mumari

Hur funkar det med klippkort hos landstinget? Finns det? Får man rabatt då eller får man kanske en gratis sjukhusnatt med frukost efter 10 besök?

Igår var det dags igen.
Mannen kom hem och var ganska halvblind på kvällen.
En kapskiva till vinkelslipen hade exploderat och han hade fått något i ögat.
Och det är ju faktiskt jättefarligt så jag skällde på honom och sen ringde vi sjukhuset.
Jo men det var ju självklart att han skulle komma in till akuten, ögona böj kan man säga.

Och jag kanske är lite lättretlig och tyckte att mannen lika gärna kunde ta en taxi in, men nähej då, det gick inte för sig. Skjuts av mig ville han ha, annars skulle han minsann köra själv.
Så vi klädde på en sovande Loke och gasade in till stan och sjukhuset.

När vi åkt de dryga 6 vi har till stan utbrast mannen plötsligt: -Jag tror det lossnade!! Det känns nästan helt bra nu!
Och jag blixtrade till. -Nu får du fan se till att gå in till ögondoktorn i alla fall! Jag tänker inte sitta och ha kört hela vägen in till stan i ONÖDAN! Nån jävla måtta får det vara! vrålade jag.

Så mannen fick vackert besöka doktorn ändå och få det konstaterat att det inte var någon som helst fara med ögat, trots att han vred sig i plågor innan vi åkte.

Vi försökte kompensera stadsbesöket med Mc Donalds, och det blev ju bra för mannen som fick äta upp hela min meny också.
Jag tyckte att det luktade gammal skurhink inne på hela restaurangen och sa det antagligen så högt att personalen blev sur och spottade på min hamburgare, för den smakade verkligen grävling och jag kämpade mot kräkdjävulen ända tills vi lämnade byggnaden.

Idag vaknade jag och var så hungrig att jag höll på att dö ihjäl mig. BIG time.

Dags för en tur till Apoteket, eller droghandeln eller vad det nu heter nu för tiden. (som om man kommer sluta kalla det för apoteket?)

Det känns som det verkligen är den pruttonhundronde gången jag åker dit nu sen två veckor tillbaka och snart förväntar jag mig en VIP-ingång.

Den här gången är det mannen som behöver saker. Nässpray och bisolvon och alvedon och näsdukar och naturläkemedel och pensionärstabletter mot muntorrhet.
För han är förkyld.
Kanske så förkyld som ingen av oss någonsin har varit och aldrig kommer att vara.

Tjo!

Mumari i andra andningen.
Sova? Vaddå?
Vid lunch åkte jag och hämtade Ellen och Alfred hos deras kusiner. Det var ju tur att dom skulle sova där natten till idag, eftersom Loke ändå tänkte att vi skulle spendera natten på sjukhuset.
Vi blev kvar där ett tag, hos Sandra, en kvart eller två timmar eller tre, jag har inte så så bra tidsuppfattning idag känner jag. Men jag tänkte att mannen som kört hela natten skulle få sova i lugn och ro hemma.
Men så ringer han rätt var det är:

Mannen: Hallåå… *ynkligt*
Jag: Hallå?
Mannen: Hallå-hallå-hallå…
Jag: Vad fasen håller du på med? Gå lägg dig!
Mannen: Hallå…. jag håller…. på… å testar…. hallå…
Jag: Sluta ring! Sov istället!! Passa på nu när inte vi är hemma!
Mannen: Öh…. är inte du nere i soffan…?
Jag: *suck* gå och lägg dig, du ringer i sömnen!

Jo för han höll på att testa ett par radiolurar som man kan koppla in telefon till, tydligen i sömnen, för han har inget minne av det.

Ja, och sen passade jag på att smita iväg och snabbhandla medan ungarna var kvar hos Sandra, köttfärssås med spagetti, enkelt och bra, men tydligen hade jag glömt att köpa ketchup och min make är visst som en barnunge och kan inte äta köttfärssås då, så när jag kom hem var det bara att vända och åka tillbaka till affären. *Felix eller Heinz – Felix eller Heinz… det är noga det där, vad är det han vill ha…. chansar på Felix… FEL! Men han får fan äta och se glad ut nu!*

På Loke märks inga symptom från natten, och jag hoppas verkligen att vi får sova i natt!
Nu ska jag laga mat.

Min man har förstått tjusningen med Spotify.
Igår ville han visst lyssna på Laleh.

Kanske inte helt lätt att hitta? ^^

…men låten är fruktanslöst bra :)

.

.

..

.

.

.

.

.

Jag har handlat idag.

Fläskfilé. Och ädelost att fylla den med. Det är gott.
Barnen tycker inte att det är gott. Barnen får välja mellan korv som ser ut som bollar eller blodpudding. Sånt tycker dom är gott.
Och en liten chokladask med hjärtan i har jag handlat också.
Och rosorna! Glöm inte rosorna! En hel bukett med ett hjärta på. Jättevackra.

Det skulle bli bal på slottet här i Mumaribo. Bröllopsdag. Jo men. 3 år.

Men vad är en bal på slottet med fläskfilé och rosor och trams, när jag lika gärna kan få välja mellan korvbollar eller blodpudding med barnen.
Och mannen kan ta ett jävla Sibyllamål och skyffla snö, åt stadsbor.

Jag brukar inte vara så nogräknad med såna här dagar, men just idag, just nu, så var den här dagen så viktig.

Kan ingen skjuta Kung Bore?

….men rosorna luktar gott i alla fall. Undrar hur chokladen smakar.

Ja, jag är bitter. Just idag. BITTER. Men inte ilsket arg. För mannen kan inte göra något åt det.
Så jag har ingen rätt att bli arg och det här kan lika gärna vara ett lyxproblem.

Idag hissas alla flaggor i Mumaribo och barnen ställs i givakt på rad med färgglada tofsar på huvudet och pompombollar i händerna.
Hundarna badas och får snedbenor kammade och rosetter om halsen, och skall tränas till honör.

Elva maträtter ska lagas och ostron ska simma i den dyraste champagnen och efterrätten ska vara 14 våningar hög.
Girlanger med hjärtan i rött och gnistrande guld ska pryda vårt hus och i bakgrunden spelar en orkester.

Det ska skålas och dansas och jag ska vara vackrast på min gata i stan och mannen ska titta på mig och tänka att han är lyckligast i hela världen.
Och lyckligast i hela världen ska vi vara idag och i morgon, och i sommar, och om ett år och 14 år och resten av våra liv.

Och sen ska jag vakna till verkligheten och tänka att pompombollarna och girlangerna av hjärtan och efterrätten som är fjorton våningar hög bara är ytligast av kärleksförklaringar.

För det enda som spelar någon roll i Mumaribo och Mumariliv är att du älskar mig och att jag älskar dig, alltid. Så mycket att det gör ont om jag bara snuddar vid tanken att något skulle hända dig och oss. Så mycket att jag vet att livslång kärlek finns men få är utvalda. Finns för oss. För alltid.

Precis som det graverades för tre år sedan i min ring….: ”Härifrån till evigheten”
Vår resa mot evigheten börjar varje dag och slutar aldrig.

Jag älskar dig ♥ min bästa vän och min kärlek
Utan dig är jag halv.

Läs också om kärlek i Mymlans bloggutmaning!

Bloggar etiketter: älska, bröllop, bröllopsdag, gift, kärlek, man, mymlan, par

Jag och mannen nattar oss själva med film i sovrummet.
Vi har en del filmer, för vi tycker om att titta på film.
Vi är också snåla och impulsiva och 97% av våra filmer är inköpta på Coop. Från den där stora kartongen som brukar stå vid kassorna. 2 filmer för 99 kronor.
Det är ju sällan några stjärnskott som ligger i den där lådan. Men när man står där i kön med tre vilda barn så känns alla filmer spännande, avkopplande och exotiska.
Så rycker man åt sig två filmer i sista sekund, och dvdbiblioteket utökas.

När vi sen ska välja film på kvällen så får vi alltid känslan av att vi bara har b-filmer. Som vi har sett tusen gånger.

Igår stod mannen och läste filmtitlar för mig:

-Twister… Top Gun…. Wolf Creek…. Mannen som kund…
-Jag vill se The Gift!
-…de tala med hästar… Top Gun…. Hästmannen…. Wolf Creek…
-Jag vill se The Gift!
-Ja, okej, du får välja mellan Top Gun, Hästmannen eller Wolf Creek.
-Men, jag vill se på The Gift!
-Jaha, ja men då får du välja mellan Wolf Creek eller Hästmannen.
-Jag vill se The Gift eller kanske Blair Witch Project! Det känns som om du utlämnar en massa filmer!
-Wolf Creek eller Hästmannen –  Wolf Creek eller Hästmannen – Wolf Creek eller Hästmannen!
-Gaaah!  The Gift!
-Jaha, ja då så, då blev det Hästmannen.
-Suck.
-Du fick välja mellan Top Gun, Wolf Creek eller Hästmannen och du valde tydligen Hästmannen. Lite som pest eller kolera.
-Det gjorde jag inte alls det! Jag vi…
-Tyst, nu börjar det!

….min röst väger inte lika tungt, jag somnar alltid efter en kvart.
Vi behöver nya filmer, vi behöver senaste säsongen av Scrubs, så ordningen blir vad den ska vara.
Pronto.

Min man är besviken.
På sin familj.
Han har ju faktiskt skaffat en skoter. För att han skulle kunna dra runt på snowracern med barnen applicerade på.
Än så länge så har Loke åkt med en gång, i knät på mannen, i fem minuter. Sen var Loke vit av skräck i ansiktet och vägrade åka mer. Alfred har också åkt en gång, på snowracern efter skotern. I två minuter. Sen sa ungen med en oberörd robotröst: Stanna skotern, jag vill gå in i stället.
Och så klev han av och gick in och mannen stod kvar ensam och kliade sig i huvudet och funderade på varför ungen inte skrattade.

Idag när vi drack kaffe efter lunchen gnällde mannen över sig själv och skotern och ensamheten. Men så sken han upp;
-Du kan väl sitta på snowracern om vi kopplar fast den efter skotern?!
Jag tittade på mannen med en idiotförklarande blick;
-Är du inte slug? Hur skulle det se ut?

Så mannen fick vara ute själv idag på eftermiddagen och leka med det där raset.
Tills rasets motor skar ihop på andra sidan vägen och jag blev tvungen att ta bilen och dra hem skotern.
Mannen skrattade och jag var blixtarg, det var nämligen så halt på vägen så jag fick stå där och spinna i en hel evighet och tro att det skulle komma en långtradare i pruttonhundrafyrtio kilometer i timmen och köra över mig.
Jag överlevde, kom nyss in.
Mannen också.

Loke undrar;
-Paappaaaa? Roligt åka skoter då tycker du?
-…mmm, jätteroligt. svarar mannen med död röst.

Har vi lekt färdigt med där dära raset nu?

Bloggar etiketter: 300, gammal, motor, pulka, ras, skoter, skoterled, snöskoter, snowracer, yamaha

JAG HAR VARIT OCH SHOPPAT!

Ja, så vi liksom åkte i ilfart in till stan, körde igenom driven på Max, påkade in maten i munnen och rätt ner i magen.
Sen, SEN satte shoppingen fart på allvar. Vi åkte till Stadium. Stadium som ligger precis i närheten av Ikea, Rusta, Lindex, Kappahl, Bauhaus, Plantagen…. ja, en hel drös med affärer.
Vi hade dessutom bara med oss det lilla barnet, så tjatet minskade med ungefär 25%.

Vi sprang in på Stadium, det är jättebra där, för ända utifrån entrén så är det ett målat löpspår, som går ända ner till skridskohyllan. Så att man kan springa dit och rycka åt sig vad man ska ha och sen springa till kassan skitfort.
Det gjorde vi, för Alfred behövde nya skridskor.

Sen suckade jag jättehögt när vi satte oss i bilen och jag trodde att vi bara skulle byta parkering men upptäckte att mannen styrde rätt ut från stan igen.
Och han babblade om snöskotrar och motorcyklar och tillsist lyckades jag sucka så mycket och så högt att mannen fattade att jag var…. hrrm…. besviken på att vi bara snabbt uträttade skridskoärendet och inget mer.

Ja, så mannen föreslog att vi kunde gå in på Ica Maxi och titta, och jag sa -Ja! med en ”jätteentusiastisk röst” och mannen anade buttert uppgiven att det inte var vad jag var ute efter och då insåg vi liksom att vi hade haft helt olika mål med turen till stan.
Därför tittade vi surt ut genom varsitt fönster i bilen under en kvart medan vi åkte hemåt. Men det var så tråkigt och ingen av oss kan vara tyst så länge, ens om vi försöker, så vi tröttnade på att tjura på varandra och började prata om vad vi skulle äta till middag istället och kom fram till att vi ska äta något riktigt gott och uppmuntrande.
Och så får det bli. Pasta alá Italien. Sen. Ikväll.
Nu ska djuren fodras.

…..så undrar jag liksom varför man ställer väckarklockan på 05.00 när man ska gå upp klockan 06.00 och talar om kvällen innan att man ställt klockan på 06.00.
Och sen när klockan börjar gapa och tjoa klockan 05.00 så snoozar man.
I en timme. Med två minuter mellan snoozningarna.
Det är trettio gånger.
Och när klockan äntligen blivit 06.00 och man går upp, så nekar man till att man ställt larmet på 05.00.
Och sen undrar man varför ens fru är ett monster?

Det är tristess och tröttma i Mumaribo och vi har gått in i våffelväggen.
Våffeljästa glor vi dumt på tv:n.
Ikväll blir det minsann tidigt i säng så vi inte försover oss i morgon.

Från det ena till det andra…. det här med att knäppa kort innomhus…..
Jag är utrustad med en treårig son som oftast går runt naken eller i bara t-shirt när vi är hemma….
…jag är även utrustad med en make som går runt i bara t-shirt och kalsonger när han är hemma.
Så fort jag knäpper kort hemma så får jag med nakna barnrumpor eller håriga karlben.
Jag förstår inte själva grejen? Varför inte ha byxor på sig? Är det typiskt karlar eller?

Bloggar etiketter: ben, byxor, foto, håriga, kalsonger, kort, naken, rumpa

En gång har jag haft en fy-helskottas-dödsångest. På riktigt. Så där så jag rabblade hej då rätt ut i luften åt alla jag älskade och tårarna sprutade samtidigt som jag skrek som en gris antagligen gör när det är dags för slaktmasken.
Och när det visade sig att jag hade överlevt skämdes jag så mycket över min spontanitet att jag nästan ville göra slut på mig själv av blotta skammen.
Det var inte i första bilolyckan jag var med i.
Det var inte heller i andra bilolyckan.

Det var någonstans i början när jag blivit tillsammans med min man.

Vi hälsade på vänner till honom, mitt i smällkalla vintern. Vännerna föreslog en skotertur. 4 personer på två skotrar. En Mu hade aldrig åkt skoter förut.
En Mu var lite för mesig för att säga rätt ut att hon egentligen var vansinnigt farträdd, så hon knep käften och hoppade upp bakom mannen på den ena skotern. Skotern var svart och högblank och såg elak ut.

Sen minns jag allt som i en dimma. Skotern for i väg och axade ungefär noll till hundrafyrtioelvatusen på en halv nanosekund och lämnade mitt sans och vett kvar nånstans vid startplatsen.
Det gick så fort så jag tror vi åkte ifrån luften för jag kunde inte andas. Märkligt nog kunde jag skrika. Och det gjorde jag. Som en besatt. Min man är fortfarande lomhörd och det här inträffade ju ändå för en hel evighet sen.
Jag skrek, hotade med att hoppa av i farten, jag grinade och jag slogs. Jag skrek visst så mycket att mannen inte hörde vad jag skrek. När jag blivit helt säker på att skoterfärden var en one-way-ticket till döden så blev jag tyst. Jag blundade och lyckades på något sätt trolla bort hela åkturen från mitt medvetande och när vi kom fram och jag inte var död såg jag hur alla förvånat tittade på mitt illröda, tårblöta, apatiska ansikte.

Jag hade tydligen uttryckt skräcken jag upplevde väldigt otydligt under färden? Mannen trodde att jag skrek av förtjusning? Jag hade inte förstått att jag skulle färdas på värstaste värstingen av skotrar och att man inte kunde dö av fartvind?

Idag påminde jag mannen om den dära skräckfärden, jag undrade om han verkligen tror att jag ska åka med på skotern han skaffat sig?
Mannen kontrade med att den aldrig i livet kommer att gå så där fort….

-Begriper väl jag det, raset har ju inte ens startat än.

Bloggar etiketter: lynx, skoter, skoterled, snöskoter, uppland, uppsala

Ni vet den där Blocketsjukan…?
Den där som börjar med ett uttråkat slötittande i brist på annat och som slutar i ett behov? Blocketsjukan som får drabbade att undra hur det ens är möjligt att man klarat sig ett helt liv utan den där prylen….
Idag har Blocketsjukan tagit oss till nånstans i närheten av Norrtälje. Jag är INTE smittad.
FÖRSTÅR NI HUR VI HAR KUNNAT ÖVERLEVA HÄR PÅ LANDET UTAN EN SNÖSKOTER?? VA-VA-VA??

Inte visste jag att den värsta urskogen fanns i Norrtälje.
Vil-ket jäv-la ras! tänkte jag när vi kom fram, och Skoterkuckiluraren som ville bli av med skiten skojade och svor om bönder på glassig stockholmska. Och min make skrattade igenkännade och Skoterkuckiluraren bredde på med ännu värre svordomar om bönder som inte fattar nånting.
Och jag skrattade så jag höll på att kissa på mig och Skoterkuckiluraren trodde nog att vi förstod varandra så då skrattade jag ännu mer.
-Ja, se bönder, vilket pack! skrockade Skoterkuckiluraren.
*Ja, se stockholmare* tänkte jag och garvade.

Sen åkte vi i en hel evighet hemåt medan mannen pratade sönder mina öron om hur bra det dära raset skulle vara att ha när skiten väl startar och jag höll med samtidigt som jag fantiserade om vilken maträtt jag ska laga på nyår och om jag ska platta håret då.

Ja, och nu är vi hemma, och snö det har vi gott om.

Bloggar etiketter: blocket, norrtälje, skoter, snö, snöskoter, yamaha

Mannen plogar snö i stan.

Snön verkar vara som gjord för att tv3:s Grannfejden ska hitta nya deltagare. Arga hemmafixare överallt, kastar sig ut och skäller på de som plogar och på grannarna! Det hotas, mutas och domderas.

Arg gubbe: Varför lägger du snöhögen här!!!??
Mannen: För att den måste ta vägen någonstans?
Arg gubbe: Ta bort snöhögen omedelbart!
Mannen: Var ska jag lägga den då?
Arg gubbe: Lägg den utanför grannen då! Det blir en jävla lekstuga utanför mig, satans ungar kommer och hoppar i snöhögen och så fattar du väl!!
Grannen: *blir arg*

• Folk i allmänhet tror att snöröjarna kan trolla bort och eliminera snön helt.
• Folk i allmänhet är så dumma så att dom skottar sin garageuppfart innan det blivit plogat och hoppar och fräser av ilska när det blir en plogvall efter plogningen.
• Folk i allmänhet tror att det är plogmannen himself som bestämmer när och var det ska plogas.
• Folk i allmänhet är rätt korkade.

Tjohej! Sovmorgon till 8.00! Vad tjänar man på det när man lyckas med att vara vaken till långt in på natten liksom?

Men vi gick och la oss ganska tidigt och tittade på tv i sängen.

Jag: Skulle inte du smörja in mig på ryggen och ge min onda rygg lite ryggmassage?
Mannen: …mmmm. *sprutt-fjutt-splash-med- hudlotion-på-min-rygg*
Jag: Gaaaaah! Kaaalllt!
Mannen: …mmm. *masserar frånvarande*
Jag: …du kan ju massera min rygg då då medan du tittar på ”Skitiga jobb” på Discovery.
Mannen: *asg*

Det är därför han är min man, för att ingen annan i hela världen skulle brista ut i ett sånt gapskratt åt det. Vi sätter ribban för humor högt.

Annars så fikas det första adventsfika här på morgonen, samtidigt som hundarna grinar högt för att dom också vill sitta i soffan och äta bullar.

Jo… den nya ”familjemedlemmen” då då….
Jag är beredd att motvilligt kalla den för en familjemedlem, eller snudd på min mans älskarinna som tvingat sig in i mitt bo.
Det har drömts och pratats om henne den senaste veckan så det hade inte spelat någon roll om jag skuttat runt i negligé och svandun för att påkalla mannens uppmärksamhet.
De första trevande kontakterna har skötts via internet, kort har skickats fram och tillbaka. Moderna tider….. sedan har det utvecklats vidare med telefonsamtal och nu är hon här, slutligen.

Jag förstår inte att jag har svårt att mäta mig med henne. Hon är gammal som gatan. Hon är ringrostig, knakig och knackig, har svårt att hålla tätt och verkar inte vara speciellt samarbetsvillig.

Det finns karlar som uttrycker sin manlighet med ett 6-pack öl framför tv-sporten, det finns karlar som uttrycker sin manlighet genom att springa ut i skogen med pangare och kamouflagekläder och det finns karlar som som uttrycker sin manlighet med hjälp av en sportig bil som kan rita svarta sträck på vägen.

….sen finns det karlar som är besatta av maskiner. Ju större desto häftigare. Rått ska det vara, och diesel och tjofaderittan.

Mannens nya är en grotesk väghyvel från dinosauriernas tid. Själv begriper jag inte alls hur en sådan skapelse kan uppta alla hans tankar, och jag begriper ännu mindre hur han ska kunna manövrera den med alla tusen spakar. Allra konstigast är kanske att han ska ha den som leksak tillsammans med sin far som bor i ett villaområde nästan inne i stan.

Jag misstänker att vårt hus innom en snar framtid kommer ligga som på ett berg, när gårdsvägen och planen blivit nerhyvlad i envisa träningsförsök. Det ska visst vara svårt att hyvla vägar.

Jag vet inte om jag ska förfasas eller fascineras över min mans sätt att hävda sin manlighet, men det är något visst med karlar och stora maskiner.
…..och Loke jublar.

Loke fick i alla fall en spännande dag igår när han fick fara med pappa i lastbilen för att hämta den gamla Bettan, och jag fick en alldeles barnledig förmiddag!

….och inte blev jag någon Cecilia Lind igår, jag som tänkt åka med när lastbilen skulle lämnas tillbaka. Det får bli i morgon istället. Lastbil tycker jag om att åka, men gamla Bettan får nog mannen leka med själv!

Appropå manlighet, så har Mymlan det som veckans bloggtema, så HÄR kan ni läsa andra tankar om fenomenet!

Bloggar etiketter: gammal, karl, lastbil, manlighet, manligt, maskin, maskiner, matcho, öl, stora, väghyvel

Mannen: ÅH! Beachvolleyboll för tjejer! På tv!
Jag: Nej, beachvolleyboll FÖR killar, MED tjejer. På tv.
Mannen: *tittar dumt på mig*

-Hur var det nu…. nåt med Venus och Mars…. eller nåt….

Mannen kommer hem tidigt;

-Jag är hemma nu! För att ta hand om dig *poängterar*! Vad blir det för mat?

Sen lägger han sig med hunden i soffan och kliar hunden på ryggen. Nu sover dom.

Mansgris.

Jag ska ägna mig åt att spara ut mitt kroppshår nu och träna på att skrika kraftfulla slagord.

Gro-gro och greja, gro-gro och greja, ingen hyvel kommer här fram….

Bloggar etiketter: äktenskap, feminism, feminist, feminister, förhållande, hyvel, kroppshår, kvinna, man, mansgris

Mumari=Sjukanmäld.

MEN…. jag kan i allafall berätta att vi var på akuten igår kväll. Vi tog med oss mannens ena ben som var ungefär dubbelt så tjockt som i vanliga fall och dekorerat med fantastiskt många och lysande färger.

Jag har fortfarande inte riktigt förstått hur det hela gick till från början, men på något vis så ramlade mannen huvudstupa ur en traktor och skrapade och slog i smalbenet mot metalltrappstegen…
Enligt hans egen utsago trodde han att han skulle dö i den stunden och hann till och med registrera att dom spelade Laleh på radion.

Nu dog han ju tack och lov inte av det, men två dagar efter olyckan så kändes benet märkligt varmt och tjockt. Efter skrämselpropaganda från min sida så åkte vi till akuten, även om jag försäkrade att jag skulle tycka lika mycket om honom med bara ett ben.

Nu var det ju egentligen ingen fara med benet visade sig. Så kallade blåmärken och lite muskelbristningar. Men man kan ju aldrig så noga veta.
Mannen fick ett bandage och blev ordinerad penicillin i förebyggande syfte. Nu har han visserligen inte kunnat hämta ut sitt penicillin eftersom doktorn visst glömde den lilla detaljen att skicka receptet till apoteket. Men jag tror nog att benet kan hålla ut tills på måndag.

Nu ska jag fortsätta att vara sjuk.

Zappade på tv:n igår kväll efter att vi lagt oss. Fick på Djurpolisen i Houston som pågått en liten stund.

Mannen utbrister efter 30 sekunder: -Va! Vaddå!? Vad var det som hade hänt med hunden?!
Jag: (?) Jo du vet, jag har sett det här avsnittet exakt lika länge som du, hur ska jag veta??
Mannen: Ja, men ibland förstår du saker lite snabbare än m…. *tystnar*
Jag: *asg*

Där slog han minsann huvudet på spiken!

Förövrigt så bölar jag halvt ihjäl mig till det programmet. Det skär i hjärtat att se hur elaka folk är mot djur.
Såg det här klippet på Aftonbladet också, det får en att fundera på vad som egentligen är moraliskt riktigt. Jag vet faktiskt inte. Förhoppningsvis så får den lilla hunden ett bra liv ändå.