en halvtimme i stället!

Vid det här laget var jag så uppstressad och rädd att hela jag bara skakade kraftigt. Mannen hann precis komma när jag kördes iväg på sängen till operation.

Ryggmärgsbedövning sattes och när den var klar började själva operationen, snittet, som jag tyckte tog en evighet. Jag mådde riktigt dåligt i början för mitt redan mycket låga blodtryck föll kraftigt, men det rättades till med medicin.
Massor av fostervatten hade jag visst, läkarna tjoade om det.
Sen kände jag hur hela jag blev så lätt att jag liksom svävade upp från britsen, BebisApan var ute!
Och BebisApan skrek och skrek, som en liten lammunge lät hon!

Först då började jag leva igen. Vilken lättnad. All min oro släppte.

Och så får det räcka för nu, jag ska fortsätta berätta senare, men en Loke och en Telma kräver sin uppmärksamhet nu ^^

.

.

.

Dagen har varit lugn. En snabbis på loppisen med Malin när jag var fram och handlade bara.
Inga fynd.
Hade ett superfynd stått framför näsan på mig hade jag antagligen inte sett det i alla fall. Jag är känner mig så oinspirerad till allt. Ingen motivation.

Dumper har kommit på benen först på eftermiddagen och ätit lite och varit ut på tomten en sväng men han går väldigt illa och stelt.
Min dagliga skogspromenad fick bli utan Dumper.
Så konstigt det känns att promenera utan hund! Vad är poängen liksom?

♥  Tack för alla fina kommentarer från er, ni är bäst! Och perfekt med lite väsklänkar,
Nu ska jag sluta vela och bestämma mig för en väska ^^

.

.

.

.

.

.

Maniskt har jag väsksurfat.

För vår BebisApa i magen som går in i vecka 36 idag har nog allt som en BebisApa kan tänkas behöva när den föds, utom en skötväska.
Ni hör så tokigt?!
Hur skulle det vara att födas och upptäcka att det inte finns en skötväska att hänga på vagnen eller på mammas axel?
Helkoko!

SÅ.
Därför manisurfar jag efter en bra väska och har kommit fram till att jag kanske inte alls ska ha en skötväska utan en helt VANLIG väska fast större.
En väska som jag kan använda även efter bebisvagnperioden.
Nu finns det ju finfina skötväskor som ser ut som vanliga stora väskor som man lätt kan förälska sig i, för sådan kärlek är nyttig för själen i lagom dos, om dom inte kostar pruttonhundra pengar vilket dom oftast gör. Som den här till exempelt.

Hur mycket BebisApan än tjatar och har sig så får jag lova att säga ifrån.

Så försöker jag tänka praktiskt.
En stor väska i äkta skinn. Finns det något slitstarkare än skinn och finns det något som åldras med mer värdighet än äkta skinn?
Nej just det.

Därför så smakar det och just därför så kostar det.
Och just därför så ser vi oss om efter den perfekta väskan i fuskskinn i stället.

Inte kunde jag tänka mig att jag helt plötsligt var så kräsen?

Jag letar och letar.
Webshop efter webshop.

Kanske är det just själva letandet jag är ute efter. Kanske försvinner den där k.oncentrerade och behagliga känslan så fort jag hittat väskan?
Det kan mycket väl vara så.
Men, BebisApan behöver i alle fall en skötväska.
Så är det med det

Barnmorskebesök i morse. Jodå, jag går upp i vikt och hej och hå. Alla mätningar och sånt ser bra ut utom urinprovet som visade antingen på urinvägsinfektion eller så kunde det vara vissa värden som blir förhöjda när det är nära till förlossningen på nåt sätt.

Bm undrade om jag fått någon bekräftelse från specmödravården på att snittet blir den 21 oktober. Det har jag inte fått, och det tyckte bm var konstigt eftersom en tid i princip redan var bokad.
Strax efter besöket ringde bm mig för att tala om att hon pratat med spec.
Dom nekar till ett snitt det datumet i vecka 38+.
Mödravårdsläkare på spec godkänner och ser inga hinder, nu är det barnläkare som vägrar. För att barnet ska vara inne till v 39 [punkt]

Alltså vecka 40 om inte dagens graviditetstest kan spå i framtiden.

Bm och spec tycker alltså att det inte ska finnas några hinder för barnet heller att komma i v 38+, bm tror att det snarare har med hur mycket patienter som beräknas ligga på bb att göra.

Min bm tyckte att jag skulle åka in till förlossningen för bedömning nästa gång  när förvärkarna blir riktigt jobbiga, särskilt som jag hade en liten blödning igår.
Men jag orkar inte längre. Jag skiter i vilket.
Jag vill inte komma in igen och vara ovälkommen, bli kallad för instabil och aggressiv, på uppsalas förlossningsavdelning.
Så som jag har blivit bemött de senaste besöket och på telefon så drar man sig för det in i det längsta.
JÄVLA SKITSTÄLLE.

Nu ska jag försöka vila en stund innan jag ska ta med Dumper till veterinären för höftröntgen. Bara det. Helvete. Jag vill inte.
Så som den här dagen en har börjat så slutar den väl, och jag kommer att få åka hem utan hund.

Sen var det det där med innegympa också. Det är nu den börjar, säkert i vilken skola som helst går man från utegympa till innegympa.
Jag visste det. Jag hade planerat för det. För dottern skulle få mina typ splitt nya adidasspringskor som jag kan ha köpt när jag plötsligt fick för mig att jag skulle börja jogga men aldrig gjorde det.
Jag var fan BERGIS på att det var ljus sula på dom.
Idag såg vi att det inte var det. Innegympan börjar i morgon. TJO!

Sen var det det där med barn som nästan tror att dom är tonåringar också. Barn som jag lämnar på fritidsgården för att dom just precis ska vara på fritidsgården för att dom på pricken har kommit upp i rätta åldern.
Och sen åker jag vidare och går in och handlar i byns affär.
Och blir skitförvånad när jag blir omsprungen av min egen dotter med klirrande slantar i högsta hugg. INNE PÅ KONSUM.
Ja, att ta tag i det och liksom ba’ -Hallå!! Pinsamma morsa!!

Jahopp, nähe, det kan säkert se ut som om jag bara laaaatar mig när jag ligger på soffan nu. Men så är det inte.
JAG TÄNKER FAKTISKT.
På brödlösningar och nödlösningar och på den här jäv-la stenåldersmentaliteten som råder på internet, att man inte bara kan klicka på ”print” när man köper gymnastikskor på nätet *himlar med ögonen*.

Och BebisApan får inte ens plats längre, inte alls, hur mycket jag än sträcker på mig. KAN en bebis röra på sig FÖR mycket i magen?
JA. Det kan den.
Jag trodde jag visste vad det innebar att vara gravid nu när jag väntar mitt fyrtioelfte barn.

Det finns visst ingen bot förutom att få ut den där BebisApan från magen. Det enda som lindrar lite är att ligga ner. Jättelänge.
Något som jag bara har tid med dagar som denna då Loke-Bus inte är hemma.

Men det fanns ljusglimtar idag också. Som lägger sig lite som bomull runt allt det onda.

Jag har fått en Goodiebag för att jag registrerade mig på Goodiebag.nu. Gör det du också! Då får man hem provprodukter som man enkelt kan recensera!

En hel hög med paketerade tradera-fynd till BebisApan fick jag också hem idag. Bland annat body, långärmad och kortärmad bodysuit från IdaT och byxor från Name It.

Och nu kommer det bästa av allt.
Therese från The Buppa Brand läser visst om livet i Mumaribo och vill muntra upp mig och BebisApan med en Buppa-åkpåse!
Jag har minsann sneglat både en och pruttonhundra gånger på deras snygga åkpåsar men aldrig kommit till skott att beställa.
Tänk vad en sådan kommer att klä en BebisApas vagn ^^
Kolla in här så snygga dom är!

Annars är jag tjockare än en valross den här veckan, 35… eller 36… beroende på vem som räknar. Om jag säger att jag har ätit upp skolbarnens fotboll så tror dom liksom på mig.

På eftermiddagen har jag bara haft Alfred hemma, så han fick lov att vara gentleman och hjälpa sin tjocka mamma under handlingen på affären och därefter besökte vi Sandra och hennes familj en stund.
Det är plågsamt, när jag ser deras lilla Mimmi så längtar jag så efter BebisApan. Det är också lite läskigt, jag ser att Mimmi är så liten så det skulle få plats tre Mimmisar i min mage.
Av det drar jag slutsatsen att BebisApan redan väger 7,3 kilo minst.

I kväll ska jag hämta Ellen + kompisar från fritidsgården, handla alla fyrtioelva saker jag glömde på affären och eventuellt åka och hämta Loke hos farmor och farfar.

.

.

.

.

Om jag på något vis gnällde när jag väntade Loke eller de andra barnen så tar jag tillbaka det nu. Då mådde jag prima, jag visste bara inte HUR man KUNDE må.

Jag hatar det här. Jag kastar in handduken nu.
Hey! Ser fram emot att kånka på jättetung mage utan att ens kunna sitta.

Nu ska jag gråta en skvätt. Jag vet fan inte hur jag ska klara de här sista veckorna.

Det är den 21 september idag. Samma datum, fast i oktober, kan jag ligga på operationsbordet och BebisApan är på väg att plockas ut.
Känns i alle fall som hundra år.

I natt vaknade jag med såna sammandragningar att jag var nära att väcka mannen och säga att vi skulle åka in. Tack och lov försvann dom.
På morgonen har det varit mer sammandragningar igen så jag tog en lång dusch tills varmvattnet tog slut för att få magen att lugna ner sig.
Inte hjälpte det nåt.
Jag är så trött på de här kraftiga sammandragningarn nu, kan det inte bara vara lugnt de sista fyra veckorna? I helgen har det ju varit tvärlungt, så skönt att få slippa sammandragningarna som känns som om jag hade en boaorm om mig som kramar och kramar tills jag får hjärtklappning och ögonen håller på att ploppa ur.

Magen är just bara tung och i vägen, både uppåt och nedåt.

Nu ska jag samla upp en hel burk med snabbkaffe som jag så smidigt spillde ut på hela bänken i köket. Den händelsen satte garanterat ribban för hela jävla dagen.

Jag är less.

Hon ringde nyss upp mig och talade om att hon pratat med specmödravården på UAS. Det är nästan klart nu.
Jag blev precis ombokad på operation för kejsarsnitt den 21 oktober istället för den 27 oktober.
Det är nästan klart. Bara nästan.
Det behövs en till kråka av en läkare. Men som det lät på min bm så skulle det inte bli några problem och det skulle inte bli den förra läkaren som skulle ta hand om det.

Jag får vara lite glad nu väl?

Egentligen är det två små byråar, men jag har skruvat ihop dom till en hög istället.

Där i korgarna ligger nu små kläder till BebisApan. Tänk, jag trodde jag hade det mesta, men såg nu när jag sorterade in allt att det mesta är i 62! Om nu BebisApan tänker vara ungefär lika stor som mina andra barn så behöver jag skaffa mer i storlek 50-56.

Sen ska en skötbädd läggas ovanpå tvättmaskinen och kanske en söt mobil att titta på när man byter blöja ska hängas upp.
Jag boar… och har snart boat färdigt, snart är det bara den dära lilla BebisApan som fattas!

UPPDATE: Den som söker finner. Jag ville apselut ha en röd skötbädd med vita prickar ^^. En sådan är nu beställd hos Busfröt.se

Sicken fin va?

Jag fick redogöra för läkaren hur jag resonerade, att jag tycker att det känns så oroligt att jag får snittet i 39 fulla veckor enligt ul, när jag är bergis på att jag då egentligen kommer att vara i 40 fulla veckor eftersom jag annars gjort ett gravtest redan innan jag praktiskt taget blivit gravid.

Läkaren höll först med och jag tänkte att detta gick galant.

Men sen kom det: ”Du har ju gjort ett rutinultraljud i vecka 18 som visar något annat?” ”Jag ser att du i mina papper är i 39 fulla veckor den dagen du får snitt” ”Jag går bara efter vad det står i din journal” och blablaBLA.
Jag frågade varför det var ett sådant hinder att få snittet i v 38, när folk ändå fick det på andra sjukhus.
Men det var efter 39 fulla veckor i Uppsala, punkt slut. MEN jag kunde få en ny läkartid hos henne för att diskutera saken.

Jag undrade då om det alltså var förhandlingsbart? Om ett till läkarbesök då kunde göra att hon ändrade sig?
Nej, det skulle hon inte göra, men vi kunde i alla fall diskutera.
-Men vad är det då för mening med att jag kommer in på ett besök, när det ändå är du som bestämmer och redan har bestämt dig?
-Ja det vet jag inte, vi kan prata om det. Annars kan du be din barnmorska att ordna en läkartid på mödravården.
-Jaha? Så då kan den läkaren bestämma vecka 38 istället?
-Nej, det är vi som beslutar och det blir v 39.
-Men då är det ju meningslöst, varför ska jag hålla på att krångla när det är lönlöst? Jag mår ju bara dåligt själv?
-Nej men! Inte ska du ge upp nu! Kämpa på istället för att få det du vill!
-Va?? Hör du vad du säger. Du ger mig beskedet blankt nej, odiskutabelt, ändå uppmanar du mig till att inte ge upp, att fortsätta kämpa? Mot… dig? Som i slutänden bestämmer?
-*tyst ett tag* …ja.

Jag tappar fattningen och kan inte låta bli att börja gråta av frustration.

…alltså, jag skulle kunna gå och vänta på snitt till vecka 42, bara förlossningen inte kom igång innan. Jag är livrädd för att den ska göra det, särskilt som den gjorde det med Alfred i vecka 36.

UPDATE: Det är tur att jag har en sån stöttande barnmorska där jag går på rutinkontroller. Jag ringde henne, fortfarande med gråten i halsen. Hon tycker att jag borde få snittet i v 38 och ska själv prata med specialistmödravården.
Kanske jag hade oturen att få en Kejsarsnitts-Hitler som bestämde om mig… hon var otrevlig redan när jag var där på besök och frågade mig bara så där ändå om jag inte begrep att jag var tvungen att ta bort allt krafs jag har i ansiktet inför ett snitt? (en liten pärla i näsan och en i läppen)
..öh, jo, jag gör det, typ dan innan?

Om han lever idag?

Grått va’re överallt tror jag. Hela jag är grå och skitless och skittråkig.
Jag saknar min ork. Den är puts väck.
Och skulle den visa sig så får jag håll tillbaka den för att jag har ont-ont-ont och får sammandragningar hela tiden.
Jag = less. Jag = tjock. Jag = kan knappt sitta. Jag = sömnlös.

I måndags ringde jag till specialistmödravården för att höra varför läkaren jag träffade angående snittet aldrig ringer upp. Och fick veta att det inte var så konstigt, för den jag pratat med i telefon och bett om en telefontid hade visst glömt att lägga en lapp i doktorns fack.
Hoppsan hejsan. Så kan det vara på ett sjukhus.

Jag blev lovad att läkaren skulle ringa upp idag och kunde inte hon skulle någon annan läkare ringa upp. Jo men. Vi får väl se.
Anledningen är att det fortfarande känns så oroligt att jag får snittet i 39 fulla veckor enligt ul, när jag är bergis på att jag då egentligen kommer att vara i 40 fulla veckor eftersom jag annars gjort ett gravtest redan innan jag praktiskt taget blivit gravid.

Annars är det loppisonsdag idag med Malin. Malin tycker att jag absolut ska låta bli att släpa hem tunga möbler därifrån nu, jag ska försöka.

Hos barnmorskan får man klaga, så jag gjorde det, jättemycket. Hjärtljud och allt sådant var bra och barnmorskan gjorde en snabb gynundersökning på mig för att se så alla kraftiga sammandragningar inte åstadkommit något än.

Det hade dom kanske lite, jag fattar inte så mycket av det där men livmoderhalsen var  2 cm och livmodertappen var mjuk och mogen och lite öppen på något sätt.
Kan säkert vara bra att veta.
Jag skulle ta det lugnt i allafall och bla-bla bla.

Efter bm bjöd jag in mig själv på kaffe hos Malin, men koffein har liten effekt på min tröttma nu för tiden.
Jag ska slänga mig på soffan ett tag nu medan Loke ser på tv.
Jag har OOOONT i den kroppsdelen där bebisar normalt kommer ut.

Tjock är jag också.