Senast fick jag hem en barnvagnsmobil med randiga kaniner från Polarn och Pyret, ett set med randig body + byxa från Po.P, en röd fleeceoverall med hjärtan (från Lindex tror jag, dom kan ha sina guldkorn ibland), och en body med hjärtan i stretchfrotte från Me and I ♥

Jag gillar enkelt som ser bekvämt ut i trikå och så, så lite volanger och duttinutt som möjligt ;)

Men här om veckan tog priset….

Jag var in i en butik där en bekant jobbar. Sist jag var där var i våras någon gång. Min bekant utbrister:
-Men! Duuu! Du är ju helt otrolig! Ska du ha en till?! Igen?
Jag säger lite smågenerat att hon sa precis så sist jag var in i våras också *undrar om hon har glömt det*.
-Ja? Och nu ska du ha en till igen! Så snabbt och tätt inpå! säger hon.
-Va? …öh.. alltså, det här är samma mage som i våras… lite större bara… säger jag *hon tror tydligen att jag är en slags kanin*.
-Jaha! Jag trodde det var en ny! Så du har inte fått barn än!?

..så här tjock var jag redan i vecka 18, så folk tycker väl att jag har varit med barn i hundra år ungefär!

Jag och Loke åkte skulle åka till Heby och handla, och passa på att ta en snabbis på Karlssons före det-
Jag tar en kundvagn och går in på Karlssons. Sen vill inte mina ben lyda längre och jag får sammandragning efter sammandragning och ont i magen.
Jag känner mig liksom vit i ansiktet och nästan full och orkar inte gå.
Så jag stapplar till kassan, betalar som i trans två legogrejer som Loke kilat iväg och hämtat och går sen ut.

Vi åker raka vägen hem, jag struntar i att handla mat, jag känner mig galet konstig och stora tröttman har anfallit så jag har svårt att köra bil.

Men hem kommer vi så klart och jag nästan raglar in och slänger mig på soffan medan Loke öppnar sitt lego.
Jag får ett infall och skickar ett sms till mannen: ”Ring mig om två timmar”, bara för att jag får för mig att jag kan somna och inte vakna.
Sen ligger jag och halvslumrar på soffan i ett par timmar medan Loke sitter vid mina fötter och bygger Lego.
Jag är just en snygg mamma jag.

Nu  har jag klarnat till och känner mig skitlarvig. Alla blodvärden och hej och hå var ju bra hos bm i morse så hur allvarligt kan det vara liksom?

Vad hände? Vad trodde jag skulle hända eftersom jag larvade mig med det där sms:et!?
Så surt det känns att ha åkte en massa mil till absolut ingen nytta, utan att handla.

Jag tror jag är pigg nu i alla fall, jag måste vara det eftersom ett barn ska hämtas klockan 17 och det andra klockan 18.

OKEJ! CLEAR MEMORY! DELETE! TÖNT! UPDATE: jag var säkert inte helt vaken när jag skrev det här och det kliar i fingrarna att radera detta pessimistiska sur-och-gnäll-kärring-inlägg. Men det är mot mina principer att radera redan skrivna inlägg.
Sluta sjåpa mig nu. Skäms på mig. Det är nog bara lite extra sömn som behövs.

Hos barnmorskan klockan 8 morse och därefter en fika hos Sandra.

Allt såg bra ut hos barnmorskan, jag hade liiite dåligt järnvärde och skulle fortsätta med järntabletterna som vanligt. Bm sa att BebisApan är fixerad men lite ruckbar och att magen visst ska ha sjunkit.
Jag kan inte direkt påstå att jag tycker att det varken syns eller känns?
31 fullgångna veckor nu, i morgon går jag in i vecka 32.

Dumpers veterinär har jag pratat med också. Jag behövde inte oroa mig för knaket vi hörde igår om inte Dumper själv påverkades av det.
Han tyckte att det lät jättebra att Dumper svarat på kortisonet och blivit bättre, och antagligen har Dumper någon reumatisk sjukdom.
Vi ska fortsätta med en mildare kortisondos varje dag nu så ska vi höras om en vecka igen. Så att man prickar in en lagom dos.
Dessvärre är jag så slö i hjärnan att jag glömde bort så fort jag lade på luren vilken dos Dumper ska få, så jag har ringt och pratat in meddelande på veterinärens telefonsvarare. Typiskt mig.

Det känns i alla fall såååå skönt att veterinären såg så positivt på Dumpers förbättring, även om han fortfarande går illa!

Nu ska jag åka och handla och uträtta lite ärenden innan tröttman anfaller och jag gnuggar ut allt smink!

Men tänk vad man glömmer så lätt, från den ena dagen till den andra. Tänk vad fort man glömmer hur rent ut sagt djävulskt jobbig en fyraåring kan vara i en affär?
Det är det som är moderskänslan personifierad. Bergsäkert. Och endast och bara mammor besitter den otroliga genen.
-Glömskan.
Dä’ säkert de’ serru.

Nej, jag köpte inte den boken heller. Varför gjorde jag inte det?

Tack Malin för att du följde med och krimskramshandlade med mig på Owes och tack Malin för att du klädshoppade med mig i Valbo och tack Malin för att du hjälpte till att styra min kundvagn när jag stapplade fram hängandes över kundvagnshandtaget.

Jag tror att vi har hittat DET.

NAMNET.

Som vi båda gillar, som väldigt få bär, som inte är konstigt, som jag ändå aldrig hört någon som heter.

NU kan jag få ro i själen!

Vilket namn det är behåller vi lite för oss själva så länge ^^

Idag ska jag och min Malin åka och handla tillsammans, på Oves i Valbo.
Där finns miljarders billiga bra-att-ha-saker och pruttonhundra onödiga saker som man kan köpa utan att man vet varför.
Det var länge sedan jag och Malin gjorde något tillsammans så det ska bli roligt.

Först ska jag försöka klä ut mig till människa.

När kalaset var överstökat åkte jag och Malin iväg med barnen till kyrkogården. Kan ju låta helskumt; lördagsmys med barnen på en kyrkogård…

-Mammaaaa? Vad ÄR kyrkogården för något? undrade Loke.
-Det är gravar där.
-Vad är gravar då?
-Det ligger fullt med döda människor där *biter mig i tungan*.
-Jaha… är dom döda? *stora ögon*

Vi hade faktiskt en anledning. Att titta på namnen på gravstenarna, kanske man kunde hitta gamla tjejnamn man inte tänkt på, till BebisApan?
För namn, det är vårt stora dilemma just nu. Vi kan inte enas.

Vårt gemensamma krav är att det är nytt för oss, att vi inte vet någon som redan heter det.
Jag gillar korta, enkla namn. Nordiska. Gärna namn som kan vara ett ord som betyder något.
Mannen gillar… öh… ja… något som innehåller ”…-Lee” . Annars har jag inte listat ut någon röd tråd i namn han gillar.
Vi båda gillade Svea och Vilda, men det blir alldeles för vanligt i den generationen, på tok för vanligt för en BebisApa.

Det ska inte vara lätt… jag börjar känna en viss stress, vi MÅSTE komma på ett namn! Jag liksom bara väntar på NAMNET, som redan finns men vi aldrig har tänkt på, att det huxflux bara ska dyka upp!

Det gjorde inte det på kyrkogården, jag och Malin kunde konstatera att det inte var så stor variation i kvinnonamnen förr.

Så.
VAR ska vi hitta namnet till vår tjejbebis?

Strax ska vi fara på kalas för bästaste Sandra fyller år (visserligen i morgon men kalaset är idag)!
Mannen tröskar som vanligt och kan inte följa med.
Straffet för det?
Jo, han får ovetandes låna ut sina G-Starjeans till mig, OCH sina kalsonger. Så kan det gå när ens fru rullar fram likt en badboll och inte har några kalasklänningar att sätta på sig.

Ibland undrar jag om inte den dära tröskan är smal och har långt blond hår och en midja eller nåt, eftersom hon ska servas och daltas med vareviga dag?

27 oktober. Enligt ul är det då i 39 fullgångna veckor och enligt mig och min kropp 40 fullgångna veckor (eftersom jag fortfarande är säker på att ett graviditetstest inte kan visa positivt redan innan jag tekniskt sett blivit gravid enligt ul).

Hur som.
Det kändes märkligt att läsa igenom alla instruktioner inför snittet. Så blir jag livrädd och glad på samma gång.
Livrädd för att några komplikationer ska  uppstå, livrädd för att förlossningsavdelningen ska vara så fullbelagd så att jag kommer att få tillbringa timmar själv på uppvaket utan mannen och Bebisapan. Risken för att det är fullbelagt just då är ju stor med tanke på babyboomen i år.
Livrädd för att förlossningen ska starta innan dagen för snittet. Känns det inte som om risken finns? Alfred är född i vecka 36.

Samtidigt så längtar jag så. Om exakt två månader. Två månader av hundra år av väntan.
Jag längtar så mycket så att jag inte kan låta bli att böla en liten skvätt. Jag gör visst det för allt nu för tiden.

OM TVÅ MÅNADER.

Under samtalet om kejsarsnitt igår på sjukhuset fick jag noga redogöra varför jag önskade kejsarsnitt denna gång. Det blir det tredje snittet.
Läkaren talade om för mig att det alltid var bättre med en vanlig förlossning, kunde jag inte tänka mig det?
Snittet kan bli svårare med större blodförlust eftersom jag har två snittärr sen tidigare, det måste jag ha med i beräkningarna när jag önskar snitt.

Och jag blev orolig. Även om jag alltid känt mig säker så blev jag så klart villrådig och velig.
Sen drog hela undersökningskarusellen igång och slutligen åkte jag hem. Mer förvirrad än någonsin.

Därför ringde jag till specialistmödravården nu på morgonen, för att bara få förklarat för mig vad som bestämdes, OM något bestämdes.

Då säger barnmorskan som jag pratade med att snitt är bestämt. Det kan man inte ändra på.
Jag förklarar att jag kände mig osäker om det verkligen blev det eftersom jag uppfattade att doktorn antydde att det vore bättre med en vanlig förlossning?
NejnejNEJ. säger barnmorskan i telefon. Det blir snitt automatiskt, du har inget val egentligen. Snittad två gånger tidigare, då blir det snitt igen, så är det bara. Datumet borde du få veta i slutet på september.

Jaha? Ja… jag förstår nu hur det ska bli. Men jag förstår fortfarande inte riktigt varför jag skulle dit igår och försvara mig inför ett snitt och blir velig och osäker och nästan övertalad till en vanlig förlossning? När valet ändå inte finns och jag ändå inte får datum förrän i september?

Nu vet jag. Men är mer uppskrämd än innan inför snittet.

En tur i Gränby för mig själv blev halvdan eftersom jag inte var kapabel till att gå ordentligt. Jag fick tag i det jag var ute efter i alla fall.
Sedan har resten av dagen spenderats på sjukhuset.
Ett samtal där jag trodde att jag skulle få ett datum för snitt blev till en evighetslång undersökning i stället.
Läkaren som jag diskuterade snittet med undersökte mig eftersom jag har så svårt att gå, och har så ont inne i buken, magen.
Och hittade en massa ömma punkter som inte var bra. Så hon började prata om att det kunde vara sammanväxningar  i mina två tidigare snittärr. Att livmoder och tarmar kunde ha vuxit fast i mina ärr och hej och hå.
Och eftersom jag ofta har kraftiga sammandragningar fick jag ligga med ctg-maskin en bra stund. Den visade att det var lugnt i magen just då.
Men ändå fortsatte läkaren att prata om vila och eventuell inläggning för observation eftersom jag hade så ont och var så öm, men det slutade med att jag skulle ner till förlossningen för vidare undersökningar.

Förvirrad gick jag ner dit, förklarade för en sköterska varför jag kom och blev visad till ett rum.
Jag fick åter igen ligga en hel evighet fastkopplad till ctg-maskinen, som fortfarande visade lugnt i magen.
Sedan kom en ny läkare, klämde lite tafatt på min mage, frågade om jag hade feber, sa att hon inte visste varför jag var öm och att jag skulle gå hem och äta alvedon.
Hon talade om för mig på ett lilla-vännen-sätt att jag måste ju faktiskt förstå att dom inte kunde göra ett kejsarsnitt nu, i vecka 31, bara för att jag hade ont i magen! Det är bebisen alldeles för liten för.
Sen vet jag inte om läkaren möjligen undrade om jag var dum i huvudet på riktigt också, eller om det bara var en känsla jag fick.

Läkaren gick och in kom en undersköterska. Hon tittade på mig och undrade hur det var fatt?

Jag började störtgrina och förklarade hulkande för sköterskan att jag inte fattade nånting. Att jag kände mig så missförstådd. Varför var jag här? Vad undersöktes här som man inte gjorde på avdelningen ovan där jag nyss varit? Jag vill veta varför jag har så ont?
Den snälla sköterskan tröstade mig så jag fick skämmas, hon hämtade en barnmorska som förklarade att antagligen är det så att ärren inne i min mage är så oelastiska att det gör mer och mer ont nu när magen växer. Och bebisen har visst  fixerat sig och då kan det bli ännu värre.
Men läkaren hämtades också tillbaka för att förklara bättre…

Och jo, så här är det:

• Jag måste fortfarande förstå att man inte tänker göra ett snitt för min skull redan nu. (har jag nånsin velat det?? Varför tror hon att jag är där?)
• I dom allra flesta fall så vet man inte varför man har ont. Så är det bara.
• Troligtvis så är det de gamla ärren som gör ont och då kommer det antagligen bara att bli värre för varje vecka och man kan inte göra något åt det.
• Blir det värre så ska jag komma tillbaka för en koll. (nu blev det jobbigt)

…och Mumari kunde inte sluta gråta över allt och hela världen.

FAN JAG ÄR SÅ JÄVLA KÄNSLIG.

Och jo, någongång i vecka 39+ får jag snitt. Och det känns ju jättebra. För enligt deras beräkningar så gjorde jag alltså ett graviditetstest som visade + innan jag ens blivit gravid och därför, enligt mina beräkningar kommer jag att få ett planerat snitt i vecka 40+.

Men ultraljud i vecka 17 är ju alltid hundraprocentigt. Tänk positivt.

Vecka 31 haltar vi in i idag, BebisApan och jag.
Idag är dagen då vi ska få ett datum för kejsarsnittet, så jag ska åka till sjukhuset och få prata med en doktor.
Iklädd strumpbyxor och någon slags städrock. Länge leve strumpbyxor! Något annat får jag inte på mig.

Jag ska lämna Loke hos svärföräldrana så jag får lite lugn och ro på sjukhuset och innan det ska jag försöka hinna med en sväng i Gränby centrum.
Jag vet inte riktigt hur jag ska klara det, men jag har ett par saker som måste uträttas.
Just nu har jag så ont inne nånstans där BebisApan är så att jag inte riktigt vet hur jag ska klara av att trampa ner kopplingen i bilen.
Haltande myrsteg, det går framåt i alla fall.

Det är många som har undrat varför jag ska snittas, och jag ska berätta det och försöka göra en lång historia kort.

När Ellen, mitt första barn föddes så gick det inte riktigt som det skulle. Hon fastnade inne i mig med axeln och blev väldigt allmänpåverkad under förlossningen.
Det bestämdes att sugklocka behövdes för att få ut henne men första försöket hjälpte inte, hon satt fortfarande fast med axeln.
Plötsligt blir det livat och stressat i förlossningsrummet, förlossningsläkare och barnläkare kommer inspringande, två sköterskor drar isär och uppåt mina ben för att vidga bäckenbenet, en läkare trycker på min mage och barnmorskan drar igen i sugklockan för att få loss Ellen. Och det lyckas.
Ut kommer en i mina ögon en blåaktig jättebaby (egentligen endast 3930 g och 52 cm) som kastas upp livlös på min mage. Navelsträngen klipps, jag hör inget bebisskrik och barnläkaren springer bort med Ellen till ett återupplivningsrum.
Själv vet jag inte ens om det blev en flicka eller pojka men får veta det efter en evighet då en sköterska kommer in med fika på en bricka och en liten svensk flagga som prydnad: ”Så där ja, här kommer lite fika för att fira er flicka!”
Jaha, var det en flicka? Lever hon? undrade jag tafatt.
Jahaa! Var det den bebisen det! Vänta så ska jag gå och höra efter hur hon mår! sa sköterskan.

I hundra år väntade vi på att få veta om Ellen levde och så fort jag orkade resa på mig fick vi gå och titta på Ellen. Jag blev rädd, ett jättestort barn med ett väldigt avlångt huvud, bandage och nålar överallt.
Ellen hamnade på neontalen. Hon hade fått fostervatten och fosterbeck i lungorna, början till kemisk lunginflammation och nerver i ena axeln hade gått av. För att man skulle komma ihåg vilken arm det var sattes ett rött band på den armen.
Det blev en vecka med sondmatning, antibiotika, jag minns det mesta som i en dimma. Läget var tydligen allvarligare än vad jag själv förstod fick jag veta va barnläkaren efteråt.
När vi fått komma hem blev de ganska snart besök hos sjukgymnasten, Ellen rörde inte sin högra arm, hade dåliga reflexer i den.
Det var först hos sjukgymnasten jag fick veta att hon troligtvis fått en hjärnskada eftersom hon fick syrebrist under förlossningen, och skulle få komma på ultraljud av hjärnan.
Det kom som en chock för mig, det var därför hon inte rörde sin högra arm och faktiskt hela högra sidan sämre.
Undersökningen av hjärnan visade en liten hjärnskada och vi gick hos sjukgymnast och uppföljning hos barnläkare i 10 månader. Då, efter 10 månader ”friskförklarades” Ellen, den lilla hjärnskadan som störde motoriken var som borttränad.

Oron över att hon inte skulle vara som andra barn satt länge kvar i mig och jag tyckte mig se olika avvikelser hela tiden.
När jag sedan blev gravid igen, och väntade Alfred, kom paniken över ännu en förlossning.
Efter samtal på Auroremottagningen fick jag snitt beslutat. Mest för min egen oros skull och så blev det även med Loke.

Så. Antagligen blir det samma sak denna gång.
Kanske är jag larvig, nojig.
Det är inte smärtan att föda barn som skrämmer mig, det är skräcken i att något ska hända igen och inte gå så bra som det trots allt gjorde med Ellen i slutändan.

Det blidde ingen kort historia det här!! Nu frukost!

Okej då… det kompenserades med en sväng i Valbo köpcentrum också. Jag behölver kläder nu när det blivit kyligare ute. Något som täcker magen. Liksom ”Skyl dig för helvete!”
Lycklig hittade jag två typ ribbade farfarströjor som var  precis hur långa som helst! Jisses! Tröjorna kommer räcka mig till vaderna tänkte jag.

Och kaffe fick jag, på Waynes Coffee.
Att njuta av att gå och kika i ett köpcentrum är inte det lättaste längre. Jag går med myrsteg. Knappt.
Det här känns inte bra i magen, jag har galet ont.
Då känns 2 månader väldigt lång tid.

I morgon ska jag till sjukhuset och få ett datum för kejsarsnittet.

Och tröjorna täckte med lite vilja och våld magen preciiiis.

Så, jag monterade på sittdelen, tog ut vagnen och placerade Loke i den. Sen körde vi järnet!

På förvuxna gräsmattan, på gårdsplanen, i lösgrus, upp och ned för backar… och gissa vad?

• En Loke-stor fyraåring får plats i den, tycker att den är bekväm och vagnen är fortfarande lika lätt att dra.
• Vagnen är stabil som sjutton och välter sannorlikt lika lätt som en fyrhjulig vagn.
• Vagnen tar sig fram på alla ställen jag testade, utan att jag behövde låsa framhjulet.
• Jag känner mig galet nöjd!

Sen var jag tvungen att prova den andra åkpåsen jag sydde i söndags, jag måste måtta var jag ska göra uttag för bältet. Även den passade bra i måtten och Loke utbrast förvånad:
-Nämen?! Följde BebisApan med vagnen hem??
Sen såg han ju, det var ju hans mjukisapa bara!

(måste förresten tillägga att Loke har slutat åka vagn för länge sedan, han var bara testperson ^^)

Ujujuj vilken smidig vagn! Helt otroligt! Liggdelen är väldigt liten, så vi får hoppas att Bebisapan inte kommer att vara King Kong-stor som Loke tror, utan mer som en standardbebis.

Jag var så klart tvungen att gå ut och provgå den på tomten och i gruset och den går som en limousine! Nästan svävar fram ^^

…osminkad och rödgråten sen i morse.

Väl hemma igen spilles ingen tid, jag ritade av ett ungefärligt mönster på en Lodger Bunker som jag hittat HÄR, och satte genast fart att klippa till bitarna.
Här ögonmåttar vi och då går det undan. Hittar man inte stora saxen går det lika bra med en liten barnsax och går det inte så bra som man tänkt sig kan man ilsket grina med jämna mellanrum.

Mitt i tillklippningen fick jag ett sms: ”Du har ett paket att hämta, uppge nummer bla-bla-bla…”
VAGNEN HAR KOMMIT!! Tänkte jag och kastade in Loke i bilen och åkte pruttonhundra kilometer till affären.

…en del av vagnen hade kommit… den kom i två paket, som måste lösas ut tillsammans. Den andra delen ligger i Örebro.
Jag kan gå med på och förstå det där med att de måste hämtas ut tillsammans. Men varför i helvete skickar posten ut ett sms om att jag har paket att hämta??!
Jag blev blixtarg men ställde bara till med en liten scen på affären och åkte hem tomhänt för att börja sy.

Jag äger tre symaskiner. Två enkla med endast raksöm från stenåldern och en mycket avancerad från 50-talet.
Det tog mig två svettiga timmar att lyckas trä en av maskinerna så att det fungerade.

Sen gick det undan igen, gas-gas, jag sydde i dubbelt fleecetyg och fantasikviltade  ihop styckena innan jag sydde ihop alla delar. Ögonmått och höftning när det är som bäst.
Helt klar är jag inte, några detaljer är kvar, men så här ser den ut med gamla Alf som modell. Mycket naturtrogen i storlek jämfört med en bebis, även om en del av mig innerligt hoppas att min Bebisapa inte är lika hårig.

Antagligen inte lika finessrik som orginalet som kostar ungefär tio hundralappar, men den kanske funkar?
Synd att jag inte kan prova den i vagnen än.

Nu är jag så hungrig så jag är alldeles skakar, ska försöka få i mig en baguette i alla fall så kanske jag orkar sy klart de sista detaljerna sen!

Jag vill boa och hamstra bebissaker.

• Bilstol: skaffat en Akta Graco med bas
• Barnvagn: kan komma redan idag!
• Bebiskläder: Har en hel del ärvda, ska gå igenom och storlekssortera. + lite kläder som jag handlat själv.
• Skötbord: Ska bara ha en bädd på tvättmaskinen.
• Spjälsäng: Tänker inte ta fram den, Loke sov i den sammanlagt 1 timme kanske, sen sov han hos mig. JAG tänker prioritera att göra det bekvämt för mig denna gång. Inte stressa mig till att Bebisapan måste sova i egen säng och hej och hå.
• Åkpåse till vagn: Måste skaffa, funderar eventuellt på att försöka sy en Lodger Bunker-liknande.

Det finns en uppsjö med snygga åkpåsar att köpa, men dom kostar…. vad sägs om dom här:

*Buppa Brand åkpåse _______________________ *Elodie Details åkpåse

…eller dom mysiga Lodger Bunker-påsarna som man sveper om bebisen:

Ja… tänk så mycket fint det finns. Jag tycker det finns mer och mer (och dyrare och dyrare) att välja mellan för varje barn jag har fått!
När Ellen föddes för 10 år sedan så var det minsann inte så noga.

Ett litet traderafynd fick jag hem idag också. Klart att Bebisapan ska spökas ut med kossor. Man gör så i Mumaribo. Därför kunde jag inte motstå den här söta lilla bodysuiten med fototryck av kalvar!
Loke hade en likadan fast med gröna kantband och i större storlek när han var liten.

Jag tycker för övrigt att det är svårt att hitta flickkläder i de vanliga butikerna som är fina. Det får gärna vara rosa, men inte för gulligt, det känns så tjatigt med alla set med tunikor och tights som finns på Lindex, HM och de kedjorna.

En Urban Jungle fast i mindre version; Mountain Buggy Swift.
Den blir liten ihopfälld och om nu BebisApan inte föds King-Kongstor så kommer den att funka finfint som liggvagn med en korg de första månaderna.
Att sittdelen endast är framåtvänd får vi stå ut med.

Kruxet är bara att de inte kryllar av begagnade Swifts, antagligen för att de kanske inte har funnits så länge?

I natt drömde jag att en bekant till oss som ska ha sitt första barn några månader senare än oss sabbade allt. Han visste ju inte vad man behövde till en bebis, och eftersom vi är rutinerade satte han upp spionkameror i Mumaribo för att snoka i våra bebisplaner. För att ta reda på vad man behöver köpa…
Ja, så han ba’ köpte den absolut sista Swiftvagnen som fanns i hela världen, FÖRE oss! Så vi blev utan!
Jag är nästan fortfarande arg på honom…

Jaja, och bla-bla-bla…
I alle fall är jag i vecka 30 nu, magens omfång är ungefär 3,45 meter och jag förflyttar mig med myrsteg och har så ont i svansen att jag nästan tänkte gråta en skvätt i affären igår.