God morgon.

Jag var som i dvala igår kväll, funderade över Dumper, försökte hitta en utväg.
Det är hårt och det känns orättvist.
Dumper kommer aldrig att bli bra. Han har så mycket förslitningar och pålagringar i sina knän att det som är trasigt är trasigt och han kommer inte att laga sig själv.
Det känns som om mirakel ska ske för att den nya medicinen ska ge en förbättring.

Kan man snälla få ett mirakel?

Igår var Dumper så påverkad av narkosen att han sov djupt hela kvällen, han ville inte äta eller dricka.
Idag när jag vaknade och gick ner för trappan kom han och mötte mig i hallen, på vingliga ben men med en viftande svans, Han är fortfarande väldigt groggy och han är stelare än någonsin i bakbenen.
Det var väntat efter undersökningen som ansträngde hans knän, men det känns ändå oroligt, tänk om det inte går tillbaka?

Jag kan inte sluta vara ledsen.
Det finns fortfarande en liten chans att den nya medicinen kan hålla Dumper i schack ett tag till, men jag är inte dum, jag inser att vi bara fördröjer något som inom loppet av några månader gått från symptomfri till rätt ner i botten.

Det har gått för snabbt.
Det är orättvist.

Och ja, jag tycker synd om mig själv, jag tycker synd om min man och mina barn, för alla älskar vi Dumper.
Jag tycker att det är mycket nu, jag är känslig som få och känner att minsta lilla så bryter jag ihop.

Jag fick en kommentar igår, jag vet inte från vem, om det är någon jag känner eller inte.

Jag hoppas du vaknar upp och slutar tro att allt kretsar kring dig. Jag började läsa här och mår mer och mer illa ju mer jag läser.
Att det finns så självupptagna människor som du. Hur står din omgivning ut undrar jag?
Inse att det finns människor som skulle gå igenom det du kallar helvete med glädje för att få ett barn.
Tänker du aldrig på det?

Jag skäms för din skull. Att bara ägna sig åt att skriva om detta helvete du kallar det, att vilja få folk att tycka synd om dig.
Lågt.
Make me sick.

Först tog  jag åt mig väldigt mycket, skämdes och kände mig otacksam och dum.
Sen blev jag nästan lite arg.
Hur man än vrider och vänder på det så är det här en blogg som handlar OM mig, om MITT liv, om MINA känslor utifrån mitt perspektiv.
Det betyder inte att jag är sympatilös, att jag inte kan känna någon medkänsla för andra, att jag inte vet att det finns andra som har det värre.
I min blogg kretsar allt kring mig och mitt.
När du kommer in här så gör du ett val, att ta del av mitt liv som det ser ut för stunden, eller att surfa vidare. Det är DITT val och jag skriver och berättar utan att först värdera hur andra kan tänkas ha det jämfört med mig.

Väljer du att läsa min blogg så gör du det för att du vill det, inte för att jag vill det. Väljer du att lämna en kommentar så gör du det för att du har något att säga mig, inte för att ragga en kommentar till din egen blogg.

Jag är så oerhört glad för att jag ändå har så många läsare, och i stort sett varenda kommentar är en liten stjärna som lyser upp, i synnerhet just nu.
Men jag tvingar ingen.
Är jag ledsen eller arg eller nedstämd så är jag det. Oavsett om jag har något som inte du har, oavsett om barnen i Afrika svälter och oavsett om du har det värre än mig.
Så är det.

Det är jag och mig själv.

♥ Kram på er