I söndags när jag var hos mamma och pappa tog mamma fram en gammal biabädd som de hade när de hade hund.
Etftersom de inte har användning för den längre så kunde Bob få den.
Så vi gick ut i förrådet och rotade fram den.

- Posted using BlogPress from my iPad

Smittsamt, alldeles uppenbart.

”Bloggande Bob”

Det är en dryg värkkväll, kanske för att det är så kallt ute?
Ibland kan jag inte låta bli att tänka, det var på grund av såna här smärtor jag lät Dumper få somna in. Älskade hund. Det känns så fel men ändå rätt. Så kluvet. Så ironiskt.

I morgon bitti ska jag till sjukgymnasten tidigt. Det känns helt galet att se fram emot det. Ungefär som om allt är bra när jag går därifrån?

Nu ska jag sova, god natt till er!

Plums.

Så kastade Telma tv-dosan i badbaljan som hon nyss badat i. Är det inte hunden så är det ungen liksom.
Ler och Långhalm.

Tur att det inte var någon barnkanal på.
Hoppas att det inte är allt för dyrt att beställa en ny från Telia om den gamla inte funkar när den har torkat.

God morgon!

Igår kväll efter ungarna hade somnat hyrde jag och mannen film, en svensk film med Rolf Lassgård, Familjehemligheter hette den. Om en 70-talsfamilj.
Den var sådär att man inte visste om den egentligen var bra, den var tragisk men ändå lite vardagsrolig. Men eftersom jag blev så berörd och inne i filmen så antar jag att den var bra.

Jag fick ju också en slags aha-upplevelse eftersom jag var så duktig och satte på mig mina glasögon som jag inte använt på nåt år. Att man kan se så här bra?!
Vår tv liksom ändrade form helt, blev lite mindre bred och högre, och jag såg ALLT!

Med den aha-upplevelsen gick jag och lade mig och sov.

Och vaknade och sa god morgon till en jävligt billig hund. Vad är det med hundar och glasögon??
Bob har lyckats demolera både glas och bågar. Glasen är sönderrepade och liksom gnagmärken på, och av skalmarnas plasthölje längst bak är det bara trasor kvar.

Kan man polera bort så djupa märken i glasögonen??

Vet ni hur svårt jag hade att hitta ett par glasögonbågar som passade mitt lilla huvud när jag köpte dessa? Jag gick igenom varenda optiker i hela stan men alla snygga glasögon var för breda.
Jag måste gå in till optikern på måndag och höra vad man kan göra med mina glasögon.

♥

Klara, färdiga, gå!

Jag tror jag hann med allt jag tänkt idag.
Skogspromenaden med Bob blev ganska rask, när vi kommit en bra bit in i skogen hörde jag att något/någon liksom sprang över grusvägen vi gick på och vidare in i en snårig skog. Precis bakom oss.
Jag vände med Bob för att se efter vad det var, men jag såg inget, jag bara hörde något (förhoppningsvis ett djur) som sprang irrandes fram och tillbaka i snårskogen bredvid grusvägen.
Och Bob blev som tokig! Han reste ragg, skällde och hoppade jämfota och försökte skutta fram på bakbenen för att ta reda på vad det var för något! Inget jag sa eller gjorde lyckades lugna honom så jag var alldeles slut när vi kom hem igen!

På eftermiddagen åkte jag och mannen och jagade rätt på gröna pepparfrukter till förrätten i morgon och sedan vi kom hem har jag bara slöat.
Den konstiga förkylningen går visst bara fram och tillbaka, nu är halsen rivig och rosslig igen.

Telma har precis fått dagens sista dos penicillin och håller på att somna nu. Det är fortfarande en kamp att få i henne medicinen och jag är inte poppis efteråt.
Jag känner mig inte så snäll heller när jag måste göra en sån här förväntansfull unge besviken och ledsen:
Det är tur att snutten kan trösta efteråt:
…och dockan:
 Snart tänker jag gå och lägga mig så att jag förhoppningsvis är lite piggare på årets sista dag!

Jag tog med mig Bob till Sandra idag. Så att han kunde få träna på att vara social och normal med andra hundar.
I förhållande till Sandras Hulda så är Bob jättestor.

Det är nästan så att Hulda ryms i Bobs mun, och om Bob hade velat äta upp henne så skulle det ha kunnat vara i just det här ögonblicket som tanken slog honom:

Och hade han svalt henne så hade han nog blivit stoppmätt och ryst vid blotta tanken på att äta igen:

Men det är ju en himla tur att Bob är snällare än snällast och tålmodigt låter lilla valpen Hulda skälla ut honom och hänga i hans skepparkrans.

En uppfriskande skogspromenad med Bob efter lunch gjorde mig pigg igen och förkylningen känns nästan bortblåst!
Tänk att någon minusgrad kan göra att det känns så fräscht igen ute!
Synd att det motorsågas och donas överallt inne i skogen, det störde lite av min och Bobs idyll, men jag antar att skogsägarna har att göra efter stormen.

Nu ligger Bob och sover som en klubbad säl, jag har precis duschat och ska åka ner till byn och handla och hämta ut en och annan försenad julklapp till mig själv!

Ett sent god morgon. Inte för att jag har sovit länge utan mest för att jag inte har annat än gnäll att förmedla. Jäklarns ont i halsen. Och varenda muskel i kroppen känns som för kort.
Men det är ingen idé att gräva ner sig för det. Ut och fixa och dona hos kvigorna på förmiddagen. Idag är det minusgrader så då blir det lite trevligare ute i alla fall och Bob kan följa med utan att stinka allt för mycket ko.
Han har faktiskt börjat visa antydan till vall (?). Själv kan jag ingenting om den sortens hundträning, men jag ser att Bob läser av mig och korna. När jag säger åt dem att flytta på sig och försöker fösa bort dem med armarna, då iakttar Bob noga, ser han att kvigorna inte går bort så hjälper han till. På tre röda har han flyttat alla kvigor dit jag vill ha dem!
Jag uppmuntrar det inte jättemycket än så länge, jag är inte säker på hur mycket jag vill att hans vallegenskaper ska komma fram, jag kan för lite själv.
Det får visa sig hur det utvecklar sig!

Hemma igen från kalasandet!

Jag har lite lätt för att stressa upp mig när vi ska iväg nånstans. Efter en trevlig men allt för snabb fika med Rådjurs-Hanna så packade jag in ungarna i bilen och gav mig av.
Halvvägs framme till kalaset kommer jag på att alla lussebullar jag bakat ligger kvar, oförpackade på diskbänken med bara en bakhandduk över. Nedanför sitter typ Bob och dreglar.
Sjukt jobbigt blev det, vända och packa bullar eller fortsätta åka mot kalaset och hoppas på att nånting av det jag sagt till hunden har fastnat i hans lilla hjärna.
Jag vände inte. Min bil går liksom på ångorna i tanken tills i morgon.
Men jag hade ångest hela kalaset. Är saffran farligt för hundar precis som choklad är? Kommer Bob att få saffransbulleförgiftning så att jag får skämmas ögonen ur mig hos veterinären?

Telma lät sig inte bekymras utan höll låda på kalaset och röjde runt i sin fina klänning och tofsar och de andra barnen hade jättekul de med.

När vi fikat och kalasat färdigt skyndade jag hem och ångesten över Bob och bullarna bara växte.
Jag rusade in och mötte en glad hund utan saffransbulleförgiftning. Han hade inte rört en endaste bulle! Duktiga hund!

Det var sängdags för alla barnen på en gång och Telma skulle ha välling och pyjamas. Bara det att hon vägrade ta av sig klänningen!
Hon blåhöll den när jag försökte dra av den och gallskrek. Hon hade hemskt gärna fått sova i den om det inte vore för att jag var rädd att hon skulle frysa eftersom hon alltid sparkar av sig täcket. Nu sover hon med klänningen lite som en mössa på sig.
Det där med att vara fin, igen, jag måste ha misslyckats lite då som mamma eftersom Telma blott ett år gammal förälskat sig i en klänning som är så otroligt söt att man dör ihjäl sig lite.
Det är sorgligt att klänningen är på gränsen till urvuxen, men hon har haft den väldigt länge.
Finaste Rockefellaklänningen!

Och tofsarna, de fick sitta orörda hela kvällen!

 Telma innan vi åkte, fotat i sjukt dåligt ljus, men vad gör det ^^

…en skeptiskt hund:

…och en snorig unge: