Provar mjukisdjur på Ikea

Provkör nya dricksglaset

Sen åkte vi till Jysk och köpte fyra trasmattor i stället som jag ska sy ihop till en jättematta, jag är ett stort fan av trasmattor. Mannen är ett stort fan av jättesaker. En dag ska vi laga världens största hamburgare.

Sen åt vi på Mc Donalds och sedan for vi hem. Så fick vi denna eftermiddag att gå!

Loke: Mamma…. Micke, han är din bror.
Jag: Ja, Loke, så är det.
Loke: Ja, och så har du en till brorsa! Han heter Fredrik!
Jag: Jajemen Loke! Så är det! Vad duktig du är! (vi träffas inte ofta)
Loke: Japp!
Jag: Och Mickes barn, som vi ska träffa i morgon är dina kusiner.
Loke: Japp. Och Svante och Vincent och William, dom är…. (och här hann jag tänka tusen saker som att ånej, inte den diskussionen igen som alltid slutar med att vi blir osams för Loke har haft svårt att förstå skillnaden på släkt och vänner och hej och hå) ….mina kompisar.
Jag: *jublar inombords* Jaaa!! Bra Loke! Nu har du fattat hur det hänger ihop!
Loke: JAPP!! Jag vet så mycket nu! Precis som att ‘jölk kommer från kossor och att kött kommer från grisar och att barn kommer från mammor! Det är därför jag har blivit stor nu!
Jag: Härligt Loke!
Loke: Japp. High five mamma!
**klapp**

Jag: Fy fan vad jobbigt det kommer att bli i morgon då…
Mannen: *?*
Jag: ….när det kommer komma precis hur mycket folk som helst hit och drälla och vilja titta på min bil…
Mannen: *himlar med ögonen* Ånej… så ska man hålla på å passa på det också. Helt låst.
Jag: …ja, fy vad drygt… alla ska rycka och slita i bilen.

Det är fan kö ända ut på vägen nu på morgonen! Alla liksom ba’ hänger på låset och vill köpa!

….eller… när… men jag har fått ett mail från en smålänning som undrar om jag vill byta bilen mot solceller i stället för en minibuss. Vill jag?
Och mannen har fått ett sms formulerat så här: ”Hej Marie. Har du något negativt att berätta om bilen?”
Va?
Jag ska ju sälja den! Jag agerar som en försäljare. Ställ EN KONKRET FRÅGA och jag ska svara. Men be mig inte rabbla upp varför du inte ska köpa den?
Bilen är faktiskt bra. Den har bara lite lättare skönhetsdefekter och DET STÅR I ANNONSEN.

Så.
Vad ska vi göra idag, kompis?

Jag: …rätt stort snöoväder som är på väg in….
Mannen: ….mmm.
Jag: ….har du sett att snöovädret ser ut som en tant med en gigantisk vickande röv när det drar in över oss?
Mannen: …mmm, jag tänkte också på det.
Jag: …tror du att det bara är vi, eller att folk i allmänhet har noterat det?
Mannen: …jag vet inte…

Så.

Idag ska jag åka och besiktiga en bil som jag vet kommer få en anmärkning minst, för att det är 10 minus ute och handbromsen har frusit fast.
Samtidigt drar en gigantiskt snöoväder likt en jätteröv in över oss och jag och mannen har bröllopsdag idag.

Grattis.

Jag: …gojibär… vad fan är GOJIBÄR??
Mannen: Det är Yoggis senaste smak.
Jag: Va?
Mannen: Yoggis senaste, gojibär, hittepå-bär. Dom gör så.

…möjligt. Dagens mat liksom…

Loke: Mammaaaa..? Vad gööör du?
Jag: Jag gör julköttbullar, det tycker du väl om?
Loke: Är det köttbullar? *skeptisk*
Jag: Nej, det är det inte… det är… tomteköttbullar! *tadaa*
Loke: Jaha! Det tycker jag om! Vad är det där?
Jag: Det är ströbröd.
Loke: Jaha, det där då? Är det tomtekött?

Och jo, han gillade tomteköttbullarna.
I år gjorde för första gången köttbullar i ugnen eftersom jag är sååå talanglös på att steka köttbullar, de går bara sönder.
Och det blev faktiskt kanoners i ugnen! Saftiga och goda.

Ja, sen hade jag tänkt att sätta julskinkan i ugnen, bara det att jag aldrig minns från år till år att det tar ganska många timmar att få den klar. Dumt att börja med det nu liksom, den niten har man ju gått på förut och fått sitta och vänta halva natten på skinkan.

Loke: Mamma vad är det där på din mage!??
Jag: Va? Var då?!
Loke: Där!! Du har nånting på din mage!!
Jag: *tjej-skrik* VAR!! Ouuaaaah!!!
Loke: Där *pekar* det som är alldeles gammalt och guppigt?
Jag: *platt fall-(härliga)-ärliga unge* Det ÄR min mage.
Loke: Woooow…. vilken mjuuuk….

Idag kom han och tog min hand.
Så gullig han är tänkte jag.

-Mamma…?
-Ja Loke?
-Dina händer är precis lika morfars händer.
-Tack Loke…

Om han lever idag?

Jag vrålade rabiat galet /citat/ Ditt J-Ä-V-L-A  tåg-arsle!!! /slut citat/
Och barnen i bak skrattade åt mitt uttryck och jag skämdes för att jag så omdömeslöst tappade humöret.
När jag släppte av första ungen tyckte jag mig höra: ” Tja då Tåget!”

Barnen kunde ju inte alls veta att bilar som inte bländar av kanske är bland det värsta jag vet. Det finns få saker som gör mig så arg.
Så jag gruvade mig för att jag vrålat svordomar och påhittade ord med bilen full av ungar som inte var mina. Tänk om det första dom säger till sina föräldrar och fröknar i skolan är att Mumari blir blixtarg och vrålar jävla tågarsle. TÅGARSLE.
Det kanske blir det nya ordet. Det senaste. Som barn i 10-12 årsåldern slänger sig med.

Men idag tänker jag att jag har i så fall gjort samhället en god jävla gärning. För det finns ju så mycket värre saker som barn av idag kan tänkas säga än just TÅGARSLE.
(Hur tänkte jag egentligen när jag fick för mig att säga ”tågarsle”?? )

…ordet ekar fortfarande i mitt huvud. Så jävla ohipp morsa liksom.

Men jag är inte den som är den. Det händer att även solen har sina fläckar, att även jag gör fel och det händer också att jag då och då kan erkänna det.
Som idag.

Jag loggade in på Boxers hemsida för att fylla på kanaler, så brukar jag göra när det börjar bli höst.
Och jag fyllde i programkortsnummer och hej och hå och hade mig.
En timme senare ser jag att det ligger två nästan likadana boxerkort vid tv-boxern?
Vad?
Vad kom det andra ifrån?? undrade jag förvånad.
Genast blev jag osäker, jag insåg att ett av korten måste ha varit mycket gammalt och inaktivt, vilket hade jag fyllt på? Jag blev bergis på att jag fyllt på fel kort.
Jag ringde genast till kundtjänst för att misstaget skulle rättas till innan det gått för långt.

-Hej och välkommen till Boxer. Du talar med Robert.
-Heeeej! Jo det är så att jag har bla bla-bla-bla…. så nu undrar jag vad som händer då och hur jag ska göra utan att det blir dubbelt allting? undrade jag halvhysteriskt samtidigt som jag tvättade håret på en badande Loke.
-…öh… jaha du. säger Boxer-Robert tveksamt. Jag vet faktiskt inte. Jag måste gå och fråga någon kollega, jag är tillbaka om ett par minuter, häng kvar!
*väntar*
-Jaaa! Hej igen! Det blir som så att blabla-bla och bla….. så efter ett par dagar så går beställningen tillbaka och hej och hå, det är lite krångligt men….
-Ja… oj då.. så klantigt av mig. säger jag. Men om jag trots allt har fyllt på rätt kort, när märker jag det?
*också blabla bla om tekniska saker i en evighet*
-Men… jag ser ju här nu att du har nyligen gjort en påfyllning av ett fungerande kort! säger Boxer-Robert.
-Jahaaaa! Det var rätt! Öh, hur kan det komma sig… varför har jag två kort nu? *tänker högt* Ja, jag får be om ursäkt att jag är förvirrad och tar upp din tid… jag skyller på att jag är gravid….
-Ingen fara! säger Boxer-Robert med glad röst och skrattar. Det var bara trevligt att kunna hjälpa till!
-Ja, jag får tacka då då. säger jag och tänker lägga på luren.
-Det är ingenting annat jag kan hjälpa dig med? undrar Trevliga-Boxer-Robert.
-Nej, tack, det var så bra så.
-Är det säkert det? Ingenting? envisas Trevliga-Boxer-Robert.
-*tänker på att det är lite svårt och rörigt det där med ungarnas skolskjuts, och att jag behöver raka benen men når inte själv, och att jag verkligen kunde behöva ett handtag med tvätten och att gräsmattan skulle klippas för länge sedan och att kattlådan behöver rengöras* …ööh. Nej tack, tack ändå. Hej då! säger jag trött.
-Hej då och jag önskar dig en underbar dag! avslutar Trevliga-Boxer-Robert.

Jag tror att Boxer kan ha skickat sin personal på charmkurs sen sist jag ringde.

Strax efter att jag hade avslutat samtalet ringde jag mannen alldeles upprörd:

-Vad gör du? Var är du? Varför tryckte du på upptaget tidigare??
-…öh… grejar lite… med tröskan… typ..
-TYP??
-Ja? Vaddådå?
-Har du tagit med duschtvålen, deon och schampot jag köpte åt dig igår??
-Va? Nä? Varför skulle jag ha gjort det??
-Ja, inte fan vet jag?! För att tröskan är en ung tjej med midja och du måste duscha bort bevis innan du kommer hem till mig kanske *känner mig logisk, arg OCH smart*?
-*skratt* Nä, jag ställde in alla duschgrejerna i badrumsskåpet igår.

Jo, och där stod dom ju… hur skulle jag kunna veta att han för en gångs skull ställt allt där DET SKA STÅ? Inte kan jag hjälpa att jag är lite överkänslig?

I butiken:

Mannen: Är såna hära tofflor sköna eller?
Jag: Ja, det tycker jag, fötterna blir fria liksom!

Hemma:

Mannen: Omeh! Det här går ju inte!!!
Jag: Vaddå?
Mannen: Med strumporna?!
Jag: Strumporna vaddå??
Mannen: Ha strumporna i mina nya tofflor så klart!
Jag: *asg* Vad trodde du? Trodde du på riktgt att du skulle kunna ha strumpor i flipflopp?
Mannen: Ja?
Jag: *idiotförklarar*
Mannen: HA! Det går visst’de!

Det är 15 år sedan vi gick ut nian. Tänka sig att man ska föreställa så jävla vuxen. Och vad har jag gjort sen dess då?
Random klasskompis: Nämen heeej!!
Jag: Heeeeeej! *ler skitstort*
Random klasskompis: Åh vad läääänge sen! Hur är det?
Jag: Det är JÄTTEbra! *ler ännu större*
Random klasskompis: Men oh! När ska du ha barn då? Är det första?
Jag: Om 200 år. Nej, det är fjärde.
Random klasskompis: *tappar hakan en stund* Jahaaa, hrrm… men guuuud så mysigt! *undrar egentligen om jag inte har hört talas OM P-PILLER!*
Jag : Jaaa visst är det! *vill egentligen bara poängtera att det är planerat* Vad gör du nu för tiden då?
Random klasskompis: Jag är raketforskare vettu. Fast innan jag utbildade mig till professor åkte jag jorden runt i en yatch, och efter det jobbade jag som volontär på ett barnsjukhus i Afrika samtidigt som jag handlade med aktier.
Nu jobbar jag som raketforskare för NASA och får åka runt i både hela världen och rymden.
Jag: Men guuud så roligt att göra en insats för världen, jobba som volontär… DET skulle jag också ha gjort om jag inte skjutit ut pruttonhundra ungar i en jämn ström. *fan vad falsk jag är*
Random klasskompis: Vad pysslar du med då?
Jag: …jag… ööööh, jag… *tänker, vad fan gör jag? Vad fan är jag?* …jag är typ… har kossor… och har torkat arslet på pensionärer och mina egna barn.
Random klasskompis: Ja, alla har vi ju olika intresssen! Det är ju JÄTTEBRA att det finns folk som vill ta hand om bajs och sånt också! *ler beklagande*
Jag: …mmm.
Random klasskompis: …mmm.
Jag: Ja-hopp… *vad jobbigt det blev…*
Random klasskompis: Jorå’satt… Kolla! Där är Knatte, Fnatte och Tjatte!! Dom jobbar med stjärnfysikmolekylsmodifiering! DOM måste jag bara snacka med!
Jag: Jaha, vad spännande, vi ses! Ring om vi ska ta en fika!
Random klasskompis:*har redan gått*

För på 15 år kan precis exakt hur mycket som helst ha hänt. Å liksom rynkor och taxöron och hej och hå kan kompenseras med precis vad fan som helst, exempelvis raketforskning eller elitidrottning.
Men det ska faktiskt bli riktigt roligt att återse alla gamla klasskompisar i höst!

Det här körsbärsträdet var redan dött. Och alldeles för stort för att kapa med gräsklipparen.

Det skulle alltså kapas ner. Jag tyckte att just idag, när jag ändå bara är hemma och tråkar kunde vara en bra dag.

Jag ringde mannen som som vanligt är ute på någon åker, och berättade om mina planer. Han tipsade om motorsågen.
Jag viftade bort hans förslag, inte vågar jag hålla på med den nu i mitt gravida och förvirrade tillstånd, jag som inte ens kan tanka bilen med rätt vätska!

Så jag tog en gammal rostig handsåg.
Och började gno på den dära stammen och kunde konstatera att körsbärsträ antagligen är ett av världens absolut hårdaste material.  Se där – se där.

Efter mycket svett och svordommar bestämde jag mig för att yxan vore bättre.
Yxor har man använt för att fälla träd med sen stenåldern. Antagligen det mest mångsidiga verktyg vi har idag.
Så jag har huggit.
Och huggit.
Och huggit.
Och tagit en paus för att grannarna med sin perfekta trädgård gick ut på sin tomt och hade full insyn till min kanske inte så perfekta tomt.
Och sen har jag huggit pruttonhundra yxhugg igen.

Och när trädhelvetet vägrade falla av sig själv tog jag hjälp av min kroppsvikt. 60 kilo mot ett sketet körsbärsträd. Ha!
Jag gungade trädet fram och tillbaka för att till sist, praktiskt taget med mina bara händer, fälla trädet och själv falla framåt med stammen och graciöst gränsla det lilla fruktträdet när det väl hamnade på marken.

Jag visste att jag hade talang för sånt här.

Jag har fällt ett helt träd med en yxa som tydligen var avsedd för att göra spintved med.
Jag har nu fått veta att vi har en riktig och rejäl yxa också. Ute i nån bod. Men att motorsågen troligen varit att föredra.

…jag har dagar då jag känner mig som en riktig karla-karl.

Igår när jag och mannen satt i bilen upptäckte jag rätt som det var att vi satt och pratade om min bil och uppenbarligen hade gjort det ett tag.

Mannen: Ja, nä men du får väl ringa bilverkstaden då, det är nog det bästa det.
Jag: ..mmmm, ja, jag får nog det.
Mannen: Men inte den vi lämnade in bilen på sist, ta den andra.
Jag: Ja, absolut! Den andra är mycket bättre!
Mannen: Ja, han är ju duktig, fixar säkert det där. Men du får ju förklara ordentligt liksom.
Jag: Ja… *vad pratar vi om?*
Mannen: Eller så kanske du kan ringa till en Volvoverkstad direkt?
Jag: …mmm. Det kan man ju också göra… *tänk-tänk-tänk*
Mannen: Gör det direkt i morgon då, så kanske vi får nån ordning på det där.
Jag: Alltså… jag har blitt dum i huvudet. Jag förstår att vi pratar om att min bil måste in på verkstad… Men jag har helt glömt bort… varför? Vad är det för fel på den?
Mannen: *tittar på mig som om jag var en främling* För att din bil går jättedåligt när den är kall? Uruselt! Hallåå?
Jag: Ja! Ja just ja, så var det ja. Det vet jag ju…. *herregud, jag har blivit senil*

Min man släpper man inte lös själv hur som helst i en klädaffär. Det gör man verkligen inte.
Jag kan ha skrivit det förr….
…mannen har ett märkligt beteende när han handlar kläder. När han hittat en t-shirt, ett par jeans eller något annat han vill ha, så knölar han ihop plagget till en liten boll som liksom ryms i handen!
Urdumt!
Han påstår att han tycker att det känns pinsamt att gå och bära på en massa kläder ”som ett jäv-la fån”.
Och jag skäms så jag håller på å dö ihjäl mig när han gör så där och rycker genast plagget av honom och försöker släta ut det igen, för jag menar att det är ännu mer pinsamt att lämna fram en liten, liten boll i kassan som visar sig vara ett par jeans i karlstorlek när kassörskan lyckats veckla ut dem.

Mannens smak där emot har jag oftast tyckt ha varit riktigt bra. Och han är noga när han köper kläder, det ska sitta snyggt och hej och hå.
Han är möjligen bara lite lätt mönsterdyslektisk.

Vi hade precis inhandlat en kavaj med diskreta kritstrecksränder till mannen och gick in på JC för att kika efter en skjorta.
Jag släpper uppmärksamheten över mannen för några minuter, och nästa gång jag ser honom står han och är i färd med att köpa en skjorta.
En rutig cowboyliknande skjorta.

-Du har väl inte tänkt ha den där under kavajen?? undrar jag förskräckt.
-Va..? *mannen stirrar dumt och oförstående på mig* Vad då då? Är den inte snygg?

Jag förklarar för mannen att man inte på några villkor har en flerfärgad, rutig skjorta under en randig kavaj. Mannen lydde men jag är fortfarande inte säker på om han förstod varför.
Jag plockade fram en annan skjorta, skickade in mannen i provhytten och när det visade sig att skjortan satt bra ryckte jag snabbt åt mig den innan han skulle hinna knöla ihop den till en liten boll.

All done och en fika på Waynes som belöning.
Vissa saker kommer jag aldrig någonsin begripa med min make…

Mannen: Åh! Vet du! XXX träffade KUNGEN igår!!
Jag: Va??!! *tappar hakan* Nuuu skojar du med mig?!
Mannen: Nej! De’ säkert de’!
Jag: WOOOW! Varför det?! Fan vad orättvist! Jag vill också träffa kungen!
Mannen: Kungen kom och tittade på en gård där XXX var och spred dynga med traktorn.
Jag: *fnissar* Så passande! Shit vad häftigt! Jag kan också sprida dynga där Kungen ska vara!
Mannen: Coolt va?
Jag: …jaaaa…. *drömmande*  Vad hade Kungen på sig?
Mannen: Inte vet väl jag det eller?!
Jag: …undrar om han hade vanliga kläder på sig… *tänker högt*

Senare på kvällen när mannen pratar med XXX i telefon.

Jag: Fråga XXX vad Kungen hade på sig!!
Mannen: Meh! Det kommer väl inte han ihåg eller!
Jag: Joooo! Jag måste veta det! Fråga om han hade mantel med leopardmönstrade kanter på sig!
Mannen: *frågar XXX*
Jag: *väntar spänt*
Mannen: *avslutar samtalet*

Jag: Ja?! Vad hade han på sig nu då?
Mannen: Ja… jag fick inget riktigt bra svar, en liten jacka kanske…?
Jag: Va? *skeptisk* Bara en vanlig JACKA?
Mannen: …mmm. Ingen mantel i alla fall….
Jag: *skitbesviken* Omeh! Så det syntes inte ens att han var Kung??
Mannen: Inte vet väl jag! Jaja… XXX KAN ha missat om han hade en liten kungakrona på huvudet, det kan han faktiskt ha gjort…
Jag: *NÖJD*

Är man kung så är man liksom!

…jag vill så hemskt gärna få träffa kungen.

Och jag är lite stressad för att jag precis har varit på bilverkstaden och fått ett punkahjul till bilen lagat och måste åka och hämta Alfred vid bussen innan vi kan åka och titta på traktorer.

Så när jag sen åker genom samhället kastar jag ett öga på tankmätaren precis när jag passerar macken. Och det var ju en himla tur det för den stod ju nästan på reserven.
Så jag gör liiite mer stressad en u-sväng och kör tillbaka till macken för att tanka.

Bråttom-bråttom! Vilken sida sitter tanklocket på? Helvete! Tänk fort! Vänster!

Jag har så bråttom att tanka att jag skiter i att tanka full tank, jag tankar bara för 300 riksdaler för inte har jag lust att stå där som ett fån och vänta på att det ska bli fullt, när jag har så bråttom och har en unge i bilen som frågar pruttonhundra gånger om vi är framme snart?

Sen åker jag. Brum-brum.

När jag kört några mil börjar Blåan att hosta. Jag släpper lite på gasen. Blåan hostar i alle fall. Jag gasar lite.
Som från ingenstans får jag femtioelva liter iskallt vatten över mig. Iskall blir jag i hela kroppen.
Jag tvärnitar, svänger fort in på första bästa ställe och stänger snabbt av motorn.

Jag tänker ett tag. Chockad och fortfarande iskall i hela kroppen.
Jag tar telefonen och är på väg att ringa mannen, men ångrar mig och ringer svärfar först. Han är världsabäst på bilar.
När svärfar svarar i telefon börjar jag grina, jag illbölar i telefonen till förvånad svärfar:
-Jag har tankat feel! Buhuhuhuuue!!
Svärfar fattar först inte.
-Jag har tankat bensin i min bi-hi-hiiil, snyftar jag.
Då förstår svärfar varför jag bölar som jag gör för han vet ju att jag har en dieselbil.

Och svärfar är alltid lugn och sansad och vi pratar ett tag och sen ringer jag till mannen och grinar och han blir först både lite arg och förskräckt samtidigt som han skrattar åt sin hopplösa fru.
När jag fått bekänna mitt misstag för familjen ringer jag till Mia som bor alldeles i närheten av där jag fick uppenbarelsen och stannade.
Jag skrämmer vettet ur henne med mitt grinande så hon skickar sin sambo att bogsera hem mig till deras verkstad.

Och jag skäms. Herregud vad jag skäms. Och Mias sambo har bekanta och besök och hej och hå och dom kan ju inte annat än skratta åt eländet.
Och medan Mias sambo tömmer min bil på bensin i flera timmar så sitter jag och barnen inne hos Mia och fikar och skäms och blir bjudna på jättegod mat och skäms lite till.
Och sen kommer Sandra och hennes karl och fikar och jag får aldrig sluta skämmas.

..

Och den där Blåan blir tömd och får diesel i tanken istället och och tänker förhoppningsvis glömma mitt misstag omedelbums och puttra på som om ingenting hade hänt.
Det hoppas vi på.

Och för det sista så visste vi att det bara var en tidsfråga innan det där med att vara blond även skulle visa sig på insidan.

Nu ska jag bara göra ingenting och vänta på att Svenska Hollywoodfruar ska börja. Undrar dom har gjort någon sån här tabbe? Undrar om Maria Montazami ens tankar sin bil själv?

.

.

På väg hem från Sälen passerade vi Venjan. Vi svängde ner på den lilla grusvägen utanför samhället, precis som vi gjorde förra året.
Och precis som vi gjorde förra året åkte vi långsamt förbi farmor och farfars gamla stuga. Jag tittade, vred huvudet ur led för att hinna se så mycket som möjligt, fick en tår i ögat.
Så mycket barndomsminnen. Så mycket jag saknar stugan i Venjan.

Precis som jag gjorde förra året började jag berätta för mannen om minnen från när jag var liten.

Rottrollen - John Bauer

Stugan ligger på en höjd, en brant backe med mossa och tallar sluttar från stugan ner till sjön. I backen, en bit från stigen som leder till bryggan, fanns det en stor Rotvält.
Jag var ett barn med väldigt livlig fantasi. Rotvälten såg ut som ett monster. Rotvälten hade en gren som stack rakt upp i luften, som liknade en arm med knuten näve.
Jag var så rädd för Rotvälten att jag gick omvägar när vi skulle gå förbi den.

En kväll kommer jag ihåg hur jag stod och tittade ut från stugans fönster, ner mot vattnet. Det var oväder och jag sneglade oroligt på Rotvälten.
Plötsligt lyser skogen upp av en blixt, samtidigt som göken gal. Rotvälten såg mer grotesk ut än någonsin i blixtens sken och jag tyckte att alla pusselbitar föll på plats. Jag fattade hur det hängde ihop!
Göken och Rotvälten var så klart samma varelse!
Jag rös.

Efter den kvällen blev jag orolig så fort jag hörde göken gala, jag var tvungen att se efter så att Rotvälten stod kvar.
Min farfar tyckte tillslut att det fick vara slut på mina tramserier. Rotvälten var minsann bara ett omkullvält träd och han skulle bevisa det för mig.
-Titta nu, sa farfar och gick med bestämda steg fram till Rotvälten.
Han tog tag i Rotvältens grova arm, jag tittade vettskrämd på med stora ögon…. och ser hur min farfar bryter av armen på Rotvälten och kastar iväg den!
Jag tappade hakan och tyckte att det såg alldeles fruktansvärt otäckt ut!

Min farfar trodde att han hade bevisat för mig att det bara var ett gammalt träd, men för mig blev det ännu mer läskigt. Jag fortsatte att gå omvägar runt Rotvälten länge, även om förnuftet sa mig att Rotvälten inte var Göken, och att Rotvälten var ofarlig.

Idag hade jag gett mycket för att springa ner och se efter om Rotvälten finns kvar.
Det gör den säkert inte och då tänker jag att det är bättre att behålla den som ett levande och roligt minne, hellre än att se att den är borta.