När du klickat på kommentera, och fått fram kommentarsformuläret så får du flera alternativ att logga in.
Disqus: Smidigt att registrera sig där, går snabbt och sedan har du full koll på dina kommentarer även på andra ställen.
Google: Har du en blogspotblogg (blogger)? Använd detta, logga in med samma som på din egen blogg (troligen är du redan inloggad men det ser du när du klickar på googleknappen). Även om du inte har en blogg så kanske du har ett googlekonto, används bl a till youtube, mail etc.
Twitter: Logga in med ditt Twitterkonto.
Yahoo: Logga in med ditt yahoo-id (används tex till Flickr.com)
Facebook: Logga in och kommentera med din facebookprofil.
OpenID: har jag inte någon riktig koll på, men det kan också användas.

Vill du INTE logga in med något utan bara fylla i namn och webbadress så gör du så här:
Om din kommentar inte dyker upp på en gång beror det troligast på att jag måste godkänna den först.
Får du problem att kommentera, om det inte funkar, prova att uppdatera sidan. Fortsätter problemen kan man KONTAKTA mig (jag uppskattar att få veta vad som strular så att jag kan åtgärda det).
Man kan också tjoa på min facebooksida om man har problem!

Testa gärna att kommentera här, så att jag och ni vet att det funkar!

Nytt är också att du kan ladda upp ett foto direkt i kommentaren! Och jag ska se till att hitta på något kul så att man verkligen får användning för det! Kanske en slags tävling eller så? Förslag?

Tyck gärna till om kommentarsfunktionen!

De gamla kommentarerna syns inte än, men de kommer, de håller på att importeras vilket verkar ta sin tid.

Klicka på bilden och rösta på vem du vill, men oh så jätte-gärna-pretty-please-på-mig

Den nya sidan är mer sammanflätad med bloggen och klickar du gilla på sidan kommer du att enkelt kunna kommentera bloggposter antingen via din facebook, utan att lämna fb, eller som vanligt inne i bloggen.
Men ALLA kommentarer, oavsett om dom skrivs på facebook till sidans länkar, eller i bloggen, kommer att synkas så att man ser dem på båda ställena.

Däremot, ni som är vän med mig på min privata fb, kommenterar ni mina länkar där så synkas dom inte med bloggen.

Så.
GILLA-GILLA-GILLA min nya facebooksida och använd den sidan för att lättare kunna kommentera och tycka!

Där kommer jag också att lägga upp uppdateringar oftare, och info om ugglemössorna ^^

Så här är det, jag var med i en bloggtävling som City Network anordnade, och i juryn satt Tommy k Johansson, Andreas Bard och Jesper Åström.
Jag är precis hur glad som helst att jag kom tvåa!
Det är lite Idol över det tänker jag. Vem vill komma etta där? Egentligen?
”Säg en låt som Marie Picasso har gjort utan att blinka!” liksom?
Nä, just det, jag har fortfarande inte kommit på någon.
Tvåa is the shiet.
Och vad ska jag med en Ipad till? Egentligen? Jag har ju min vita HP som jag kan låtsas att den är en Mac eftersom jag har sån äppelabstinens sen min Macbook dog.

Men gladast, det är jag över orden. ORDEN.
De fina orden om min blogg från juryn, som jag kommer att leva precis hur länge som helst på! Det är tack vare orden jag svävar!

Så kika in HÄR och se vad som skrivs om min blogg, och vinnaren och tredjepristagaren också, all heder till dem med!

Nu ska jag googla ”statisk header”. Dom har glömt att Bebisapan är född och att jag lider av amningsfördumning. Jag tänker ”tråkig header”, men jag är inte säker.

Jag var som i dvala igår kväll, funderade över Dumper, försökte hitta en utväg.
Det är hårt och det känns orättvist.
Dumper kommer aldrig att bli bra. Han har så mycket förslitningar och pålagringar i sina knän att det som är trasigt är trasigt och han kommer inte att laga sig själv.
Det känns som om mirakel ska ske för att den nya medicinen ska ge en förbättring.

Kan man snälla få ett mirakel?

Igår var Dumper så påverkad av narkosen att han sov djupt hela kvällen, han ville inte äta eller dricka.
Idag när jag vaknade och gick ner för trappan kom han och mötte mig i hallen, på vingliga ben men med en viftande svans, Han är fortfarande väldigt groggy och han är stelare än någonsin i bakbenen.
Det var väntat efter undersökningen som ansträngde hans knän, men det känns ändå oroligt, tänk om det inte går tillbaka?

Jag kan inte sluta vara ledsen.
Det finns fortfarande en liten chans att den nya medicinen kan hålla Dumper i schack ett tag till, men jag är inte dum, jag inser att vi bara fördröjer något som inom loppet av några månader gått från symptomfri till rätt ner i botten.

Det har gått för snabbt.
Det är orättvist.

Och ja, jag tycker synd om mig själv, jag tycker synd om min man och mina barn, för alla älskar vi Dumper.
Jag tycker att det är mycket nu, jag är känslig som få och känner att minsta lilla så bryter jag ihop.

Jag fick en kommentar igår, jag vet inte från vem, om det är någon jag känner eller inte.

Jag hoppas du vaknar upp och slutar tro att allt kretsar kring dig. Jag började läsa här och mår mer och mer illa ju mer jag läser.
Att det finns så självupptagna människor som du. Hur står din omgivning ut undrar jag?
Inse att det finns människor som skulle gå igenom det du kallar helvete med glädje för att få ett barn.
Tänker du aldrig på det?

Jag skäms för din skull. Att bara ägna sig åt att skriva om detta helvete du kallar det, att vilja få folk att tycka synd om dig.
Lågt.
Make me sick.

Först tog  jag åt mig väldigt mycket, skämdes och kände mig otacksam och dum.
Sen blev jag nästan lite arg.
Hur man än vrider och vänder på det så är det här en blogg som handlar OM mig, om MITT liv, om MINA känslor utifrån mitt perspektiv.
Det betyder inte att jag är sympatilös, att jag inte kan känna någon medkänsla för andra, att jag inte vet att det finns andra som har det värre.
I min blogg kretsar allt kring mig och mitt.
När du kommer in här så gör du ett val, att ta del av mitt liv som det ser ut för stunden, eller att surfa vidare. Det är DITT val och jag skriver och berättar utan att först värdera hur andra kan tänkas ha det jämfört med mig.

Väljer du att läsa min blogg så gör du det för att du vill det, inte för att jag vill det. Väljer du att lämna en kommentar så gör du det för att du har något att säga mig, inte för att ragga en kommentar till din egen blogg.

Jag är så oerhört glad för att jag ändå har så många läsare, och i stort sett varenda kommentar är en liten stjärna som lyser upp, i synnerhet just nu.
Men jag tvingar ingen.
Är jag ledsen eller arg eller nedstämd så är jag det. Oavsett om jag har något som inte du har, oavsett om barnen i Afrika svälter och oavsett om du har det värre än mig.
Så är det.

Det är jag och mig själv.

♥ Kram på er

Mina vardagmornar ser alltid lika dana ut; Jag går upp först av alla, vaknar till en stund och börjar sedan tjata upp resten av familjen.
Efter 20 minuter – en halvtimme har jag lyckats få upp barnen som ska till skolan.
Dom äter frukost, vi försöker organisera och ha koll på vad som ska med till skolan och hej och hå. Sen skjutsar jag dem löjligt kort bit till bussen.

Sen, SEN är det min stund. KAFFESTUND.
Kaffestunden går helt åt skogen när kaffet är slut. Sämre start på dagen kan man inte ha.

Trots att mitt humör förmörkades av kaffebristen så tänkte jag svara på en fråga av Violin och dela med mig av ett litet tips.

Violin undrade hur jag får mina bilder att se så där gamla ut.

Fixad i photoshop

Jag gör på två sätt. Vi börjar med det krångliga; Photoshop. Med hjälp av en hel drös olika lager och filter fixar jag min bild så att den blir gammal. Det tar en stund men då har man ju mest kontroll.

Men så, för några dagar sedan upptäckte jag ett litet smart program, Poladroid, som gör om dina foton till gamla polaroidliknande bilder. Mycket smidigt!
Jag gillar verkligen polaroidbilder och tycker att det är riktigt tråkigt att det inte finns film att köpa längre till min polaroidkamera som är från början av 80-talet.
Att använda programmet Poladroid går snabbt om man jämför med photoshop och jag tycker verkligen om det!

.

Sen KAN det ju vara så att man är en sån där lyckligt lottad bloggare så man har en Iphone. Och då kan man ju använde sig av en app för att få foton som ser ut att vara tagna med en typ Hipstamatic. Bara så där. Plättlätt.

Jag är inte en sån lyckligt lottad bloggare.

Min blogg suger verkligen just nu. Jag funderade på det den ena gången jag vaknade i natt. Jag har gått i hormondvala, jag är skittråkig, jag är hemskt osocial och lika intressant som en vit vägg att föra ett samtal med, och överför hela tröttman på bloggen.
Och jag tänker inte göra nåt åt det. För just nu så kan jag inte. För jag somnar här och där och känner mig lönnfet och har krämpor som heter Duga och Pina och ni skulle bara veta vad det är synd om mig.

Men virka, det har har jag minsann gjort. Amiguramis, eller heter det Amigurumis?
Det blir aldrig som jag tänkt mig och skulle jag göra en kanin så blev det en svamp och gjorde jag ett nytt försök så blidde det något helt annat.
Mer om det snart!
Googlar man så finns det en uppsjö av inspirationsbilder på Agurumis, titta så söta ärtorna är!

Står ni ut? Jag tycker i alle fall att min blogg är fin att titta på, även om innehållet har tagit semester. SÅ det så.

Dock ska det alltid gå att läsa bloggen via feeds:

Subscribe in a reader:

Den adressen leder dig rätt, men den riktiga domänen som min blogg ligger på är mumari.com. Kommer du via .se så visas sidan inte riktigt korrekt av någon anledning. Bilder visas inte etc.
Jag ska försöka åtgärda det.

Men ändra gärna era bokmärken och länkar till MUMARI.COM så ser allt bättre ut!

Jag går alltid upp först av alla om mornarna. I morse, efter den dagliga morgonsurfen flög jag upp för trappan för att väcka mannen. Stormade in i sovrummet och ropade:
-Den är hemma nu!!
Mannen gnuggade sig i ögonen;
-….vaaa… knorrade han med en röst som lät som den varit inaktiv de senaste fyrtioelva åren.
-Min blogg! Den är hemma nu!!!

Ja, inte heeeela vägen i hamn, men jag har sett den, på en annan, tillfällig adress. Snälla underbara Jimi med sitt webbhotell har fixat och trixat i natt.
Det är kanske nästan lite sjukligt, att jag blir så äkta glad i hjärtat!
Att knalla in i min riktiga blogg igen var som att återse en kär gammal vän!

Nu kan du använda, läsa och kommentera min blogg tillsammans med Facebook.

Vill du hellre läsa min blogg i Facebooks utseende så kan du göra det. Vill du läsa Mumari i sin vanliga design så kan du ändå följa och dela innehåll via Facebook.

Använd gärna funktionerna, klicka och testa och berätta för mig hur det funkar, om det funkar och om något borde förbättras eller ändras?

…..men det var garanterat värt det… jag är kär i mina egna bilder och i min egen blogg ♥ thats it!

Jag hörde av en fd ”kollega” att min blogg nu blivit alldeles för grå. Jag fick aldrig svar på om det var grå som i färg eller grå som i trist? Jag undrar jag…..

Bloggen kommer antagligen att vara i ständig förändring den närmsta tiden, bara för att jag kan och för att jag får!