mumari

God morgon.

Hos barnmorskan klockan 8 morse och därefter en fika hos Sandra.

Allt såg bra ut hos barnmorskan, jag hade liiite dåligt järnvärde och skulle fortsätta med järntabletterna som vanligt. Bm sa att BebisApan är fixerad men lite ruckbar och att magen visst ska ha sjunkit.
Jag kan inte direkt påstå att jag tycker att det varken syns eller känns?
31 fullgångna veckor nu, i morgon går jag in i vecka 32.

Dumpers veterinär har jag pratat med också. Jag behövde inte oroa mig för knaket vi hörde igår om inte Dumper själv påverkades av det.
Han tyckte att det lät jättebra att Dumper svarat på kortisonet och blivit bättre, och antagligen har Dumper någon reumatisk sjukdom.
Vi ska fortsätta med en mildare kortisondos varje dag nu så ska vi höras om en vecka igen. Så att man prickar in en lagom dos.
Dessvärre är jag så slö i hjärnan att jag glömde bort så fort jag lade på luren vilken dos Dumper ska få, så jag har ringt och pratat in meddelande på veterinärens telefonsvarare. Typiskt mig.

Det känns i alla fall såååå skönt att veterinären såg så positivt på Dumpers förbättring, även om han fortfarande går illa!

Nu ska jag åka och handla och uträtta lite ärenden innan tröttman anfaller och jag gnuggar ut allt smink!

En stillsam kvällspromenad med Dumper i skogen.

I morgon är det dags att ringa till veterinären för att utvärdera effekten av kortisonet. En vecka har gått sen han började äta det.
Vi har blivit överraskade, det har känts som om det har gått så mycket åt rätt håll med Dumper. Han har varit gladare och fått tillbaka aptiten!
Framför allt så har han inte haltat lika mycket.

När vi gick där i skogen, Dumper och jag, så tänkte jag att jag har bara positivt att säga nu. Det här kommer bli bra.
Men så, när vi vände vår lugna promenad hem åt igen, hörde jag ett konstigt ljud. Jag började känna i mina jackfickor om det kom där ifrån, för det lät ungefär som när manspelade kula som barn. Som två stenkulor som träffar varandra.
Gång på gång, om och om igen.

Tillslut förstod jag att ljudet inte kom från mig, det kom från Dumper. Någon led i bakdelen låter så illa när han går.
Det lät så illa att jag fick obehagskänslor som nästan framkallade kräkningar, även om Dumper inte gick speciellt mycket sämre nu än när vi började promenera.

Jag vet inte alls, men jag misstänker att det inte är bra. Vi får se vad veterinären säger i morgon.
Jag som var så glad över Dumpers framsteg.

I Mumaribo kan man inte vara bergsäker på att vuxna karlar beter sig som vuxna, att barn beter sig som barn eller ens att djur beter sig som djur.

Det senaste är kattungen Grädde som går på självutnämnd potta på toaletten.

Av någon anledning, man kan inte ens vara säker på det i Mumaribo, har det stått en vit plastbunke bredvid toalettstolen i ett par dagar.
Och så lat har jag varit att jag bara inte har kommit mig för med att böja mig ner och ta bort den.
I dag när jag var på toan, som vanligt med öppen dörr när jag är själv hemma med Loke, så kom Grädde inknallandes. Tittade på bunken och satte sig helt sonika och kissade i den.
Förvånad tittade jag på hur hon sen tvättade sina fötter och gick ut igen helt obrydd.

Jag lät då skålen stå kvar och lämnade toadörren på glänt under resten av dagen.
Och jo, katten har nyttjat sin ”potta” för nummer 1 hela dagen. Jag har tömt och sköljt den vart efter.
Kan det egentligen bli mer rätt? Även om jag ännu inte bestämt mig för om det är bra eller dåligt?

Snart kanske hon gör som katten Jinxy i filmen ”Släkten är värst”!

En stillsam skogspromenad med Loke och Dumper och Urban.
Det blev liksom ett prov.
Ett prov för att se hur och om Dumper går bättre nu när han äter kortisonet, och ett test av min lilla Urban Jungle Swift-vagn för att se hur den faktiskt klarar av terrängen i verkligheten med en 15-kilos Loke i.

Och jo då, vagnen klarar en knagglig skogsväg. Där vägen var som mjukast efter allt regn och knöligast, där låste jag framhjulet, men annars var det inga problem.
Det är klart att Lokes vikt kändes lite, men det gör den ju i vilken vagn som helst och han är ju faktiskt i mitt tycke på tok för stor för att åka vagn!

Dessutom har jag själv stora problem att gå och röra mig obehindrat som det var väl knappt att jag höll styrfart med vagnen ;)

För Dumper gick det också bättre än sist vi promenerade i skogen. Inte bra, men bättre.
På hemvägen började han vagga och bli stelare i bakbenet, men han var fortfarande glad och traskade på utan att vilja lägga sig ner.

Och kantareller hittade vi! Stora, gula, fina, många kantareller!

…för Dumper.

Han verkar svara på kortisonbehandlingen, både jag och mannen tycker att Dumper har ändrat sitt rörelsemönster, sitt sätt att gå.
Från att ha vaggat fram med nedsänkt rygg och haltat till och från är han nu mer spänstig när han går. Helhetsintrycket ser liksom friskare ut!

Jag fortsätter att ge honom kortisonbehandlingen, en stark nedtrappningsdos som han ska stå på i drygt en vecka, så får vi se vad veterinären säger nästa vecka. Hur vi ska gå vidare.

Det är skönt att se en förbättring, som om han blivit av med en tung ryggsäck!
Nu hoppas jag innerligt att det verkligen är positivt på riktigt, att det betyder att det kommer att gå att hjälpa Dumper till ett smärtfritt liv i framtiden. Att det inte betyder att kortisonet bara hjälpte till att ställa en diagnos som han inte kan leva med.

Annars vet jag inte riktigt vad vi ska hitta på idag, jag och Loke, medan stora barnen är i skolan.
Jag har alltid mycket mindre ont i bebismagen på morgonen, men jag kanske ska försöka att ta det lugnare ändå, att inte göra något särskilt, istället för att lura mig själv att NU är jag pigg och bra. För att sen få tillbaka dubbelt upp mot eftermiddagen.

Det värsta är att jag inte känner mig som en särskilt rolig mamma för Loke-liten.

Jag är känsligare nu än vad jag brukar vara.
Jag kan inte sluta gråta. Det går inte. Det känns så hopplöst.
Jag har pratat med Dumpers veterinär och egentligen inte fått något konkret dåligt besked, men inte heller ett bra.

Han är mycket bekymrad över att Dumper inte är bättre, utan snarare sämre i hela kroppen.
Det han kan tänka sig är att det är en autoimmun sjukdom i Dumpers kropp, generell artros på flera ställen, eller möjligen (men osannorlikt) Borrelia i alla fall. Trots att vi en gång medicinerat mot det.

Vad vi ska göra nu är att ge Dumper kortison i en vecka och hoppas på att han svarar positivt på det.
Men läget är tydligen allvarligt.

Det är orättvist. Dumper är bara 4 år. Vi älskar Dumper. Jag gör vad som helst för att han ska bli bra!
Precis vad som helst.

Det är ju som maken säger…: ingen mening med att måla fan på väggen i förskott, det visar sig och man får hoppas på det bästa.
Men jag ser allt mycket svart, det är jag som ser vår älskade hund må dåligt varje dag.
Ändå är han så tapper, så glad och viftar alltid på svansen.

Jag hoppas att han svarar som han borde på kortisonet.

Det tog en evig tid på vårdcentralen med Loke!
Jag har ju skrivit förut om Lokes panik som kommer så fort vi är på ett sjukhus eller liknande, att han vägrar bli undersökt.
Den här gången var han så duktig så! Han visade själv sina flammiga armar, och drog upp tröjan så att doktorn kunde lyssna på hjärta och sådana viktigheter.

Doktorn visste just ingenting. Ingenting alls fick jag en känsla av. Typ ”…ja, hur brukar man göra när dom ser ut så här då? Jaha, man kan testa allergi? Mhmm… hur gör man det då? Har du varit med om det förut? Jag har ingen aning om hur det går till… aaah! Dom gör alltså nå slags prickar?
Jag skickar en beställning på det till provtagningen… typ på hund, katt, pollen… gråbo? Vad är det? Äh, jag tror det är en växt, kanske något slags gräs, vi tar det med…”

Jag har ju varit med när mina andra barn pricktestats, så jag fick förklara hur man gjorde då.
Men, när vi kom till lab så räckte det tydligen med ett enda blodprov, ett stick i fingret, sen vänta i 20 minuter på provsvaren. Smidigt.
20 minuter blev 40 minuter och till sist fick vi gå in till doktorn igen.
Det visade att han inte hade någon allergi, så skönt! Jag som oroat mig så!
Eftersom jag inte hade några mer svar att ge doktorn på vad vi skulle göra åt Lokes röda hy fick vi åka hem.

Det kommer säkert gå över snart. Jag är så glad att han inte är allergisk mot hundar i alla fall, även om vår vårdcentral mest liknar någon slags praktikplats för arbetslösa utan ambitioner.

Oro… det har jag nog av över Dumper.
Eftersom artroshundar inte ska vara helt stilla tar jag honom på lugna promenader i skogen där det är lätt att gå. Jag klarar ju liksom inte av så jobbiga promenader själv.

Idag gick vi bara en liten bit, jag hittade kantareller, karl-johan och lite andra soppar. På hemvägen lade sig Dumper och vägrade gå mer.
Jag stannade och lät honom ligga och vila en stund och försökte sen gå hem. Motvilligt gick Dumper korta bitar i taget, kanske mer stel än halt.
Väl hemma igen gav jag honom en dos medicin, smärtstillande, även om han egentligen är färdigbehandlad. Jag står inte ut med att se han ha ont.
Det är så typiskt att veterinären har semester denna vecka!

Nu är han mest trött men rör sig lättare.

Dags att rensa svamp och laga mat till maken och mig! Förhoppningsvis kommer han hem i hyfsat rimlig middagstid, barnen har redan ätit.

God morgon måndag! Vi leker att det är söndag, tills i morgon, då börjar stora barnen skolan igen och vardagen är tillbaka.
Loke-liten kom hem med sin far sent igår, som jag längtade!
Bortskämd unge fick sova bredvid mig i sängen, trots att han inte ens själv frågade efter det eftersom han kom hem i ett totalt sovande skick.

Strax ska jag försöka få tag i Dumpers veterinär. Älskade hund är inte alls så bra som vi trott och hoppats. Jag kanske bara har missuppfattat veterinären, hur bra Dumper skulle bli efter medicineringen?
Jag tycker att han har varit mer halt och stel nu senaste två veckorna än han var i början av medicineringen.
Hans glädje finns kvar, men många dagar är orken borta och han gläfser till av smärta då och då.

UPDATE: Jippi… veterinärpraktiken är semesterstängd.

Middagen är lagad och äten.
Nu: Lugnet.
Brasan sprakar i öppna spisen och regnet vräker ner utanför. Det gör inget. Inte idag i alla fall.

Resan gick över förväntan. Barnen och både hund och liten kattunge skötte sig exemplariskt i bilen.
Det är så roligt att bara titta på lilla Grädde. Sen vi kom fram har det varit full fart på henne eftersom hon sovit i bilen hela dagen.
Hon och Dumper kommer bättre och bättre  överrens, i morse lekte dom till och med tillsammans.
Grädde är tuff, hon har inte lärt sig att vara rädd för stora hundar och burar upp sig och försöker göra sig monsterfarlig när hon går fram för att skrämma Dumper.
Men man blir fort trött när man är kattunge, och när hon får chansen närmar hon sig försiktigt Dumper för att få lite närhet när hon ska sova.
Dumper klarar av att hantera det nu, i början så blev han så generad att han var tvungen att gå där ifrån.
Så här nära kan dom ligga och sova nu ♥

…jag vet inte hur många gånger han har lastat sig själv i backluckan idag.
Han har vetat redan långt innan jag var färdig med att packa i kläderna i väskorna att det är något på gång och var som en vessla in i bilen idag när jag åkte och handlade.
Jag fick inte på några villkor åka någonstans utan Dumper.

Nu på kvällen när jag stuvat in i backluckan har han tagit sin självklara plats. Och väntat… och väntat… och väntat lite till.
Han har gett upp nu och kommit in för att sitta och glo på mig istället.

Det är skrämmande mycket plats kvar i bilen. Det brukar inte vara det. Vad har jag glömt för viktigt? tänker jag oroligt.
Kan det bara vara så att bilen helt enkelt inte upplevs som fullpackad innan det sitter tre barn bak och slåss?

Kan mycket väl vara så.

Lång dag idag.

Vi har varit hos Gizmos eventuellt blivande matte idag och hälsat på. Och Gizmo ska sova över där på prov.
Gizmo och hennes nya tikkompis rök ihop ett par gånger, inget jättedramatiskt alls, jag tror att det är nödvändigt för att de ska göra upp och få klart för sig hur rangen ska vara.
Jag kommer ihåg hur det var när Gizmo kom hit till oss, mellan henna och Dumper.
Herre jisses så livat det var i några veckor och man undrade verkligen vad man gett sig in på, om det någonsin skulle bli lugnt mellan hundarna.
Det blev det, och jag tror att det kommer att bli så även i detta fall. Två tikar får man dessutom räkna med att de är lite tjurigare mot varandra!

Innan vi åkte dit var vi in en sväng på Emmaus som ligger alldeles i närheten, jag har inte varit där på hur många år som helst!
Ungefär lika mycket skit som jag minns om jag ska vara ärlig, inga fynd alls faktiskt. Man upphör aldrig att förvånas över vad folk tror att dom kan ta betalt för!

Nu är det dags att sätta fart med middagen. Jag har råkat handla så där ologiskt och konstigt som bara jag kan. Vi får se vad jag plockar ihop av det till middag!

…vi liksom bara njuter av ickevärmen. Av den normala sommartemperaturen. Av att kunna vara ute. Att slippas svetta ihjäl sig.
Det märks på djuren också, piggare och gladare när det inte är tryckande varmt.

Att vara pigg är ett friskhetstecken, tyvätt kan det bli lite för mycket av det goda i älskade Dumpers fall och idag går han halt och stelt igen.
Annars har medicinen han går på fungerat suveränt, vi har inte märkt av mycket smärta under tiden han har ätit den.

♥Älskade hund.

Förra veckan var jag in i butiken i byn som säljer hundfoder.
Jag ville ha ett specialfoder till Dumper,  dels light eftersom han är något rund, och dels som skulle innehålla extra Glucosamin. Anpassat för en hund med ledproblem.
Eukanuba som ska vara riktigt bra hade dom inte hemma, vårt foder var slut så jag behövde köpa idag, så jag blev rekommenderad Carrier Light/Senior. Det skulle innehålla extra Glucosamin som han behöver.

Nu förstod jag ganska snabbt när jag kom hem att så inte riktigt var fallet. Fodret innehöll Glucosamin, så mycket som en frisk hund bör ha, inte en som redan är dålig.
Till råga på allt har jag ägnat senaste veckan, morgon och kväll åt att truga i Dumper fodret. Han är matfrisk annars. Men detta ratade han.
Eftersom jag köpt en 15-kilossäck (det var det enda dom hade) så ringde jag Carrier för att höra om dom hade smakgaranti. Jajemen, det hade dom och Dumper var visst smått unik som inte tyckte om deras foder?

Jag har ett långt samtal med tjejen på företaget. Jag fick veta både det ena och det andra och vem var inte överviktig? Höhöhö… typ så… och hennes bästis hade en terrier som hennes pojkvän, NEJ! EX-POJKVÄN! hade köpt foder åt och bla-bla-bla men nu hade dom separerat, eller ja, det var ganska länge sedan, men hunden i alla fall, lilla Alfons, så söt han var och bla-bla-bla….
Jo men visst serru… det var bara att gå tillbaka till butiken och få pengarna tillbaka.

Jag skulle även få lite smakprov hemskickat på andra Carrierfoder, det återstå att se om Dumpers smaklökar fortsätter att vara unika ;)

Så. Jag ska försöka baxa in den där helvetes otympliga säcken i min bil och åka och lämna tillbaka den,
VOFF!

…& så ett litet kort på sockersöt misse som bara växer och frodas!
Hon är så mysig, lilla Grädde.
Dock verkar det inte finnas någon som helst gräns för hur mycket hon kan äta så hon har blitt lite rund! Men det sägs att små kattungar inte kan äta för mycket…. jag vet inte jag….

Hemma igen från hundträffen med Gizmos eventuellt framtida matte G!
Jag är glad att det finns så underbart trevliga människor som kan tänkas vilja ha vår Gizmo. Det gick precis hur bra som helst och jag känner mig mycket nöjd och lugn.

Eftersom hon hade sin hund, en äldre Leonbergertik, med sig så hade jag räknat med lite hundkärringgnabb mellan tikarna. Men inte då! Inte alls!
Dom hälsade och så där, sen var det inte så mycket mer med det. Inga hysteriska lekar för den delen heller, men jag såg på Gizmo att hon hade respekt för Leonbergertiken, så där lagom mycket.

Gizmo hittade en slags gyttjeälv i skogen också. PLUMS!
Som hon hoppade och skuttade i det bruna vattnet! Jag blev alldeles full i skratt! Jag har väl aldrig någonsin fått den hunden att bada förr?
Hon luktar inte direkt hallonpaj nu, så en dusch blir nog nödvändig.

Vi bestämde i alla fall att vi ska ses en gång till nästa vecka, hemma hos G som är intresserad.
Det här känns verkligen helrätt.

…ser kanske inte jätteroade ut :)

En hel å full med lera!

-Kom igen nu’rå!

Det märktes på Gizmo att hon tyckte att det var kul ändå med en ny hundkompis ♥

God morgon!

Otroligt, inatt har det regnat! Men jag väntar i alla fall på att ska komma en sån där skitläskig superåska, det behövs både för luften och för spänningen i tillvaron ;)

Idag ska jag ta med Gizmo och möta en tjej med hennes hund som kanske kan erbjuda vår Gizmo ett fint hem. Det återstår att se och det hänger ju såklart jättemycket på hur Gizmo funkar med hennes hund.
Vi skulle ses på någon för hundarna neutral plats utanför byn, men jag har drabbats av akut hjärnsläpp, kommer inte på ett enda ställe!
Panik!

Jag hoppas i alle fall att Gizmo beter sig och visar sig från sin bästa sida!

Jag känner mig som en skurk när jag tar beslutet att omplacera vår hund Gizmo till Dumpers fördel.
Det är hårt att fatta ett sådant beslut och mannen är född till karl… en av anledningarna förvisso till att jag är gift med honom och jag gnäller inte gärna på honom. Men jag känner mig ensam i att behöva fatta detta beslut.

Alla i familjen är eniga om att måste man välja en av hundarna så är det Dumper. Av den enkla anledningen att Gizmo är en hund och Dumper är en Dumper.
Veterinären har efter att ha sett röntgenbilderna i kombination av att han vet hur Dumper är i temperamentet, sagt att vi måste välja, för Dumpers skull, för att kunna göra hans liv lugnare och längre.
Men mannen vill gärna tro att det löser sig lite sådär automatiskt med tiden, att det liksom visar sig hur det blir. För att det just är jobbigt att välja bort någon.
Och jag blir den som måste ta det avgörande steget.

Jag är sådan som anser att tar man sig an ett djur, så finns men där för djuret. I vått och torrt. Man tacklar problemen, man anpassar sig, man löser situationer på bästa sätt. MEN MAN ÖVERGER ALDRIG.
Nu har en sådan situation uppstått att jag är tvungen att gå emot mina principer och värderingar.
Gizmo måste flytta och därmed måste jag överge henne.
Det är svårt. Det ger mig ångest och magsår.
Den enda tröst jag har är att jag faktiskt har en riktig anledning. Att jag inte har något val. Att jag inte gör det för att jag har gett upp. Att jag inte gör det för att jag inte vill känna något ansvar eller inte orkar ta itu med problemen.

Men det lindrar inte mitt dåliga samvete särskilt mycket.
Idag är det en bra dag för Dumper. Idag är han glad och pigg.
Det är inte bra. Försök säga åt en hund att han måste vila när han inte känner att han har ont på grund av smärtstillande.

[Sälen våren -09]

Grädde badade i sin skål med grädde igår. Därför luktade Grädde mycket surt och härsket idag och fick bada i äppeldoftande barnschampo.
En mycket liten katt går alldeles utmärkt att bada i en skål med vatten och endast två människoarmar.
För att bada stora katter kan det krävas utrustning så som hockeyskydd, håv och tjugoelva armar.

…and now she hates me.

God morgon.
Idag är Dumper äntligen lite piggare efter jumbonarkosen igår.

Veterinären trodde inte riktigt sina ögon. Han var ju beredd på att det kunde bli svårt att söva Dumper, eftersom det inte gick alls i våras då Dumper skulle sövas för kloklippning. Då fick han rätt dos för sin vikt, blev lite snurrig men var fortfarande vild och aktiv.
Den här gången fick han en ganska mycket kraftigare dos. SOm inte lyckades söva honom. Påfyllning krävdes och till slut, efter över en timme, somnade Dumper motvilligt och kunde bäras in till röntgen.

När han sedan fick motgiftet, talade veterinären om att vi nog skulle få bli kvar ett tag, han ville se att Dumper kom upp på benen i alla fall, och det skulle förmodligen ta lika lång tid som det tagit att söva honom eftersom han fått sådan stark dos.
Dumper fick motgiftet och  veterinären lämnade oss sedan en stund. Några minuter senare kom han tillbaka och blev väldigt förvånad när Dumper då redan rest sig upp och stod och viftade på svansen. Visserligen groggy, men ändock vaken och uppe på benen.

När vi kom hem sedan, på eftermiddagen, var det riktigt hett och kvavt. Dumper blev tröttare igen och ville inte dricka och reagerade inte när jag pratatde med honom.
Så klart blev jag jätteorolig, speciellt som det var så varmt. Dumper fick tillbringa eftermiddagen och kvällen insvept i kalla handdukar.
Nu på morgonen är han fortfarande väldigt trött, går ostadigt och ser slö ut på ögonen, men han äter och dricker i alla fall.
Älskade hund.

Jag säger som Owen Wilson i ”Marley och jag”, när Marley är hos veterinären;
-Jag antar att ni hör det från alla hundägare, men Dumper är inte som andra hundar…

Mycket i vårt liv har vi offrat för Dumper.
Men att vi skulle komma att behöva offra en hund för en hund hade jag inte föreställt mig.
Det känns tungt.
Dumper och Gizmo älskar varandra.
Prognoserna för Dumpers knä ser inte jättebra ut i förhållande till hans ålder. Det är meningen att han ska hålla många år till.
Det kommer han troligtvis inte att göra som Gizmos lekkompis. För leker gör dom. Alltid. Även om Dumper skriker till av smärta då och då.
Dumper måste få ett lugnt liv med stillsamma promenader för att hålla ett hundliv. Ett liv utan spring och stoj. Då kan han ha det bra.

Vi gör allt för Dumper, att välja bort en annan familjemedlem känns inte roligt. Men det är så det måste bli.
Gizmo är en hund som är okomplicerad, som älskar alla och som alla älskar. En hund som är den där hundidyllen, som knappt märks om man inte ber henne. En lugn hund.

Dumper är inte sådan. Dumper kan inte komma till ro utan oss. Inte alls. Inte ens för korta stunder. Att omplacera Dumper vore otänkbart.
Därför faller valet på Gizmo. Det är inte lätt men ändå självklart. Givetvis spelar det roll också att vi har haft Dumper sedan han var en pytteliten valp, medan Gizmo kom till oss som vuxen, för 2,5 år sedan.

Jag har pratat med barnen. Gizmo har varit som Ellens hund. Jag var rädd att Ellen inte skulle förstå valet, men det gjorde hon. Och ledsen får man vara ändå.

Hur vi ska göra rent praktiskt har jag inte hunnit fundera på, just nu snurrar bara tankarna och ett bra hem åt Gizmo är viktigast.

Det är svårt och tungt, men jag vet att det är rätt.