mumari

God morgon.

Hos barnmorskan klockan 8 morse och därefter en fika hos Sandra.

Allt såg bra ut hos barnmorskan, jag hade liiite dåligt järnvärde och skulle fortsätta med järntabletterna som vanligt. Bm sa att BebisApan är fixerad men lite ruckbar och att magen visst ska ha sjunkit.
Jag kan inte direkt påstå att jag tycker att det varken syns eller känns?
31 fullgångna veckor nu, i morgon går jag in i vecka 32.

Dumpers veterinär har jag pratat med också. Jag behövde inte oroa mig för knaket vi hörde igår om inte Dumper själv påverkades av det.
Han tyckte att det lät jättebra att Dumper svarat på kortisonet och blivit bättre, och antagligen har Dumper någon reumatisk sjukdom.
Vi ska fortsätta med en mildare kortisondos varje dag nu så ska vi höras om en vecka igen. Så att man prickar in en lagom dos.
Dessvärre är jag så slö i hjärnan att jag glömde bort så fort jag lade på luren vilken dos Dumper ska få, så jag har ringt och pratat in meddelande på veterinärens telefonsvarare. Typiskt mig.

Det känns i alla fall såååå skönt att veterinären såg så positivt på Dumpers förbättring, även om han fortfarande går illa!

Nu ska jag åka och handla och uträtta lite ärenden innan tröttman anfaller och jag gnuggar ut allt smink!

En stillsam kvällspromenad med Dumper i skogen.

I morgon är det dags att ringa till veterinären för att utvärdera effekten av kortisonet. En vecka har gått sen han började äta det.
Vi har blivit överraskade, det har känts som om det har gått så mycket åt rätt håll med Dumper. Han har varit gladare och fått tillbaka aptiten!
Framför allt så har han inte haltat lika mycket.

När vi gick där i skogen, Dumper och jag, så tänkte jag att jag har bara positivt att säga nu. Det här kommer bli bra.
Men så, när vi vände vår lugna promenad hem åt igen, hörde jag ett konstigt ljud. Jag började känna i mina jackfickor om det kom där ifrån, för det lät ungefär som när manspelade kula som barn. Som två stenkulor som träffar varandra.
Gång på gång, om och om igen.

Tillslut förstod jag att ljudet inte kom från mig, det kom från Dumper. Någon led i bakdelen låter så illa när han går.
Det lät så illa att jag fick obehagskänslor som nästan framkallade kräkningar, även om Dumper inte gick speciellt mycket sämre nu än när vi började promenera.

Jag vet inte alls, men jag misstänker att det inte är bra. Vi får se vad veterinären säger i morgon.
Jag som var så glad över Dumpers framsteg.

En stillsam skogspromenad med Loke och Dumper och Urban.
Det blev liksom ett prov.
Ett prov för att se hur och om Dumper går bättre nu när han äter kortisonet, och ett test av min lilla Urban Jungle Swift-vagn för att se hur den faktiskt klarar av terrängen i verkligheten med en 15-kilos Loke i.

Och jo då, vagnen klarar en knagglig skogsväg. Där vägen var som mjukast efter allt regn och knöligast, där låste jag framhjulet, men annars var det inga problem.
Det är klart att Lokes vikt kändes lite, men det gör den ju i vilken vagn som helst och han är ju faktiskt i mitt tycke på tok för stor för att åka vagn!

Dessutom har jag själv stora problem att gå och röra mig obehindrat som det var väl knappt att jag höll styrfart med vagnen ;)

För Dumper gick det också bättre än sist vi promenerade i skogen. Inte bra, men bättre.
På hemvägen började han vagga och bli stelare i bakbenet, men han var fortfarande glad och traskade på utan att vilja lägga sig ner.

Och kantareller hittade vi! Stora, gula, fina, många kantareller!

…för Dumper.

Han verkar svara på kortisonbehandlingen, både jag och mannen tycker att Dumper har ändrat sitt rörelsemönster, sitt sätt att gå.
Från att ha vaggat fram med nedsänkt rygg och haltat till och från är han nu mer spänstig när han går. Helhetsintrycket ser liksom friskare ut!

Jag fortsätter att ge honom kortisonbehandlingen, en stark nedtrappningsdos som han ska stå på i drygt en vecka, så får vi se vad veterinären säger nästa vecka. Hur vi ska gå vidare.

Det är skönt att se en förbättring, som om han blivit av med en tung ryggsäck!
Nu hoppas jag innerligt att det verkligen är positivt på riktigt, att det betyder att det kommer att gå att hjälpa Dumper till ett smärtfritt liv i framtiden. Att det inte betyder att kortisonet bara hjälpte till att ställa en diagnos som han inte kan leva med.

Annars vet jag inte riktigt vad vi ska hitta på idag, jag och Loke, medan stora barnen är i skolan.
Jag har alltid mycket mindre ont i bebismagen på morgonen, men jag kanske ska försöka att ta det lugnare ändå, att inte göra något särskilt, istället för att lura mig själv att NU är jag pigg och bra. För att sen få tillbaka dubbelt upp mot eftermiddagen.

Det värsta är att jag inte känner mig som en särskilt rolig mamma för Loke-liten.

Jag är känsligare nu än vad jag brukar vara.
Jag kan inte sluta gråta. Det går inte. Det känns så hopplöst.
Jag har pratat med Dumpers veterinär och egentligen inte fått något konkret dåligt besked, men inte heller ett bra.

Han är mycket bekymrad över att Dumper inte är bättre, utan snarare sämre i hela kroppen.
Det han kan tänka sig är att det är en autoimmun sjukdom i Dumpers kropp, generell artros på flera ställen, eller möjligen (men osannorlikt) Borrelia i alla fall. Trots att vi en gång medicinerat mot det.

Vad vi ska göra nu är att ge Dumper kortison i en vecka och hoppas på att han svarar positivt på det.
Men läget är tydligen allvarligt.

Det är orättvist. Dumper är bara 4 år. Vi älskar Dumper. Jag gör vad som helst för att han ska bli bra!
Precis vad som helst.

Det är ju som maken säger…: ingen mening med att måla fan på väggen i förskott, det visar sig och man får hoppas på det bästa.
Men jag ser allt mycket svart, det är jag som ser vår älskade hund må dåligt varje dag.
Ändå är han så tapper, så glad och viftar alltid på svansen.

Jag hoppas att han svarar som han borde på kortisonet.

Det tog en evig tid på vårdcentralen med Loke!
Jag har ju skrivit förut om Lokes panik som kommer så fort vi är på ett sjukhus eller liknande, att han vägrar bli undersökt.
Den här gången var han så duktig så! Han visade själv sina flammiga armar, och drog upp tröjan så att doktorn kunde lyssna på hjärta och sådana viktigheter.

Doktorn visste just ingenting. Ingenting alls fick jag en känsla av. Typ ”…ja, hur brukar man göra när dom ser ut så här då? Jaha, man kan testa allergi? Mhmm… hur gör man det då? Har du varit med om det förut? Jag har ingen aning om hur det går till… aaah! Dom gör alltså nå slags prickar?
Jag skickar en beställning på det till provtagningen… typ på hund, katt, pollen… gråbo? Vad är det? Äh, jag tror det är en växt, kanske något slags gräs, vi tar det med…”

Jag har ju varit med när mina andra barn pricktestats, så jag fick förklara hur man gjorde då.
Men, när vi kom till lab så räckte det tydligen med ett enda blodprov, ett stick i fingret, sen vänta i 20 minuter på provsvaren. Smidigt.
20 minuter blev 40 minuter och till sist fick vi gå in till doktorn igen.
Det visade att han inte hade någon allergi, så skönt! Jag som oroat mig så!
Eftersom jag inte hade några mer svar att ge doktorn på vad vi skulle göra åt Lokes röda hy fick vi åka hem.

Det kommer säkert gå över snart. Jag är så glad att han inte är allergisk mot hundar i alla fall, även om vår vårdcentral mest liknar någon slags praktikplats för arbetslösa utan ambitioner.

Oro… det har jag nog av över Dumper.
Eftersom artroshundar inte ska vara helt stilla tar jag honom på lugna promenader i skogen där det är lätt att gå. Jag klarar ju liksom inte av så jobbiga promenader själv.

Idag gick vi bara en liten bit, jag hittade kantareller, karl-johan och lite andra soppar. På hemvägen lade sig Dumper och vägrade gå mer.
Jag stannade och lät honom ligga och vila en stund och försökte sen gå hem. Motvilligt gick Dumper korta bitar i taget, kanske mer stel än halt.
Väl hemma igen gav jag honom en dos medicin, smärtstillande, även om han egentligen är färdigbehandlad. Jag står inte ut med att se han ha ont.
Det är så typiskt att veterinären har semester denna vecka!

Nu är han mest trött men rör sig lättare.

Dags att rensa svamp och laga mat till maken och mig! Förhoppningsvis kommer han hem i hyfsat rimlig middagstid, barnen har redan ätit.

God morgon måndag! Vi leker att det är söndag, tills i morgon, då börjar stora barnen skolan igen och vardagen är tillbaka.
Loke-liten kom hem med sin far sent igår, som jag längtade!
Bortskämd unge fick sova bredvid mig i sängen, trots att han inte ens själv frågade efter det eftersom han kom hem i ett totalt sovande skick.

Strax ska jag försöka få tag i Dumpers veterinär. Älskade hund är inte alls så bra som vi trott och hoppats. Jag kanske bara har missuppfattat veterinären, hur bra Dumper skulle bli efter medicineringen?
Jag tycker att han har varit mer halt och stel nu senaste två veckorna än han var i början av medicineringen.
Hans glädje finns kvar, men många dagar är orken borta och han gläfser till av smärta då och då.

UPDATE: Jippi… veterinärpraktiken är semesterstängd.

Middagen är lagad och äten.
Nu: Lugnet.
Brasan sprakar i öppna spisen och regnet vräker ner utanför. Det gör inget. Inte idag i alla fall.

Resan gick över förväntan. Barnen och både hund och liten kattunge skötte sig exemplariskt i bilen.
Det är så roligt att bara titta på lilla Grädde. Sen vi kom fram har det varit full fart på henne eftersom hon sovit i bilen hela dagen.
Hon och Dumper kommer bättre och bättre  överrens, i morse lekte dom till och med tillsammans.
Grädde är tuff, hon har inte lärt sig att vara rädd för stora hundar och burar upp sig och försöker göra sig monsterfarlig när hon går fram för att skrämma Dumper.
Men man blir fort trött när man är kattunge, och när hon får chansen närmar hon sig försiktigt Dumper för att få lite närhet när hon ska sova.
Dumper klarar av att hantera det nu, i början så blev han så generad att han var tvungen att gå där ifrån.
Så här nära kan dom ligga och sova nu ♥

…jag vet inte hur många gånger han har lastat sig själv i backluckan idag.
Han har vetat redan långt innan jag var färdig med att packa i kläderna i väskorna att det är något på gång och var som en vessla in i bilen idag när jag åkte och handlade.
Jag fick inte på några villkor åka någonstans utan Dumper.

Nu på kvällen när jag stuvat in i backluckan har han tagit sin självklara plats. Och väntat… och väntat… och väntat lite till.
Han har gett upp nu och kommit in för att sitta och glo på mig istället.

Det är skrämmande mycket plats kvar i bilen. Det brukar inte vara det. Vad har jag glömt för viktigt? tänker jag oroligt.
Kan det bara vara så att bilen helt enkelt inte upplevs som fullpackad innan det sitter tre barn bak och slåss?

Kan mycket väl vara så.

…vi liksom bara njuter av ickevärmen. Av den normala sommartemperaturen. Av att kunna vara ute. Att slippas svetta ihjäl sig.
Det märks på djuren också, piggare och gladare när det inte är tryckande varmt.

Att vara pigg är ett friskhetstecken, tyvätt kan det bli lite för mycket av det goda i älskade Dumpers fall och idag går han halt och stelt igen.
Annars har medicinen han går på fungerat suveränt, vi har inte märkt av mycket smärta under tiden han har ätit den.

♥Älskade hund.

Förra veckan var jag in i butiken i byn som säljer hundfoder.
Jag ville ha ett specialfoder till Dumper,  dels light eftersom han är något rund, och dels som skulle innehålla extra Glucosamin. Anpassat för en hund med ledproblem.
Eukanuba som ska vara riktigt bra hade dom inte hemma, vårt foder var slut så jag behövde köpa idag, så jag blev rekommenderad Carrier Light/Senior. Det skulle innehålla extra Glucosamin som han behöver.

Nu förstod jag ganska snabbt när jag kom hem att så inte riktigt var fallet. Fodret innehöll Glucosamin, så mycket som en frisk hund bör ha, inte en som redan är dålig.
Till råga på allt har jag ägnat senaste veckan, morgon och kväll åt att truga i Dumper fodret. Han är matfrisk annars. Men detta ratade han.
Eftersom jag köpt en 15-kilossäck (det var det enda dom hade) så ringde jag Carrier för att höra om dom hade smakgaranti. Jajemen, det hade dom och Dumper var visst smått unik som inte tyckte om deras foder?

Jag har ett långt samtal med tjejen på företaget. Jag fick veta både det ena och det andra och vem var inte överviktig? Höhöhö… typ så… och hennes bästis hade en terrier som hennes pojkvän, NEJ! EX-POJKVÄN! hade köpt foder åt och bla-bla-bla men nu hade dom separerat, eller ja, det var ganska länge sedan, men hunden i alla fall, lilla Alfons, så söt han var och bla-bla-bla….
Jo men visst serru… det var bara att gå tillbaka till butiken och få pengarna tillbaka.

Jag skulle även få lite smakprov hemskickat på andra Carrierfoder, det återstå att se om Dumpers smaklökar fortsätter att vara unika ;)

Så. Jag ska försöka baxa in den där helvetes otympliga säcken i min bil och åka och lämna tillbaka den,
VOFF!

Jag känner mig som en skurk när jag tar beslutet att omplacera vår hund Gizmo till Dumpers fördel.
Det är hårt att fatta ett sådant beslut och mannen är född till karl… en av anledningarna förvisso till att jag är gift med honom och jag gnäller inte gärna på honom. Men jag känner mig ensam i att behöva fatta detta beslut.

Alla i familjen är eniga om att måste man välja en av hundarna så är det Dumper. Av den enkla anledningen att Gizmo är en hund och Dumper är en Dumper.
Veterinären har efter att ha sett röntgenbilderna i kombination av att han vet hur Dumper är i temperamentet, sagt att vi måste välja, för Dumpers skull, för att kunna göra hans liv lugnare och längre.
Men mannen vill gärna tro att det löser sig lite sådär automatiskt med tiden, att det liksom visar sig hur det blir. För att det just är jobbigt att välja bort någon.
Och jag blir den som måste ta det avgörande steget.

Jag är sådan som anser att tar man sig an ett djur, så finns men där för djuret. I vått och torrt. Man tacklar problemen, man anpassar sig, man löser situationer på bästa sätt. MEN MAN ÖVERGER ALDRIG.
Nu har en sådan situation uppstått att jag är tvungen att gå emot mina principer och värderingar.
Gizmo måste flytta och därmed måste jag överge henne.
Det är svårt. Det ger mig ångest och magsår.
Den enda tröst jag har är att jag faktiskt har en riktig anledning. Att jag inte har något val. Att jag inte gör det för att jag har gett upp. Att jag inte gör det för att jag inte vill känna något ansvar eller inte orkar ta itu med problemen.

Men det lindrar inte mitt dåliga samvete särskilt mycket.
Idag är det en bra dag för Dumper. Idag är han glad och pigg.
Det är inte bra. Försök säga åt en hund att han måste vila när han inte känner att han har ont på grund av smärtstillande.

[Sälen våren -09]

God morgon.
Idag är Dumper äntligen lite piggare efter jumbonarkosen igår.

Veterinären trodde inte riktigt sina ögon. Han var ju beredd på att det kunde bli svårt att söva Dumper, eftersom det inte gick alls i våras då Dumper skulle sövas för kloklippning. Då fick han rätt dos för sin vikt, blev lite snurrig men var fortfarande vild och aktiv.
Den här gången fick han en ganska mycket kraftigare dos. SOm inte lyckades söva honom. Påfyllning krävdes och till slut, efter över en timme, somnade Dumper motvilligt och kunde bäras in till röntgen.

När han sedan fick motgiftet, talade veterinären om att vi nog skulle få bli kvar ett tag, han ville se att Dumper kom upp på benen i alla fall, och det skulle förmodligen ta lika lång tid som det tagit att söva honom eftersom han fått sådan stark dos.
Dumper fick motgiftet och  veterinären lämnade oss sedan en stund. Några minuter senare kom han tillbaka och blev väldigt förvånad när Dumper då redan rest sig upp och stod och viftade på svansen. Visserligen groggy, men ändock vaken och uppe på benen.

När vi kom hem sedan, på eftermiddagen, var det riktigt hett och kvavt. Dumper blev tröttare igen och ville inte dricka och reagerade inte när jag pratatde med honom.
Så klart blev jag jätteorolig, speciellt som det var så varmt. Dumper fick tillbringa eftermiddagen och kvällen insvept i kalla handdukar.
Nu på morgonen är han fortfarande väldigt trött, går ostadigt och ser slö ut på ögonen, men han äter och dricker i alla fall.
Älskade hund.

Jag säger som Owen Wilson i ”Marley och jag”, när Marley är hos veterinären;
-Jag antar att ni hör det från alla hundägare, men Dumper är inte som andra hundar…

Mycket i vårt liv har vi offrat för Dumper.
Men att vi skulle komma att behöva offra en hund för en hund hade jag inte föreställt mig.
Det känns tungt.
Dumper och Gizmo älskar varandra.
Prognoserna för Dumpers knä ser inte jättebra ut i förhållande till hans ålder. Det är meningen att han ska hålla många år till.
Det kommer han troligtvis inte att göra som Gizmos lekkompis. För leker gör dom. Alltid. Även om Dumper skriker till av smärta då och då.
Dumper måste få ett lugnt liv med stillsamma promenader för att hålla ett hundliv. Ett liv utan spring och stoj. Då kan han ha det bra.

Vi gör allt för Dumper, att välja bort en annan familjemedlem känns inte roligt. Men det är så det måste bli.
Gizmo är en hund som är okomplicerad, som älskar alla och som alla älskar. En hund som är den där hundidyllen, som knappt märks om man inte ber henne. En lugn hund.

Dumper är inte sådan. Dumper kan inte komma till ro utan oss. Inte alls. Inte ens för korta stunder. Att omplacera Dumper vore otänkbart.
Därför faller valet på Gizmo. Det är inte lätt men ändå självklart. Givetvis spelar det roll också att vi har haft Dumper sedan han var en pytteliten valp, medan Gizmo kom till oss som vuxen, för 2,5 år sedan.

Jag har pratat med barnen. Gizmo har varit som Ellens hund. Jag var rädd att Ellen inte skulle förstå valet, men det gjorde hon. Och ledsen får man vara ändå.

Hur vi ska göra rent praktiskt har jag inte hunnit fundera på, just nu snurrar bara tankarna och ett bra hem åt Gizmo är viktigast.

Det är svårt och tungt, men jag vet att det är rätt.

Vi är hemma nu. Från veterinären.
Dumper har inte borrelia.
Idag, när Dumper haltade tydligare än förra besöket så såg veterinären att det var något med knät så det blev röntgen.
Dumper fick sövas, det tog en timme att få honom sövd och mer en dubbelt av den normala mängden sövningsmedel för hans vikt krävdes.

Jag blev först positivt överraskad av röntgensvaret. Nu vet jag inte längre.
Dumper har artros i knät.
Spontant tyckte jag att det måste vara mycket lättare att handskas med än borrelia.

Men tunga beslut kommer att krävas efter det här besöket. För att Dumper kommer att behöva ett anpassat liv. För att Dumper kommer behöva total lugn och ro. För att vi precis exakt i nuläget inte kan ge honom det utan sorgliga uppoffringar.

Dumper ska få leva sitt hundliv. Vi ska hjälpa honom. Alltid.

Nu måste jag koncentrera mig på att få honom sval och få i honom vätska. Han är mycket medtagen efter narkosen.

Och tack alla som lämnat stöttande kommentarer till mina föregående inlägg. Det värmer när det känns tungt ♥

…och förresten.
Ibland undrar jag om det inte vore enklare om man inte tyckte om sina djur så mycket. Om man inte älskade dem av hela sitt hjärta. Om man bara ryckte på axlarna och gjorde sig av med dem när det blev lite motigt.
Så kunde man bara gå vidare.
Så slapp hjärtat värka sönder av oro.
Så slapp ögonen tåras när man tittar in i stora, bruna, vackra ögon fyllda med smärtan och en undran varför man inte gör allt bra.

Så enkelt det vore.
Så mycket man missade.

God morgon.

Tropiknatt… har det varit det?
Vi har sovit med fönstret på vid gavel och en gammal fläkt som låter som ett helt tröskverk ståendes där. Till råga på allt så åkte myggardinen ner och vi erbjöd ett helt smörgåsbord av fläsk till myggen.

Dumper är dålig igen. Han stojade med Gizmo igår och det visar sig dagen efter. Han haltar och mår dåligt. Jag vet inte hur jag ska göra för att han ska få ta det lugnt. Vill hon leka så försöker han vara med till varje pris. Samtidigt blir hon ofta arg på honom och flyger på honom då och då i något som liknar ett mellanting av lek och ilska.

Jag har i alla fall fått tag i Dumpers veterinär nu på morgonen och vi har fått en akuttid kvart i två. Snälla Malin skjutsar oss.
Dumpers veterinär är suveränt bra, men jag misstänker att han tycker att man nu gjort vad som kan göras. I fredags pratade jag med en annan veterinär eftersom jag inte fick tag i vår, och hon tyckte att Dumper borde ha en kraftigare dos i 6 veckor i stället för 20 dagar.
För mig betyder det att det finns hopp.
Efter att ha läst hur människor reagerar på borrelia så vill jag verkligen att Dumper ska få en till penicillinkur.
Samtidigt så finns också hoppet om att han kanske ändå har en mer ”mekanisk” skada. Som går att laga.

Jag klarar inte av denna oro. Dumper är som mitt barn.

Läs artiklar om Borrelia:
Om en 14-årig pojke,  Svårt att ställa diagnos, Borrelia och Ehrlichia hos hund

Det känns som något spricker snart. Och jag vill bara skrika.
Oron över Dumper, jag har pratat med två veterinärer, den vi går till har stängt för helgen. Så klart. De jag pratat med rekommenderar smärtstillande över helgen och veterinärkontakt med vår veterinär på måndag.
Dumper kan inte ta det lugnt. Han har hoppat på tre ben. Han vill vara där jag är. Hela tiden. Han hoppar efter mig, vart jag än går, så gott han kan. Viljan.
Jag åkte över till Sandra med barnen för en fika. För att Dumper skulle kunna vila ordentligt.
När vi kom hem igen hade de gett resultat, han gick nästan bra igen. Tills nu. En timme har vi varit hemma och han är överansträngd igen och haltar.
JÄVLA BORRELIA!
Försök förklara för hund nummer två också att Dumper behöver vila. Det är ju liksom en omöjlighet för en annan hund att förstå- Vill hon leka så offrar Dumper sig och försöker. På tre ben.

Inte får jag tag på mannen heller, och har inte fått på över fem timmar. Det gör mig grå av oro och jag inbillar mig att tusen hemska saker kan ha hänt.
Det gör mig rastlös, till en osalig ande.

Om jag låter en ynka tår komma fram nu, så kommer störtfloden av tårar efter. Utan hejd, tills hela huvudet blir tomt. Jag känner det.

UPDATE kl kvart över fem: Sist nämnda oron är löst och över i alla fall.

Jag antar att de flesta som har husdjur är som mig?
Att djuren blir som ens barn?
På gott och ont kan man säga.
Glädjen att älska en hund eller katt och få så mycket tillbaka. Lilla hjälplösa Grädde som tror att jag är hennes nya mamma.
Som jag lindar in i hennes ”snuttetrasa” när hon ska få kattungemjölk  som jag serverar henne i en liten munspruta, som en flaska, bara för att hon tycker att det är mysigt. Även om hon KAN lapa från fatet.

Oron, när ett älskat djur inte mår bra. Som när Dumper har ont och svårt att gå trots att han är färdigbehandlad mot Borrelia.
Idag har han väldigt ont. Lika ont som Dumper har i kroppen, lika ont har jag i mitt hjärta för hans skull.

På gott och ont…

Det är stor förvirring i Mumaribo idag. Inget är riktigt som det ska. Det har flyttat in en ny liten familjemedlem.

I alla år har hund jagat katt. Katt har sprungit och hund har skrattat.
Nu är det ombytta roller och hund vet inte var dom ska ta vägen.

Medan mina stora barn har varit hos kompisar har jag varit hos Storbonden.
Och tänka sig att där fanns det små söta kattungar!
Och vi har nog tänkt tanken på en liten kattunge. Det har hänt.

Och jag tittade och gullade. Två ljuvliga gula katter och en drös med spräckliga. En gul, en gul bestämde jag oss för. Men man ska icke göra något förhastat, så jag och Loke åkte igen. Utan katt. Hem till Pirayan för en fika.

Det var länge sedan vi träffades, jag och Piraya. Och det blev som vanligt en alldeles för kort men oh så trevlig visit. Och prisenter fick jag! Jättefina! Jag ska visa senare.

Sen, innan vi for hem, åkte vi igen till Storbondens gård. Och tittade och bestämde oss, att jo, en liten kattbebis kunde vi behöva, för Storbonden lovar att det kommer bli proffsråttjägare av de dära kattungarna.
Så klart en gul sa jag.
Ta två! sa Storbonden.
Loke valde en till. En svart. Loke stoppade den i lådan.
Men…. protesterade jag, vi skulle bara ha en…. Loke, vi tar bara den gula.
Men Loke var envis, den svarta var sötast. Det gick inte att övertala Loke att ta någon annan än den svarta bebisen så så fick det bli.
Loke har omedelbums döpt den också.
Efter Storbondens son; Grädde.
Ett mycket passande namn på en svart liten honkatt?

Så kom vi hem.
Och den lilla lilla katten blev kär i Dumper. Och Dumper visste inte var han skulle ta vägen. Det hela var mycket genant för honom.
Lilla Grädde har jagat Dumper kors och tvärs och vill bara ligga och gosa hos honom. Det är bra, för en katt som springer och gömmer sig är en rolig leksak. En katt som kommer fram är…. något annat.

Vi får se hur detta artar sig.
[cincopa 10659222]

Och mannen? Han jublar!!