Bloggar etiketter: billigt, choklad, handla, lidl, mat, tierp

Vid halv tolvtiden ringde jag min bästa vän Sandra. Upprörd till tusen. Och liksom ba’ ”Hej!! Vad håller du på med??”
Och hon fattade först ingenting men så jag förklarade att eftersom hon inte uppdaterat sin blogg på hela förmiddagen och eftersom vi inte pratat varken på msn eller på telefon, så blev jag bergsäker på att det hänt något.
Och Sandra typ skrattade åt mig och jag ba’ vrålade ”Men hallååå! jag blev ju orolig och livrädd jue! På riktigt!”.

Och när jag ändå var i farten ringde jag till mannen också och grinade över min hemska ischiasvärk som jag har i hela kroppen.
Och jag förvarnade honom om vilken tråkig fredagskväll han skulle få ha med en gnällig fru och jag föreslog att vi skulle höra med några kompisar till honom om dom ville leka med honom istället.
Och mannen ba’ ”Aah…. mmmm… jaha… jasså… mhm… aja…. men jag ska fika nu’rå. Vi hörs sen, hej då.”
Och jag grinade lite till och kände mig ensam och tänkte på att jag hade tänkt att berätta för mannen att en stackars säl har blivit påkörd i Norrtälje och hur hemsk jag skulle ha känt mig om det vore jag som hade kört på den.

Åh då kan man ju vara glad att man inte var i den sälens kläder (den var säkert hur söt som helst) även om jag definitivt känner mig som en Mumari fångad i en säls kropp för dagen.

Håhå jaja vilka bekymmer.

Det kändes ju som om den gjorde underverk igår. Den masserade och knådade och jag tänkte att nu släpper alla spända muskler.

Idag är jag invalid. Jag har så ont i kroppen att jag knappt kunnat sova i natt! Nacken, givetvis, är öm som bara den.
Och att man får ont i de masserade musklerna kan jag gå med på.
Men resten?
Jag har så ont i varenda nerv att jag håller på att bli skvatt galen! Föreställ er att ha som ischias i nacken, i axlarna, i armarna och i ryggen. Som ilande elstötar som kommer utan förvarning.
Kan det verkligen bero på massagedelfinen? Och är det normalt att kroppen reagerar så??
Eller är det bara en slump att det kom just idag?

Det driver mig till vansinne att ha så märkligt ont och det driver mig till vansinne att jag är en sån jävla gnällkärring.

Jag tror att antingen ska man använda den där vibrerande delfinen ofta, eller så ska man ge blanka fan i den.

God morgon…. typ.

Så det firar vi med lite munkar och så där. Tills mannen kallade vaniljkrämen i min munk för ”mormorshosta” och jag höll på att spy på direkten och blev sur på riktigt och frågade om inte första dagen på hans nya liv var igår, eller förra veckan eller hur det nu var.

Nu mår jag galet illa.

Och Sandra hade en alldeles finfin delfin som masserade och vibrerade så man blev som förlamad i armarna.
En sån delfin vill jag ha, men när jag googlar efter var man kan köpa en sådan får jag bara upp andra oönskade resultat.

Jag blev kvar hos Sandra på tok förlänge så när jag kom hem var det bara att skynda sig med middagen eftersom Ellen ska iväg sen på scouterna.
Därför blev jag lite lätt stressad när jag upptäckte att jag glömt att köpa både margarin och matolja och inte hade något till den tänkta klyftpotatisen eller att steka köttet i.

Det fick bli rester från igår till barnen och jag och mannen får äta senare.
Nu -Taxi Mumari.

Bloggar etiketter: delfin, dolphin, massage, vibrerande

Vanligtvis har vi buffé och självservering från rena tvättkorgen.
Idag är visst inte i vanliga fall. Idag är dessutom migrändag och Loke är en Duracellkanin.

Hate it.

En av fördelarna med att vara gravid kan vara att man får äta bullar till frukost för att ingen törs tala en till rätta.

När jag väntat mina andra barn har jag inte kunnat dricka kaffe. Det är nemas problemas nu. Igår tog mitt kaffe slut och bilen gick sönder och allt var så där jobbigt och hej och hå så inget nytt kaffe inhandlades.
I morse rotade jag i skafferiet och hittade kokkaffe istället. Jag tog fram min gamla kockumspanna som är som i toppskick och gjorde äkta kokkaffe.

Himmel vad gott det är!

Jag skulle nog på fullaste allvar hellre ha en madrass på golvet!

Scania iakttar varje steg i köket jag tar, jag KAN ju tappa något, man vet aldrig, matte brukar vara klumpig, det vet han när han ligger där och sover räv och kisar.
Att det är mars och vår ute verkar inte bekomma honom ett dugg. Han vägrar gå ut.

Inte för att det skulle bli pyspunka på Grönan precis när jag åkte och hämtade Alfred vid bussen och hade tänkt att hälsa på Sandra direkt efter.
Istället fick jag långsamt köra hem igen och försöka pressa mig och min kropp i valrossskepnad in genom en decimeters dörröppning in till mjölkrummet där kompressorn står. Snöras framför dörren…. minst sagt…
Jag lyckades ta mig in och ta mig ut igen till bilen och pumpa det satans pysdäcket.

Och mina söner jublade. Gas-gas-iväg liksom.

Jag kom ungefär en halvmeter hemifrån. Sen dog skitbilen helt utan förvarning.
Och jag fick ju jättepanik av att stå med halva bilen ute på vägen och halva inne på gården så jag höll gas och försökte starta, det var när det började lukta fyrverkerier om bilen som jag gav upp.

Istället fick jag putta in bilen så att den inte skulle stå halvvägs ute på vägen. En 850 är faktiskt jättetung. Och av det kan man snabbt dra slutsatsen att jag faktiskt är jättestark som klarade av att putta den en ynka liten bit i isig snömodd.

Och idag har förvandlats till en dag då jag hatar ungefär allt litegrann eller ganska mycket, kaffet är slut och jag fick en akut dundrande huvudvärk.

Jag tror att jag går ut och sätter upp en till saluskylt på bilen nu när den ändå står vid vägen. För jag har en annan bil. Som fungerar. Men just idag så har manenn den för att hans bil är på verkstad.
Life is sooo lovely.

Nu vore det väl tusan om jag inte blev människa snart!?

För att inte tala om illamåendet. Konstant! Dygnet runt!

Jag är en zombie och roligare än så här blir jag inte för stunden.

Och oron… oron finns ju där konstant den med, rädslan för att det ska gå fel. Jag har fått flera missfall tidigare. Jag inbillar mig att risken är större för mig då.
Och det gör ju ont i magen. Till och från.

Jag önskar att jag kunde somna till en stund och vakna om ungefär 8  veckor. Det skulle vara lagom.

Ingen magsjuka på våran gård, tralala lalaa.

Vette sjutton vad det var med mig i natt. Okey att kräkas dagtid på grund av bebisapan. Det kan jag gå med på. Men nattetid?

Hela jag fungerar i alla fall helt normalt nu, hungrig, lättretlig, trött och så där, preciiis som vanligt. Mackor och fruktsoppor har jag ätit uten problem, men nu måste jag stoppa i mig något rejält innan jag dör ihjäl mig!!

Sen vill jag ut i det vackra vädret! Nu ska jag bli människa igen!

• Vid midnatt vaknade Loke och behövde gå på toaletten.
• Klockan två vaknade jag, sprang ner på toa och spydde som en räv.
• Klockan halv fem vaknade Loke och tyckte att det var morgon.
• Jag är levande död och så hungrig så jag går dubbelvikt, men jag vågar inte äta.

God morgon.

*ring-riiing*
Jag: Ja det är Mumari.
Svante: Eeeey! Vantee! Lotee!!
Jag: Hej Svante! Vill du prata med Loke?
Svante: JaaA!
Loke: Heeeej!
Svante: *blablabla*
Loke: Vem äre?
Svante: *blablabla*
Loke: Jahaa! Mamma, det är Helge!!
Svante: *blablabla*
Loke: *lyssnar vad Svante säger* Mamma! Jag ska bo där! *glad*
Svante: *blablabla*
Loke: Ja, hejdårå!
*klick*

Jag frågar Loke om han vet vem Helge är? Loke säger glatt att inte vet men att han skulle bo där. Jag undrar om det möjligen inte var Svante som han pratade med?
Loke tittar bara dumt på mig.

Och sen har jag och mannen uträttat ärenden lite här och där och jag har varit så sur på allt och ingenting att jag faktiskt har blivit lite rädd för mig själv och min egen barska röst.

En våg har vi införskaffat. Mest för mannens skull. För att han tycker att hans kläder har krympt. Mina kläder får krympa. Och det har dom ju verkligen gjort.
Det konstiga är att den där vågen inte visar några extra kilon på mig.
Var fan kommer då magen ifrån?! Det kanske är en fantasimage?

Annars är jag konstant så trött att jag känner att jag inte får ut mig något vettigt alls här. Jag tappar liksom tråden. Gång på gång… på gång… på gång… *gäspar*

Jag: Jag börjar bli lite sugen på nåt…..
Mannen: …mm… vi skulle ju göra smoothie….?
Jag: Omeh! Jag känner mig hungrig. Oj! Nu är jag jättehungrig helt plötsligt!
Mannen: Men vi har inte så mycket hemma… affären är stängd.
Jag: ..mm. Guuud vad gott det skulle vara med kronärtskocka! Eller en stor köttbit!
Mannen: *suckar* Om du beställer från grillen så kan jag åka och hämta…
Jag: *funderar* …dom har ju riktig lövbiff… men dom steker den aldrig som jag vill… jag kan ringa och beställa en rå lövbiff!! Så kan jag steka den själv!
Mannen: Glöm det!
Jag: Va? Vadårå??
Mannen: Men hallåå? Ska jag behöva skämmas ihjäl?
Jag: Jaha, nähe *suckar högljutt*. jag får väl ta en hamburgare då! Vad ska du ha?
Mannen: En 90-grammare.
Jag: Omeh! Ska inte du ha 150 gram?!
Mannen: Nä, jag orkar inte det, men ta det du om du vill.
Jag: Nä, jag ska ha en 90-grammare. Men det hade känts lite bättre för mitt ego om du tog en större hamburgare än mig.

…han har åkt nu, för att hämta mat. Antingen så älskar han mig eller så är han livrädd för mig.

Då tänker jag så här (för oss känns det viktigt att vi hittar ganska unika namn, som inte varannan unge heter), att jag kanske borde trumpeta ut de namn vi har kommit på redan nu?
Så att jag liksom har det skrivet, med datum och allt, att vi eventuellt var först med att komma på det i den här årskullen där vi bor.

Men så tänker jag också att då kanske alla pruttonhundra blivande föräldrar i byn som inte har kommit på något bra namn hör talas om våra namn och tänker ”Det tar vi!”, och då spelar det ju ingen roll att vi kom på det först, för då heter varannan unge redan det när bebisapan har kommit ut.
Och det vore ju inte så kul.

Men, i alla fall, så har vi lyckats enas, NÄSTAN, om ett pojknamn och ett flicknamn, och sen har vi skrattat åt alla andra konstiga namn som finns i namnlistorna!

Nu ska jag återgå till den mentala dvalan jag befunnit mig i de senaste veckorna. Jag har för mig att man brukar kvickna till igen runt vecka tolv?

Efter det for vi till Jula i Uppsala.
Jag är på jakt efter något och lite på krigsstigen.
Förra helgen var vi på Jula i Gävle, jag skulle köpa en ny bilstol till Loke. En bältesstol.
Men den visade sig vara slut och det fanns ingen info om när den skulle komma in igen eftersom den var slut hos tillverkaren. Det skulle antagligen dröja.
Jag frågade då om jag fick köpa demoexet.
Försäljaren gick och frågade sin chef som sa blankt nej. Och jag tjatade och tyckte att det var dåligt, varför skulle dom ha ett skyltex till något dom ändå inte kunde sälja?
Men man gjorde visst inte så, sålde skyltex hur som helst.

Inne på Jula i Uppsala idag fanns inte ens skyltexet kvar. Jag frågade personalen och det visade sig att dom nyss hade sålt det!
För i Uppsala kunde dom tydligen göra det!
Fy så sur jag blev.
Jag ska ringa till Gävlebutiken i morgon och göra ett nytt försök.

Annars finns den där stolen bara i lager i Örebro! Det är aningens för långt för mig att åka för en bilstol :(