Jag förstår idén, men ärligt talat inte meningen.

Många har vi en liten språkpolis inom oss och jag är ganska säker på att våra kära smileys sticker i många ögon.
Herre jisses, små larviga gubbar som gör grimaser! Varför?!
-För att vi som använder oss av dem har stora luckor och brister i vårt ordförråd och eventuellt är känslomässigt underutvecklade som uttrycker oss med parenteser och kommatecken?

Kanske?

Eller så har dessa små kombinationer av tecken smugit sig in i vårt skrivspråk som en alldeles förträfflig förstärkning av vad vi egentligen menar?

Själv tycker jag att smileys har blivit oumbärligt för att förmedla tonen i det man vill säga. Särskilt i msn, twitter och sms där man ofta skriver rakt på sak och korthugget.
En mening kan uppfattas nästan aggressiv om man läser den rakt av, men sätter man dit en liten smiley tolkar man meningen på ett helt annat sätt.

Så länge jag klarar av att konversera öga mot öga utan att försöka vrida till mitt ansikte till bokstäver och tecken, så förutsätter jag att min användning av smileys är helt ofarlig.

Vårt språk utvecklas ständigt, och smileys är, vare sig man vill det eller inte, en naturlig del av vår språkutveckling. För att vi en gång har börjat använda dem.
Språket förändras, men det kommer alltid vara svårt att lära gamla hundar att sitta.

Personligen tycker jag att det finns så mycket värre brister i språket, som sär skrivningar där meningar helt plötsligt kan få en annan inne börd och blir svår lästa och fel tolkade. Eller användandet av sms för kortningar i långa texter.
-Det kallar jag språk brister och o kunskap. Men även jag kan ha hunnit bli en gammal hund som har svårt att lära mig att sitta, och min grammatik finns det nog en hel del att anmärka på.

Vad tycker du om de älskade och hatade smilegubbarna och finns det något som du stör dig på i vår språkanvändning?

Läs också hos Ulrika Good som har skrivet ett inlägg som bra beskriver hur nyttigt det kan vara med smileys och som får mig skratta!

Men nu vet jag. Sallad kan ju då rakt inte vara nyttigt att leva på! Även om jag faktiskt blandat i crabsticks och sånt. Stört komplett omöjligt att äta sig mätt på. Efter tre måltider bestående av sallad-sallad-sallad var jag kroniskt hungrig och i princip döende.
Ja, jag och mannen gick runt som två zoombies och avundades ungarnas skolmat.

Men vi har återställt balansen i kroppen nu. Med Max.
-Fy fan vilken svag karaktär jag har.

Det är nog bara att inse att ingen sallad i världen kommer att hjälpa. Efter att man har fyllt trettio så antar kroppen helt automatiskt en päronform.
Jag som aldrig sett ut som ett päron, snarare mer som en rabarber, och alltid hatat min rabarberform, har nu svårt att acceptera den däringa päronformen.

Fast rabarber är ju knappt inte ens gott…. jag kanske vänjer mig…. vid både päronet och trean och nollan. Och när jag vant mig vid det så ska trean bytas ut mot en fyra och päronet har antagligen skrumpnat ihop något.

Håhåjaja, varför känns det som om bara jag åldras och ingen annan?

Det jag skriver i det här inlägget får mig att tänka på Mymlans veckotema i Bloggvärldsbloggen. Temat är just ”kroppen”. Så jag kan lika gärna fortsätta spinna på det… (klicka för att läsa mer)

Min kropp har ju faktiskt formats allra mest av de tre barn jag burit. Jag har ärr från revbenen och ner till knävecken efter nästan 30 extra graviditetskilon. Med tanke på en startvikt innan första graviditeten på 40 kg så är det rätt mycket.
Jag borde ju vara stolt över min kropp idag, att den klarat av att bära tre barn? Jag borde se mina ärr och bristningar som vackra kärleksbevis?
Det är precis vad alla säger, ”var stolt, du har ändå fått tre barn”.
Ja, jag är stolt, över mina barn. Men hur mycket jag än försöker så kan jag inte vara stolt över min ärrade kropp. Över min mage som ser ut som en gigantisk skrynkelpung och mina ben som ser ut som manchesterben.
Och det, DET ger mig dåligt samvete. Eftersom man SKA vara stolt. Man SKA älska sin kropp när den skänkt en så fina barn.
Det är som om kroppen borde vara synonymt med barnen.
Och är man inte stolt så är man otacksam.
Skäms du över hur din kropp har formats så är du inte en värdig mamma.

Jag får jobba på det. Länge leve taxöron, pungmagar och manchesterben!

För mig handlar det inlägget om sorg, och om en oerhörd saknad. Men också om vackra och kära minnen.

Skrivet den 27 november 2008, ursprungligen som en reaktion på en artikel i Aftonbladet om hur gamla människor bemöts:

Jag blir led­sen inom­bords när jag ser hur gamla män­nis­kor igno­re­ras, när saker de säger bara vif­tas bort med en ursäkt om att de för­mod­li­gen bara är virriga i huvu­det.
Gamla män­nis­kor har oftast så myc­ket intres­sant att berätta. När jag job­bade i hemtjäns­ten önskade jag att man hade mer tid för de man åkte till, tid att lyssna på vad de ville säga istä­llet för att bara göra det man var beor­drad att göra.

För ett par år sedan så gick min älskade far­far bort efter en tids sjuk­dom. Jag har all­tid älskat att lyssna på far­fars his­to­rier om hur det var när han var liten, jag har all­tid älskat hans lugn, hans glit­trande ögon när han berät­tade något roligt.
Sista tiden innan min far­far gick bort blev han som många blir mer för­vi­rrad, hans sjuk­dom gjorde honom trött.
Men hans berät­tel­ser fanns all­tid där, ibland lite extra kryd­dade med fan­tasi, men all­tid lika spän­nande att lyssna på. Jag lyss­nade på hans ver­klighet som han delade med mig just då. Även om jag visste att delar av far­fars his­to­rier kunde övergå till sagor från hans fan­tasi, så var det stund­tals ver­klighet för honom.
Min far­far var all­tid en fan­tas­tisk berät­tare, jag önskar att jag hade haft möj­lighet att oftare hälsa på honom mot slutet.

Det är med en tår i ögat och en fort­fa­rande oläkt sorg som jag skri­ver det här och jag vet inte län­gre till vil­ken poäng jag sku­lle komma.….

Ta vara på tiden med era anhö­riga och hjälp till så att de får en bra och fin äldreomsorg!

Stanna upp och lyssna.….

Gå in på Bloggvärldsbloggen och kika igenom andra bloggares tankar om sorg!