Vilken hund som helst hade inte stulit en gurka från bänken… våra hundar hade inte gjort det, men jag har haft en hund som åt gurka. Så OM DET HADE varit någon av hundarna så… inte helt osannolikt.
Men nu råkade den skyldiga vara en katt!
En katt som satt i sig en halv gurka!
Nu vet jag också vem som är skyldig till stulna eller halvätna tomater….
När vi var in till stan var vi in en sväng på Granngården också.
Eftersom det är en butik som säljer tillbehör för djur och bönder och jägare, så verkar även djur få vistas där inne.
Inget konstigt med det tycker jag.
Men jag förutsätter att man endast tar med sig djur som är normalt funtade i huvudet.
Loke gick bredvid mig inne i butiken, längst ner i butiken står två tjejer med en råttliknande hund klädd i något mellanting av en väska och en klänning. HUnden har också koppel på sig.
Loke har väl aldrig sett något så märkligt som en hund i kläder, så han stirrade ogenerat på hunden när han gick förbi.
Plötsligt morrar och skäller den äckliga lilla hunden och gör ett utfall mot Loke med blottade tänder.
Jag skriker spontant NEJ! och Loke hoppar vettskrämd därifrån.
Hundens matte rycker tag i ett slags handtag på hundens väskaklänning och lyfter upp hunden som en jojjo på axeln.
-JÄVLA hund! utbrister jag chockad.
Hundens mattar går bort en bit.
Loke säger att det var en arg och dum hund, och jag håller med högt.
I efterhand ångrar jag att jag inte konfronterade hundens ägare direkt. OJ VAD JAG ÅNGRAR DET!
För jag var så arg så jag bara skakade.
Jag tycker inte automatiskt illa om alla småhundar. Men antagligen de flesta småhundar av typen ”Paris Hilton-hundar”. Och det är ju egentligen inte hundarnas fel. Det är ägarens fel.
För dessa bebissubstitut får inte lära sig att vara hundar. Får inte lära sig att agera som en hund ska göra och får inte lära sig rang och tillrättavisningar.
För det går mycket snabbare att bara lyfta upp den lilla råttan i famnen när den är olydig.
Och vad ger det för signaler till en hund som varit aggressiv? Som är förstärkning av hunden och dess dåliga beteende, och den känner sig ännu maffigare och större.
Men praktiskt…. det är det ju….
Jag undrar ja vad omgivningen hade sagt om en Rottweiler gjorde exakt samma sak som den där lilla skithunden?
{Bild}
*..så…: Har du en sån där minihund, men vet att du ändå behandlar den som en hund. Då behöver du ju int ta åt dig.
Det är liksom ingen hejd på snöandet!?
SMHI varnade för att gå ut idag. Lustig varning, okej att man kanske inte ska ge sig ut på vägarna i onödan, men att bara gå ut? Utanför dörren? Vad skulle kunna hända? Att man blir översnöad?
Vi trotsade varningar och gick först ut för att fodra djuren (fy satan, det blåste isbjörnar i luften!), och efter det lämnade vi Ellen hos en kompis och for sedan vidare till Sala.
Jag handlade lite kläder till barnen och två skjortor till mig själv, såna där lite slappa skjortor, en Mumari tycks ha ätit helt åt skogen för mycket semlor och känner sig som en flodhäst i balettkjol.
När handlingen var avklarad åkte vi hemåt för att hämta upp Alfred hos Sandra där han har sovit i natt, och vi passade på att tigga till oss en kopp kaffe också :)
Loke blev som vanligt glad över att få leka lite med sin bästaste vän Svante ^^.
Sist hämtade vi upp Ellen igen och nu har Taxi Mumari stängt för dagen. Nu ska Taxi Mumari ägna sig åt att elda, det är 16 grader inne i Mumariboet.
Det är riktigt irriterande när man har sovit dåligt hela natten och ändå vaknar självmant klockan sex.
Och så tjatar Dumper om att gå ut och kommer in igen och luktar koskit så man håller på att storkna.
Fy!
Det känns inte alls lockande att baxa in den stinkande hunden i duschen. Han avskyr att duscha….
Igår kväll tittade vi på Kejsarn av Portugallien, första delen, den är så fin den filmen!
Jag slog nog också ett slags rekord i att vara vaken länge till en film…. men andra delen har jag bara vaga minnen av texten i början. Sen somnade jag. Typiskt mig!
….nu tjatar hunden om att få lägga sig bredvid mig i soffan.
-Glöm det!!
God Morgon!
Go’kvällens.
Jag är trött som en gnu…. jag ska skriva om dagen i morgon, men bjuder istället på lite filmklipp från förmiddagens hundpromenad i skogen, då Dumper fick prova att dra Loke på snowracern :)
Normalt sett så händer det här inte i Mumaribo.
Hund och katt har aldrig kunnat vara i samma rum, och katten ligger kvar än i soffan!
Och rosorna…. he’s back home!
Solen har lyst hela dan! Åh så härligt :)
Jag skickade ut hundar och ungar för att leka medan jag gjorde olika sysslor ute. Det är inte lätt att få skärpa på vilda bushundar i snön när man fotar, snö, skuggor och solsken, svårt-svårt-svårt! Det gäller att vara snabb med att hinna trycka på knappar och rattar!
Dumper är nog en sån hund som man borde trimma och ansa i ansiktet. Portugisiska Vattenhundar (som hans pappa är) har jag för mig att man rakar på nosen.
Men vi tycker om Dumper när han är raggig, och Dumper tycker inte om oss om vi skulle försöka klippa.
Det är nog kallare ute än vad jag trodde, vår yttertermometer har slutat funka. Men jag blev riktigt iskall om händerna!
Nu kaffe!
Baka skulle jag göra idag.
Jo, det är säkert det, det var nog ett år sen sist. Kom till och med ihåg att köpa jäst.
Men en tur ner till djuren fick mig att sadla om till barnmorska i stället. Eller ja, nästan i alla fall, en ko klarar ju i bästa fall av att kalva själv.
Samtidigt spelas Elvis på hög volym utanför, någonstans ifrån, tänk på att vi bor i skogen, jag tycker därför att det konstigt när det rätt var det är skrålar Elvismusik från ungefär ingenstans.
Snö började falla från ovan och jag bad en liten bön om att kalven skulle slippa födas till tonerna av ”In the Ghetto”….
As the snow flies
On a cold and gray Chicago mornin’
A poor little baby child is born
In the ghetto
And his mama cries …
Vi slapp In the Ghetto och jag såg imponerat på hur man krystar ut en bäbis på tre sekunder utan att skrika. Fantastiskt.
Annars är låten en av de vackraste!
Jo, den där filmen jag och barnen såg igår, Marley & jag, jag hade faktiskt en tanke med att jag tittade på den tillsammans med mina barn.
Dumper är Marley, det förklarade jag ganska ingående i det här inlägget.
Dumper är alltså en ganska jobbig hund.
Det gör att barnen kan bli väldigt trötta på honom, han är alltid med, han är i vägen, han låter, han nästan äter upp dom med sin gränslösa kärlek.
Och det resulterar ofta i irritation hos barnen, sura röster; ”Dumper, gååååå….” , och ofta ganska oförtjänt.
Därför tänkte jag som den pedagogiska mamma jag är att barnen skulle känna igen Dumper i filmen och få sig en tankeställare, kanske dom skulle känna efter och komma på hur mycket dom faktiskt älskar honom.
Kanske jag inte hade räknat med de otroligt starka känslorna hos min snart 10-åriga dotter.
Hade jag vetat att hon skulle reagera så mycket hade jag kanske inte visat filmen, jag vet inte.
Ellen grät på slutet i filmen så hela barnet skakade, långt efter filmen. Vi pratade länge och jag förstod att effekten blev vad jag hade hoppats på, men hundra gånger starkare.
Jag önskade ju inte se min dotter så uppriven, det var inte riktigt meningen och jag kände mig fruktansvärd.
Samtidigt, när vi hade pratat om det, så kände jag ändå att filmen hade fyllt sitt syfte, på ett bra sätt. Ellen ville väldigt gärna ha Dumper sova hos sig på natten sedan, jag talade om för henne att det inte är nödvändigt, Dumper älskar alltid oss, och han vet att vi älskar honom, vi måste bara tänka på att han är speciell, en pain in the ass, kan man säga. Men vi älskar honom ändå och får inte glömma att visa honom det.
Nu kan jag nästan ge mig tusan på att Dumper ligger och läser min blogg om nätterna, att han har läst min kärleksförklaring till honom. För han har tagit sin självklara plats i soffan bredvid mig, med huvudet i mitt knä, hela tiden.
Och jag har inte mage att säga åt honom att gå ner….
Jag och barnen tittar på filmen ”Marley och jag”. Har ni sett den?
Jag överdriver inte när jag säger att Marley är Dumper. Jag tror att vi har gått igenom varenda scen utom slutscenerna i filmen med Dumper.
Mycket finns arkiverat här i bloggen, alla hans hyss och sattyg, de gånger man är 1 sekund ifrån att klicka på ”godkänn annons” på Blocket och rea ut hunden.
Första året kunde vi inte lämna hunden ensam i ett möblerat rum längre än 10 minuter. Dumper kan mala sönder precis vad som helst med sin supermun och hans supermage skulle kunna smälta en pansarvagn.
Dumper har ätit upp flera mobiltelefoner, fjärrkontroller, glasögon, soffor, skor (men det känns normalt att hundar gör). En gång hade han fått tag i husses arbetsjacka, typ lurvig helly hansen, och slitit sönder den i centimeterstora bitar, endast mudden var hel.
Varje gång vi varit och handlat utan Dumper spanade jag oroligt mot fönstren i vardagsrummet när vi kom hem. Satt gardinerna kvar? Stod blomkrukorna kvar? Skulle soffan vara hel? Oftast så slog mina farhågor in..
Normalt folk hade nog inte behållit en hund som Dumper, dom hade gett upp efter ett halvår, det går nog inte att föreställa sig….
Men hans kärlek och glädje vägde alltid över.
Vi valde att kastrera Dumper tidigt, just för att han var en så intensivt jobbig hund som han var. Veterinären konstaterade att Dumper var en blandras, med ett typiskt blandras-fel i huvudet. Dum i huvudet helt enkelt. Därför blev jag erbjuden en spruta som skulle göra att Dumper somnade in för gott, i stället för den sprutan som skulle väcka honom ur narkosen.
Det var fruktansvärt att höra en professionell veterinär säga något sådant om min hund.
För hur man än vrider och vänder på Dumpers och våra problem, så har han aldrig varit elak eller arg. Han älskar oss, han älskar livet. Han har bara lite svårt att behärska sin glädje.
Idag är Dumper fyra år, och han har lugnat ner sig avsevärt. Han tuggar inte längre sönder saker på löpande band. Okej, det händer fortfarande, det gör det, men inte ofta.
För två år sedan skaffade vi en fru till Dumper, hemlösa Gizmo från Irland. Och en bit av vår älskade hund blev hel.
Dumper kommer alltid att vara annorlunda, och han får vara det. Hundpsykologer har föreslagit att han har någon bokstavsdiagnos. Och varför skulle inte hundar kunna ha det?
Vi accepterar vår Dumper som han är, även om det har funnits stunder när Loke var liten och blev omkullsprungen pruttonhundra gånger om dagen, eller väckt stup i kvarten av Dumpers skällande, som jag nästan på riktigt ville göra mig av med hunden.
Men man man gör inte så.
Mycket har vi anpassat efter Dumper, och han har vuxit upp till den älskade familjehund han är idag.
Fortfarande med sina tokryck, fortfarande skällig när saker inte är som det brukar, men det är sån han är.
Jag har så många historier om Dumper, men nu kom jag ifrån vad jag började skriva om, filmen, Marley och jag.
Och jag antar att det jag skulle komma till var att jag blir så starkt berörd av den filmen, för att den handlar nästan om min hund och min familj.
Jag har aldrig grinat så mycket till någon annan film och slutscenerna när Marley blir gammal gör att det bara knyter sig i mitt hjärta.
Ibland, så händer det att vår Dumper är en vanlig hund, en hund som alla andra, som äter hundmat, skiter och sover. Då blir jag så rädd, då tror jag att han är sjuk, för Dumper är ingen vanlig hund.
Den dagen Dumper försvinner ur våra liv, lämnar han plats för 10 hundar.
Så jag älskar den hunden.… så mycket att mina ögon tåras när jag skriver det här….
…det finns nog ingen kärlek som är mer villkorslös än den du får från din hund.
…alltså, den dära hunden.
Det är mycket speciella band vi har mellan oss, hunden och jag. Tveklöst någon slags hatkärlek. Vissa dagar är värre än andra. Som idag, när han, sen jag gick upp i morse, har rantat mig hack i häl hela dagen.
Jo men så är ju hundar, tänker ni.
Ja, så är hundar i allmänhet.
Men hundar i allmänhet gnäller och grouvlar inte konstant med munnen. Det gör den dära hunden. Konstant, det låter om honom hela tiden , och så lägger han huvudet på sned och viftar på svansen och lyssnar efter mina svar.
Men jag har ju liksom inga? För jag begriper inte vad han säger.
Jag har provat allt, gå ut, vatten, klappa och andra saker som man kan tänkas göra med en hund. Det enda som jag vet med säkerhet att han har blivit ledsen över idag (för just Dumper kan faktiskt bli ledsen, även om han är en hund) är att han inte fick en enda våffla vid lunch. Och Dumper räknar alltid iskallt med att det blir något över från barnens tallrikar.
Så Dumper fortsätter att gnälla (han låter ungefär som Chewbacca i Star Wars) och jag fortsätter att försöka förstå.
Så där i morgonstressen finns det inget som kan störa när man äntligen får sätta sig ner med en kopp kaffe.
Utom möjligen en spritt språngande naken treåring på en springcykel, och en elefantstor hög med hundskit på golvet, som upptäcks när treåringen sätter ner sin barfotafot i högen och cyklar över den.
Då känns helt plötsligt all föda som är brun äckligt.
God morgon.
Huvudvärk var vaken nästan hela natten. Själv vaknade jag klockan 7 av en galet pigg treåring. Så det var bara att masa sig upp ur sängen tillsammans med Huvudvärk och Treåring, sätta sig i soffan och titta på de där skräniga barnprogrammen som skriker mig och Huvudvärk rätt in i hjärnan.
Dora borde gå till en talpedagog.
Jag har dessutom en mycket stor hund som tror sig ha återtagit rätten till att sitta i soffan. En hund som tror sig vara en mycket liten knähund. En hund som aldrig kan vara tyst.
Och under tiden sitter katten nöjd i köket. Nöjd över att ha hittat en ny kattkorg. Jodå, hon kan ligga i den också.
Idag ska jag ägna mig åt att övertala Huvudvärk att flytta. Har ingen plats för Huvudvärk, inte alls.
Har dessutom ingen lust att ha Huvudvärk i släptåg som en efterhängsen extraunge när vi ska bort till mannens bror ikväll.
Go away!!
Hipp hipp Hurra!
Idag fyller vår hund Dumper 4 år :)
Dumper, lämnar liksom ingen oberörd! Jag satte ihop ett litet bildspel med foton på honom, och hans upptåg.
Grattis vår älskade vovve!
 |
 |
| Make a Smilebox slideshow |
Han vet precis att han har bäddat ner sig där jag ska sitta när han ligger där och plirar på mig under sin rufsiga lugg.
Vem kan ana att det egentligen bor en avfallskvarn inne i den här gosiga jycken?
En avfallskvarn som kan smula sönder vad som helst i molekyler på ett par minuter.
Nu har jag klämt mig ner bredvid honom i soffan och vi delar på en filt.
Det är tur at han har ett hjärta av guld, om än ett något förvirrat hjärta.
Han är som mitt intensiva bokstavsbarn, som man älskar och accepterar oavsett.
Dumper pratar och knorrar jämt, och kan förresten säga något som låter som mamma.
Jag har försökt spela in det flera gånger, nån gång ska ni få höra!
Love him!
Puh och brrr.
Kossorna färdiglastade. Ibland känns det lite stressigt. Som om man absolut skulle behöva pruttonhundra bläckfiskarmar eller i alla fall vara Pippi Långstrumpstark så man bara kunde ta en stissig kossa under varje arm och ställa in dom i djurtransporten.
Det är nästan lite fantastiskt att kor som ser så osmidiga ut kan hoppa och skutta som dom gör.
När man samtidigt har en treåring på andra sidan staketet också som är kissnödig och ställer tusen frågor om kossors bajs och varifrån mjölk kommer och tjatar om att han vill ha små kossor och kräver svar på sekunden, då blir man så svettig så att den dära ylletröjan man hade under jackan känns helt onödig.
Nu är det klart i alla fall och jag är glad att jag inte behöver vara i mannens kläder och köra traktor med djurkärra och tvingas stanna med den utanför byns kiosk och mack för när kossor kissar i djurtransporter som denna så står det som en sprinkler ifrån botten på den. Och kossor kissar jämt och alltid. Faktiskt.
Nu ska jag och Loke tina upp oss så att vi säkert känner hur kallt det är när vi strax ska gå ut och skotta snö där det kommande vedlasset ska tippas.
God morgon!
Uppe i tid idag!
Alldeles, alldeles strax ska vi lasta djur på djurkärran. Ena djurgruppen ska flytta hem till Storbondens gård.
Jag tycker alltid att det är både nervöst och jobbigt att lasta djur, även om det brukar gå väldigt smidigt. Mjölkkor är så lugna och går oftast in i transporten av bara farten.
Sen är det ju det där med att jag är….. hrrm…. lite rädd för kor, om jag blir ställd att passa dom så att dom inte går förbi någonstans, så kan man verkligen inte lita på att jag står kvar. Det kan man inte….
Nu är det nattis.