mumari

En gång så skrev jag om ett väldigt otrevligt samtal med Boxer-Robert.

Men jag är inte den som är den. Det händer att även solen har sina fläckar, att även jag gör fel och det händer också att jag då och då kan erkänna det.
Som idag.

Jag loggade in på Boxers hemsida för att fylla på kanaler, så brukar jag göra när det börjar bli höst.
Och jag fyllde i programkortsnummer och hej och hå och hade mig.
En timme senare ser jag att det ligger två nästan likadana boxerkort vid tv-boxern?
Vad?
Vad kom det andra ifrån?? undrade jag förvånad.
Genast blev jag osäker, jag insåg att ett av korten måste ha varit mycket gammalt och inaktivt, vilket hade jag fyllt på? Jag blev bergis på att jag fyllt på fel kort.
Jag ringde genast till kundtjänst för att misstaget skulle rättas till innan det gått för långt.

-Hej och välkommen till Boxer. Du talar med Robert.
-Heeeej! Jo det är så att jag har bla bla-bla-bla…. så nu undrar jag vad som händer då och hur jag ska göra utan att det blir dubbelt allting? undrade jag halvhysteriskt samtidigt som jag tvättade håret på en badande Loke.
-…öh… jaha du. säger Boxer-Robert tveksamt. Jag vet faktiskt inte. Jag måste gå och fråga någon kollega, jag är tillbaka om ett par minuter, häng kvar!
*väntar*
-Jaaa! Hej igen! Det blir som så att blabla-bla och bla….. så efter ett par dagar så går beställningen tillbaka och hej och hå, det är lite krångligt men….
-Ja… oj då.. så klantigt av mig. säger jag. Men om jag trots allt har fyllt på rätt kort, när märker jag det?
*också blabla bla om tekniska saker i en evighet*
-Men… jag ser ju här nu att du har nyligen gjort en påfyllning av ett fungerande kort! säger Boxer-Robert.
-Jahaaaa! Det var rätt! Öh, hur kan det komma sig… varför har jag två kort nu? *tänker högt* Ja, jag får be om ursäkt att jag är förvirrad och tar upp din tid… jag skyller på att jag är gravid….
-Ingen fara! säger Boxer-Robert med glad röst och skrattar. Det var bara trevligt att kunna hjälpa till!
-Ja, jag får tacka då då. säger jag och tänker lägga på luren.
-Det är ingenting annat jag kan hjälpa dig med? undrar Trevliga-Boxer-Robert.
-Nej, tack, det var så bra så.
-Är det säkert det? Ingenting? envisas Trevliga-Boxer-Robert.
-*tänker på att det är lite svårt och rörigt det där med ungarnas skolskjuts, och att jag behöver raka benen men når inte själv, och att jag verkligen kunde behöva ett handtag med tvätten och att gräsmattan skulle klippas för länge sedan och att kattlådan behöver rengöras* …ööh. Nej tack, tack ändå. Hej då! säger jag trött.
-Hej då och jag önskar dig en underbar dag! avslutar Trevliga-Boxer-Robert.

Jag tror att Boxer kan ha skickat sin personal på charmkurs sen sist jag ringde.

Strax efter att jag hade avslutat samtalet ringde jag mannen alldeles upprörd:

-Vad gör du? Var är du? Varför tryckte du på upptaget tidigare??
-…öh… grejar lite… med tröskan… typ..
-TYP??
-Ja? Vaddådå?
-Har du tagit med duschtvålen, deon och schampot jag köpte åt dig igår??
-Va? Nä? Varför skulle jag ha gjort det??
-Ja, inte fan vet jag?! För att tröskan är en ung tjej med midja och du måste duscha bort bevis innan du kommer hem till mig kanske *känner mig logisk, arg OCH smart*?
-*skratt* Nä, jag ställde in alla duschgrejerna i badrumsskåpet igår.

Jo, och där stod dom ju… hur skulle jag kunna veta att han för en gångs skull ställt allt där DET SKA STÅ? Inte kan jag hjälpa att jag är lite överkänslig?

Okej.
Jag kanske ångrar lite-lite att jag inte lyssnade igår när mannen försökte få mig att använda walkie-talkien. Att jag inte ens försökte fatta hur dom funkade.

För i morse hade jag som vanligt en snoozande man uppe i sovrummet.
Nu. NU ska han få för sitt tjat om att förena nytta med nöje tänkte jag.

Så jag tassade upp i sovrummet och gömde den ena walkie-talkien under täcket precis bredvid mannen. Sen tassade jag ner igen samtidigt som jag försökte kväva mitt fniss. Det HÄR ska bli roligt.

När jag kommit ner tog jag den andra walkie-talkien, höll in tjatknappen och vrålade ”DET ÄR DAGS ATT GÅ UPP NU!!!”
Så väntade jag spänt på en reaktion. Och väntade. Väntade. VÄNTADE.
Reaktionen uteblev helt till min besvikelse.

Så jag klampade upp igen och muttrade att den där skitleksaken var helt VÄRDELÖS! Den funkar ju inte!
Mannen tittade yrvaket på walkie-talkien som låg bredvid honom:

-Omeh! Hur fan ska jag kunna höra nåt när headsetsladden sitter i tror du??

Nu har han åkt och tagit med sig sina walkie-talkies för att använda dem med hans RIKTIGA kompisar. Som FÖRSTÅR nåt. MINSANN.
Håhå jaja vad den dära leksaken ska vara nyttig och användbar i framtiden. Jajadu.
Vi får väl se.

Ja, okej, cdskivorna var kanske inte det enda vi köpte.
Mannen har i flera års tid tjatat om walkie-talkies. Nånstans tröttnar örononen och förståndet ger efter för tjatet. Idag.

Så. VEM slänger sig på soffan med walkie-talkien i högsta hugg?
Inte jag i alle fall.

Men förtjust som ett litet barn slänger mannen över den andra enheten till mig och tjatar om att vi ska testa. Och jag liksom bara ignorerar honom FÖR ATT JAG HÅLLER FAKTISKT PÅ ATT BLOGGA OCH PRATA PÅ MESSENGER. Hallå?
Men han bönar och ber.
Så ropar han ”Hallå-hallå” i sin walkitalkie så det bara ekar i den han har gett till mig.

-Hallå-hallå! Vad gör du? *pratar i walkie-talkien*
-Jag bloggar. svarar jag rätt ut i luften.
-Men håll in knappen!! Annars hör jag ju inte! Ett-två-ett-två…
-Men suck, du sitter en och en halv meter ifrån mig ju! Du hör ju mig i alla fall.
-Aaahpapapa! Håll in knappen när du pratar! Mumari? Hör du mig? Ett-två-ett-två?
*jag börjar skratta helt okontrollerat*
-Vad skrattar du åt??
-Åt dig så klart! Tönt!
-Aaaahh… håll in knappen när du pratar. Vill du låna hands free’n istället? *pratar hela tiden i walkietalkien*
-Nej tack, får jag fram mellan mina hysteriska skratt.
Mannen sätter på sig sitt tillhörande headset och jag skrattar så mycket åt detta typiskt manliga och urfåniga påfund att jag vrider mig i kramper.
-Hallå-hallååååå.*pratar* Haaaaaallå? Hallååååååååååååe!*ropar* Hallåååå *väser*

Jag dör ihjäl mig av skratt.

Mannen säger märkvärdigt och förnärmad att jag är barnslig, att jag inte fattar, att HANS JOBBARKOMPISAR minsann kommer att förstå och tycka att den dära walkie-talkien är rolig och bra.

Jag svarar att det säger mer om hans kompisar än om mig och sen kiknar jag av skratt så jag måste sätta benen i kors för att Bebisapan inte ska flyga ut.

Nu försöker han istället lära Loke att använda walkie-talkien.

Kvällens.

Vi har varit på Mediamarkt och hämtat ut mannens mobil som har varit inne på lagning för andra gången trots att den är ny och ska vara typ oförstörbar och hålla för allt. En sån där Sonim arbetstelefon.
Kanske den sämsta telefon som finns!

Skit i det, det var inte det jag skulle skriva om.

Vi har köpt en varsin cd-skiva. CD-SKIVA.
Låter inte det liiite 90-tal?

En av oss föll för omslaget, den andra för det tidlösa. Gissa vem?

Och gissa vem som redan har tröttnat på sin skiva?
Trots våra olikheter så passar vi rätt bra ihop. Man kan kalla det ATT KOMPLETTERA VARANDRA.

…att åka till Jula.

Wiiiie!!!

I solnedgången vid Dalälven.

…det var ett tag sedan jag fotade crossåkning.
Det är en utmaning varje gång, även efteråt när jag går igenom minneskortet vilka kort som ska sparas och göras i ordning eftersom jag tar så många bilder per gång!

(förstora)

Själv tycker jag dessutom att crossfoton absolut gör sig bäst i svartvitt, alla starka färger på motorcykeln och kläderna stör och gör bilden rörig, men det är klart, jag antar att det beror på vilket sätt man vill dokumentera!

Mannen: *kommer hem* Heeej!
Jag: *står och steker blandfärs som luktar apfläsk* Hej.
Mannen: Vad har du satt på dig då? Har du virat en handduk om dig?
Jag: *klampar uppför trappan till sovrummet*
Mannen: Men…? Jag skoj…
Jag: *sur, klampar ner igen i mjukisbyxor storlek xl och t-shirt*
Mannen: Men hallååå… du var ju fin jue…!
Jag: *blänger på honom så tjocksurt jag kan*
Mannen: Är du sur? *är jättemycket från Mars*
Jag: *är skitgravid*

Så jäv-la o-proff-sig.

[pappa kommer hem]

Jo just det!
Mannen har shoppat också!

I butiken:

Mannen: Är såna hära tofflor sköna eller?
Jag: Ja, det tycker jag, fötterna blir fria liksom!

Hemma:

Mannen: Omeh! Det här går ju inte!!!
Jag: Vaddå?
Mannen: Med strumporna?!
Jag: Strumporna vaddå??
Mannen: Ha strumporna i mina nya tofflor så klart!
Jag: *asg* Vad trodde du? Trodde du på riktgt att du skulle kunna ha strumpor i flipflopp?
Mannen: Ja?
Jag: *idiotförklarar*
Mannen: HA! Det går visst’de!

Mannen kom hem vid midnatt igår.
Loke vaknade till då, efter att ha sovit i fyra timmar och jag bävade för en vaken natt efter hans långa ”tupplur”.
Mannen hade med sig en liten ”goodiebag” från traktormarknaden. Jodå, man får goodiebags i bondiga kretsar ser ni ;)

Mannen visade en yrvaken Loke…: en keps, en ”såmaskinströja”, en vattenflaska, en ficklampa och en hel bunt med maskinkataloger (bättre en vilken Kalle Ankatidning som helst tycker Loke), allt i en fin Väderstadspåse. :)

Vi sa till Loke att vi lägger tillbaka allt nu, så när Loke har somnat och sovit klart tills i morgon bitti, då får han hela påsen.
Loke somnade stolt på en gång.
I morse vaknade jag av Lokes små tomtesteg bort till mannens sängsida:

-Pappa…. jag är vaken nu. Jag har sovit.
-…mmm.
-Pappa…. påsen har också vaknat nu….

Lilla Loke, har legat och tänkt på påsen hela natten ^^

*lycka för en snart-fyraårig-Loke*

.

…skulle kunna göra precis vilken random mamma som helst grå av oro.

…det värsta är att han är så jävla duktig. Att han kan ha någon slags talang. Att hans mamma får magsår.

Okej, jag tycker om att överraska sådär totalt.
Jag hade en komplett orealistisk vision av att jag skulle ge hela vårt sovrum en makeover, måla om väggarna och så där, och ojojoj så överraskad mannen skulle bli på sin födelsedag när han sen skulle gå och lägga sig på kvällen. Och jag skulle ha tänt pruttonhundra ljus och lite så.

Dagen idag började jag med att åka fyrtioelva mil till Valbo, för att panikköpa en till present till mannen, utifall det jag beställt inte skulle komma idag. OCH för att köpa en ny laddare till min kamera eftersom jag fick en otäck flashback om att jag glömt min laddare i Sälen.
Och det var folktomt i Valbo!!
Till ungefär en kvart efter att köpcentrumet hade öppnat. Då såg man plötsligt inte längre än näsan räckte och man ryckte åt sig mammajeans på rea för hundra kronor i förbifarten och tappade sen bort sin bil på parkeringen.

Och hemma igen behövde jag åka till vår mataffär för att handla grilla-mat och där var det inte lite folk heller och solen gassar och har jag sagt att jag inte har någon ac i bilen?
Och till mannens beställda present hade det inte kommit någon avi och jag försökte tjata ilsket om att paketutlämningspersonalen i alla fall kunde kolla bland paketen de fått idag för att det faktiskt VAR EN TRETTIOÅRSPRESENT TILL MIN MAN SOM FYLLER ÅR IDAG! men se det gick inte, för kan man inte kollinumret så är paketet lika jävla osynligt som en klump med luft.

Så då fick jag åka hem igen och ringa runt till halva Sverige för att få tag i det där märkvärdiga numret och sen var det bara att kasta sig i bilen igen för att skjutsa dotter till kompis där hon ska sova över.
Visste ni att jag inte har någon ac i min bil?

Och om en timme ska jag skjutsa Loke och Alfred till bästaste Sandra, åka och handla det jag glömde på affären och hämta ut paketet.

Det var på DEN HÄR timmen jag skulle ha hunnit måla om och pynta och fixa och dona så att hela vårt sovrum skulle bli en helt outstanding överraskning.
Därefter skulle jag duscha och bli en skitsnygg fru som man gärna kommer hem till. Kanske iförd en negligé.
SEN kommer mannen hem.

Jag vet inte var i min bedömningsförmåga det slog så fel.
Men JAG HINNER FAN INTE.

Jag sitter här med ben och fötter som är svullna som en elefants och känner mig inte alls som en fru man ville komma hem till. Svettig och så.
Och de där mammajeansen på rea i storlek 36, DOM VAR FÖR SMÅ!!!!
Jag som ALLTID varit en xs!

Och jo just ja, mannen och hans smärta fru skulle gå ut och äta ikväll också, på det coola cowboyhaket Church Street Saloon, så var det tänkt och planerat.
Men det är stängt. STÄNGT. STÄÄÄÄÄÄÄNGT!!!!

Idag fyller min älskade make år.
30 år. Shit vad gammal han är nu. Lika gammal som jag. I nån månad i alle fall ^^

…love you!

Hemma efter en heldag kan-ni-gissa-var?

Hela familjen nöjd, men kanske mest mannen.
ÄNTLIGEN!

Efter alla dessa år av försök.

JACKPOTT!

Nu ska vi ut och fara igen, mer bilder kommer sen!

God morgon!

Det verkar bli en riktig sommardag idag!
På morgonen har jag och Loke hjälpt mannen att backa ut nån slags stor slåtterkross som ska flyttas från maskinhallen, Lokes lycka, även om det bara är att få åka med några meter på gårdsplanen ^^
På gårdar runt omkring oss har det redan slagits på åkrarna, då är det sommar, det luktar så gott!

Nu ska jag ringa barnmorskan, tänkte att jag kanske kan få lämna ett urinprov. Jag har så djävulskt ont i buken och kanske det är i blåsan också, det är svårt att skilja på innehållet liksom, men är det urinvägsinfektion så är det ju snabbt åtgärdat!
Igår kunde jag knappt ta mig runt upprätt på Konsum ett varv. Det känns inte bekvämt.

Jag har tappat tråden.
Helt. Kaputt. För gott. Eller för jävligt länge i alla fall.

Igår när jag och mannen satt i bilen upptäckte jag rätt som det var att vi satt och pratade om min bil och uppenbarligen hade gjort det ett tag.

Mannen: Ja, nä men du får väl ringa bilverkstaden då, det är nog det bästa det.
Jag: ..mmmm, ja, jag får nog det.
Mannen: Men inte den vi lämnade in bilen på sist, ta den andra.
Jag: Ja, absolut! Den andra är mycket bättre!
Mannen: Ja, han är ju duktig, fixar säkert det där. Men du får ju förklara ordentligt liksom.
Jag: Ja… *vad pratar vi om?*
Mannen: Eller så kanske du kan ringa till en Volvoverkstad direkt?
Jag: …mmm. Det kan man ju också göra… *tänk-tänk-tänk*
Mannen: Gör det direkt i morgon då, så kanske vi får nån ordning på det där.
Jag: Alltså… jag har blitt dum i huvudet. Jag förstår att vi pratar om att min bil måste in på verkstad… Men jag har helt glömt bort… varför? Vad är det för fel på den?
Mannen: *tittar på mig som om jag var en främling* För att din bil går jättedåligt när den är kall? Uruselt! Hallåå?
Jag: Ja! Ja just ja, så var det ja. Det vet jag ju…. *herregud, jag har blivit senil*

…som jag berättade här om dagen, hur min man nödvändigtvis måste knöla ihop kläder han ska handla till en boll, hur dumt det är och hur jag skäms.
Jag har det på bild också.

Kan det möjligen finnas en logisk förklaring??

God morgon!

Tänk, det är som sommar idag med! Det har blitt så grönt och fint ute och på gräsmattan kan vi snart pressa höbalar. Gräset böljar liksom och vår gräsklippare är totalkaputt, igen, som alltid, säg nån gång när den funkat då man ska använda den…
…förutom den gången då jag alldeles själv skulle klippa hela gräsmattan som en överraskning till mannen, och råkade klippa av och bort hans lilla äppelträd som han fått i 25-årspresent av mina föräldrar…
Just då funkade gräsklippan utan problem och jag försökte desperat mörka mitt misstag genom att stick ner den kapade stammen i jorden igen och sen påstå att trädhelvetet hade vissnat. Bara så där.

Idag är mannen på svensexa. Han åkte hemifrån strax efter 7 i morse. Liksom, svensexa från morgon till kväll? Hur ska han klara det? Har man missat att han faktiskt nästan snart är lika gammal som mig och att vi som är födda på stenåldern inte klarar av att festa en hel dag??
Kan det bli så att jag får hem en karl som är bakfull lagom tills jag och barnen ska äta middag i kväll? Och hur kul är det?

Själv väljer jag mellan att åka till Valbo igen och byta en klänning om blev fel, tapetsera tjatande dotters rum, eller bara inte göra nånting och vara ute i solen.
I have NO idea!

Mannen och jag passade på att ta en heldag, eller nästan i alla fall, i Valbo Köpcentrum idag när han var hemma.
Han behövde nya kläder och klippa håret inför bröllopet vi ska på nästa helg.

Min man släpper man inte lös själv hur som helst i en klädaffär. Det gör man verkligen inte.
Jag kan ha skrivit det förr….
…mannen har ett märkligt beteende när han handlar kläder. När han hittat en t-shirt, ett par jeans eller något annat han vill ha, så knölar han ihop plagget till en liten boll som liksom ryms i handen!
Urdumt!
Han påstår att han tycker att det känns pinsamt att gå och bära på en massa kläder ”som ett jäv-la fån”.
Och jag skäms så jag håller på å dö ihjäl mig när han gör så där och rycker genast plagget av honom och försöker släta ut det igen, för jag menar att det är ännu mer pinsamt att lämna fram en liten, liten boll i kassan som visar sig vara ett par jeans i karlstorlek när kassörskan lyckats veckla ut dem.

Mannens smak där emot har jag oftast tyckt ha varit riktigt bra. Och han är noga när han köper kläder, det ska sitta snyggt och hej och hå.
Han är möjligen bara lite lätt mönsterdyslektisk.

Vi hade precis inhandlat en kavaj med diskreta kritstrecksränder till mannen och gick in på JC för att kika efter en skjorta.
Jag släpper uppmärksamheten över mannen för några minuter, och nästa gång jag ser honom står han och är i färd med att köpa en skjorta.
En rutig cowboyliknande skjorta.

-Du har väl inte tänkt ha den där under kavajen?? undrar jag förskräckt.
-Va..? *mannen stirrar dumt och oförstående på mig* Vad då då? Är den inte snygg?

Jag förklarar för mannen att man inte på några villkor har en flerfärgad, rutig skjorta under en randig kavaj. Mannen lydde men jag är fortfarande inte säker på om han förstod varför.
Jag plockade fram en annan skjorta, skickade in mannen i provhytten och när det visade sig att skjortan satt bra ryckte jag snabbt åt mig den innan han skulle hinna knöla ihop den till en liten boll.

All done och en fika på Waynes som belöning.
Vissa saker kommer jag aldrig någonsin begripa med min make…