Category Archives: Photoshopat

Larviga Rädda Joppe har nu kommit ut ur sin svarta mohairkokong! Jag trodde masken hade dött där inne men nu så är han ute!
Läs tidigare avsnitt om Rädda Joppe här: del 1, del 2, del 3 , del 4
Han blev inget monster, tur att jag inte lydde Mias råd, hon hade kastat ut han direkt när hon upptäckte att han spann kokongen av svart mohair…
Naturligtvis var jag tvungen att berätta den glada nyheten för Mia över msn:
Jag: -Rädda Joppe har kläckts nu.
Mia: -Kul, vad blev han?
Jag: -En Domherre!
Mia: -hahaha….
Jag: -Nä, han blev en fjäril av nå slag.
Mia: -Är han fin då?
Jag: -Nä, inte speciellt, inte för att var fjäril tycker jag…
Mia: -…..synd då….

Vi spånade vidare och jag funderade på om Rädda Joppe var hungrig, fjärilar suger väl nektar från blommorna, jag tänkte att jag kanske kunde köpa sån där juice som heter Nektar på affären!

Men jag inser att jag måste släppa ut Rädda Joppe i det fria. Jag får bjuda Mia på ett release-party! Jag ser framför mig hur vi står med fint fladdrande klänningar ute i blåsten och liksom hjälper Rädda Joppe att få luft under vingarna. Sedan flyger han iväg utan att vända sig om efter oss för att aldrig mer komma tillbaka! Ganska romantiskt i vår vardagliga värld…..
Det är bara hoppas sen att han inte är en av de där insekterna som blir sån där äcklig klegga på min bils framruta, det vore ju trist.
Om han ens lever fortfarande, han har suttit på samma ställe i sin burk rätt länge nu, när jag skakade lite på den lade han sig på rygg istället….det vore ju trist för  Mia om hon missade releasepartyt, kanske jag kan klarlacka Rädda Joppe och göra en brosch av honom i så fall, Mia fyller ju år snart och det är väl lite trendigt med brosch?

Min Tierpsöverraskning föll Mia i smaken. Det blev en kanoners roadtrip men tjejsnack. Kan inte påstå att vi upplevde så speciellt mycket spännande men vi hann prata desto mera!
Det var ju perfekt att åka med Mia som faktiskt har full förståelse för att man ibland måste sakta in eller till och med stanna och backa en bit för att dokumentera intryck och uttryck med kameran.
Innan vi åkte hem stannade jag till vid vår lokala kiosk och köpte fikabröd. Kiosken har nyligen bytt ägare och kommer tydligen börja sälja kaffe och korv.
Mia: -Det är ju faktiskt jättebra att att kiosken börjar med kaffe och korv tycker jag. *gravallvarlig*
Jag: -Varför det, egentligen?
Mia: Jo, men när man inte har hunnit dricka kaffe kan man gå in där och ta sig en kopp.
Jag: -Ska du stå och hänga vid kiosken som högstadieeleverna gör med en koppa kaffe?
Mia: -….njaej…men…jag kan köpa en kopp när jag lämnat barnen på dagis och dricka på vägen till jobbet….?
…..fast jag dricker ju kaffe när jag kommer till jobbet…..
Jag: -Inse Mia, du kommer inte gå in där och köpa kaffe titt som tätt…..
Mia: Nä….det skulle jag nog inte…..men jag trodde att jag skulle det…..*besviken*

Förlåt Mia för att jag krossade dina kaffedrömmar! Men om dom skaffar en latte-maskin, då lovar jag att vi ska bli två latte-mammor som hänger vid tjorren och pimplar latte!

Vilken härlig dag….jag har svaga aningar om att det är kanonfint väder ute men just nu så är solsken en plåga.
Jag har legat på soffan hela dan, knapprat alvedon och varit allmänt väck. Inte mycket förrutom barnens diskreta viskningar efter uppmärksamhet har nåt mig.
Jag skulle förmodligen inte ens reagera om självaste Greger från Nilecity kom ridandes förbi på min tjur Eugene, sjungandes på Flottarkärlek ackompanjerad av fylltuppen i Robin Hood och dom sju små dvärgarna.

Det finns inget värre än huvudvärk, och nu menar jag inte lite lätt huvudvärk, här snackar vi bomber och kärnvapen i skallen.
Det verkar bli värre av rörelse, när jag ligger stilla känns det ganska okej, men så fort jag reser på mig så blixtrar det och spränger.
Jag har halvsovit ett bra tag på dan, men det hjälpte int heller….
Jag hoppas det är över tills i morgon…

Tjolahopp, jag känner mig inte så käck som jag låter. Sen jag var klar ute hos djuren och jag legat på soffan och Loke-Liten har kollat på tv. Huvudvärken spränger så fort jag reser mig…. Jag har med datorn i knät som vanligt roat mig med photoshop, här är resultatet!

Det var svårare att photoshoppa Kissie än Blondinbella. Hon har inte lika starkt utpräglade ståndpunkter. Sen har jag inte följt hennes blogg lika mycket. Men jag hoppas jag fick till det hyfsat ;o)

Jag hoppas Blondinbella kan ta detta med glimten i ögat och lite humor, som Bloggkommentatorerna gjorde med sin bild ;o)

*fri tolkning*

En blogg som jag dagligen läser är Bloggkommentatorerna, jag ser dom alltid framför mig, sittandes med headset och datorer överallt och en knallröd tipstelefon som ringer med en irriterande skränig ton så fort blondinbella skrivit någon groda.
Igår fick jag en vision av hur dom måste ha det i sitt hemlig kommentatorsrum och jag blev bara tvungen att photoshopa en bild av det!

Jag hoppas att dom inte kör allt för hårt med praon….men han ser gansk nöjd och glad ut så han trivs nog som fisken i vattnet bara han får en gottisklubba att snaska på då och då ;o)
Vad tycks?

Bloggar inspirerad av den här artikeln på Aftonbladet där det står att R2D2 förd till sjukhus på grund av en astmaattack! Tänk att det faktiskt fanns en liten människa inne i den lilla söta roboten! Jag är fascinerad.
Jag var helt galen i Star Warsfilmerna när jag var liten. Jag ville helst vara prinsessan Leia, eller prinsessan Löja som jag trodde att hon hette och det var skitroligt för det rimmade på blöja, tänkte jag i min barndom och fnissade.
Jag lekte aldrig med typiska tjejgrejer. Det kanske berodde på att jag har en tvillingbrorsa så jag fick tillgång till "pojkleksaker" och tyckte att det var roligare.
Vi hade en massa star-warsfigurer, filmerna kunde jag nästan utantill och jag låtsades att jag var prinsessan Löja-Blöja som blev räddad av Han Solo, han var min första hjälteidol! Håll med om att han är en super-hunk! ;o)
De enda typiska tjejgrejerna jag lekte med var My Little Pony, jag älskade dom. På den tiden var det riktiga My Little Ponysar som inte såg ut som dom levt på riskakor och laxermedel. Dom var mulliga och söta.
I mina lekar blandades de söta ponnyhästarna med starwars-gubbar och Heman, ni vet "han-mannen", "supermanliga mannen". Han var cool….
Det kunde dock bli lite jobbigt när jag lekte med kompisar som ville leka mamma-pappa-barn med dockor och Barbie, det funkade helt enkelt inte för mig.
Jag hade faktiskt två riktiga dockor, en som hette Bibbi som jag jämt slet huvudet av och en som hette Lisa.
Lisa var jag galet rädd för. Det var en sån där hypermodern docka som man kunde sätta i små mini-LP-skivor i så pratade hon när man tryckte på magen. Oftast sa Lisa "Mamma" och sen skrattade hon med en fnittrig onaturligt glad och ljus röst.
En dag blev batterierna dåliga i Lisa. Jag tryckte på Lisas mage och hon brölade "MMMooaammmaaa, moahahaha!"
Det gick kalla kårar på min rygg, jag blev paralyserad av skräck, tänk att Lisa egentligen var en monster/fullgubbe?! Vem kunda ha anat det?
Jag tryckte aldrig mer på Lisas mage….

Vad lekte ni med när ni var små?

Förresten så tycker jag fortfarande att dom gamla Star Warsfilmerna är superbra…..men dom nya ger jag inte mycket för!

Jag och mannen har en tung last……
Vi är båda sjukt galna i hamburgerrestauranger. Det är vårt enda problem med att bo på landet, långt från Max och Mc Donalds….. det händer att vi skapar oss ärenden bara för att "bli tvungna" att äta hamburgare.
Vi har planerat att göra en jättestor hamburgare, vi har bara inte bestämt hur vi ska gå till väga rent praktiskt. Själva köttet kan vi ju grilla i ett stycke på vår runda grill, brödet kanske vi kan få hysa in i pizzerians ugn under bakningen.
Det största problemet är att mannen vill ha massor av dressing och grejer, jag vill bara ha ost och sallad. Vi får helt enkelt göra halva som jag vill och halva som han vill.
Snart ska den där jätteburgaren som vi fantiserat om banne mig bli gjord!
Ibland känns det inte riktigt vuxet att vara så tokig i hamburgare! Men det gör inget, det kamouflerar en del av min ålder ;o)
Vad tycker ni om hamburgare?

Jag är lite sen jag…så nu när alla redan har bloggat om att glassbilens melodi gör barn feta så tänker jag blogga om det!
Enligt mina barndomsminnen så kan jag inte hålla med om det påståendet.
När jag var liten visste jag inte att glassbilens melodi betydde något gott. Så fort jag hörde den där hemska melodin så sprang jag för livet! Vitt uppspärrade ögon kutade jag för allt vad benen pallade. Jag mötte mina kompisar, dom sprang dom också, mot glassbilens ljud. Jag sprang ifrån ljudet, hem till huset. Jag måste ha sprungit så rasande fort att jag aldrig hann se glassbilen och därför inte kunde förknippa melodin med något gott.
Av någon outgrundlig anledning så trodde jag att glassbilens melodi tillhörde sotaren, och sotaren var jag rädd för. Fråga inte varför.
Jag sparade nog mina föräldrars öron från en massa tjat samt att jag uppenbarligen inte blev fet, motion är nyttigt.

När jag tänker efter måste jag ha haft en galet skev världsbild om mycket, vissa saker fick jag bara för mig och då var det så. Som att mamma och pappa gifte sig på Naturhistoriska Riksmuséet och att pappa hade grön mustasch. Det var ett hårt slag att växa upp och inse att jag missat flera års konsumption av Hemglass, att mamma och pappa gifte sig i en ordinär kyrka och att pappas mustasch faktiskt var en helt vanlig standardmustasch…

För er som inte blir rädda för glassbilens melodi så kan man ladda ner den som ringsignal här. Jag tänker inte göra det…

Shit…jag måste söka hjälp, å det snaraste!
Min mani är sjuklig, den ger mig ångest, allt för ofta…… jag kan inte låta bli att ringa till radion om dom uppmanar till det!
Idag har jag gjort det igen, precis lika som förra veckan, jag ringde till Christer i p3, sanning eller bullshit.
Är det inga andra som ringer eller? Jag har kommit fram varenda gång som jag har ringt! Snälla läsare, ni kan väl börja ringa till P3 helt hysteriskt när det är tävlingar och liknande, då kanske linjen blir upptagen så jag inte kommer fram!
Idag släntrade jag bara in i köket för att hämta en kopp kaffe, radion stod på och jag hör att dom vill att man ringer in……jag tänker bestämt att jag ska minsann inte ringa. Men när jag sätter mig med min kaffekopp så slår jag numret i alla fall…..jag kan det utantill….det är för att jag har sifferminne, intalar jag mig.
Den här gången fick jag två rätt.

Tack och hej, jag ska börja använda tumvantar så att det blir svårt att knappa på telefonen.
Make me stop!!!

Glöm inte tävlingen )