Fäller

Herregud vad jag fäller hår!
Jag fäller värre än hunden! Varenda gång jag drar handen genom håret får jag hela näven full av lossade hårstrån.

En gång i tiden hade jag ett sånt här stort och tjockt hår:
…men nu vette sjutton. Jag tror mina öron börjar sticka ut genom håret för att det har tunnsts ur så mycket.
Eller är det bara den dära samma känslan som jag har haft efter varje graviditet?

Hemskt känns det i alle fall när det lossnar så mycket hår, jag hoppas att det bara är den där normala hårfällningen som har med graviditets-och-amningshormoner att göra!

Om ork & framtidsgravidetstestet

God morgon i gråvädret!

Grått va’re överallt tror jag. Hela jag är grå och skitless och skittråkig.
Jag saknar min ork. Den är puts väck.
Och skulle den visa sig så får jag håll tillbaka den för att jag har ont-ont-ont och får sammandragningar hela tiden.
Jag = less. Jag = tjock. Jag = kan knappt sitta. Jag = sömnlös.

I måndags ringde jag till specialistmödravården för att höra varför läkaren jag träffade angående snittet aldrig ringer upp. Och fick veta att det inte var så konstigt, för den jag pratat med i telefon och bett om en telefontid hade visst glömt att lägga en lapp i doktorns fack.
Hoppsan hejsan. Så kan det vara på ett sjukhus.

Jag blev lovad att läkaren skulle ringa upp idag och kunde inte hon skulle någon annan läkare ringa upp. Jo men. Vi får väl se.
Anledningen är att det fortfarande känns så oroligt att jag får snittet i 39 fulla veckor enligt ul, när jag är bergis på att jag då egentligen kommer att vara i 40 fulla veckor eftersom jag annars gjort ett gravtest redan innan jag praktiskt taget blivit gravid.

Annars är det loppisonsdag idag med Malin. Malin tycker att jag absolut ska låta bli att släpa hem tunga möbler därifrån nu, jag ska försöka.

This is a KJOL

Man får improvisera när kläder inte längre sitter som de gjorde.
THIS IS A KJOL. Från Me & I för övrigt.

Det är lugnare med sammandragningar idag.
Jag känner mig dock som en valross lite mer för var dag som går och börjar helt seriöst känna mig uppgiven över HUR LÅNGT DET ÄR KVAR!
Jag ser och läser om folk som skjuter ut barn till höger och vänster, på löpande band och oj-oj-OJ vad jag är avundsjuk.
Kan jag inte bara få  sova de sista månaderna?
I morgon går jag in i vecka 28. Ni hör ju. Vecka 28 av 40 (38).

Humöret är verkligen inte på topp och små motgångar känns stora.
Så meningslöst liksom?
Varför bloggar jag ens?

Nu ska jag och barnen åka till min svägerska på fika och kusinlek.
RYCK UPP MIG.

Perfekt för gravidmagen

Jo men just ja!
En kofta köpte jag idag också! Inte för att man behöver använda kofta nu, mer för att den såg ut att vara perfekt när man har formen av en medicinboll på kroppen.

Så rätt jag hade!
I den här koftan kan magen få vara precis som den vill och den var så skön att jag riktigt längtar tills det blir svalare så jag kan använda den!
159 kr på Vero Moda.
Jag ska nog skaffa en till i en annan färg också!

Märklig känsla

Det är en konstig känsla i magen när Bebisapan sparkar.
För sparkar, det gör den/hon jättemycket, och har hållit igång hela dan idag.
Skillnaden mot tidigare graviditeter är att jag liksom inte känner något när den sparkar mot bukväggen mitt fram, utan bara när den sparkar på sidorna och nedåt mot blåsan.
Och det ska väl bero på att den där moderkakan som inte alls har med kakor att göra vadderar min bukvägg(?).

Om hur BebisApan ska färdas

Jag följer inte konstens alla regler, oftast inte. Det finns så mycket oskrivna regler.
Till exempelt om när man ska gå ut offentligt med att man väntar barn.
Det hade väl varit nästan nu ungefär, eller för bara ett par veckor sedan om man ska gå efter handboken.
Vi berättade tidigt, nästan på en gång både till familj och vänner och i bloggen.

Nu har jag antagligen gjort lite bakvänt igen.
Jag har köpt Bebisapan en vagn.
Va? Omeh! Haaallå? Redan? Är inte det lite VÄL tidigt? undrar säkert de flesta med en gnällskeptisk röst. Tänk så jobbigt det skulle bli om inte allt går vägen!

Jaha, joho, det skulle det säkert bli, men på ett betydligt högre plan än vad bara en vagn kan åstadkomma.
För trots att jag bara är i vecka 18 så är jag gravid så in i helvete.

Så satt jag där och slösurfade på Blocket för ett tag sedan. Och rätt var det var så dök det upp en vagn, prexis på pricken en sån vagn som både jag och mannen ville ha. Skitbillig. I Uppsala.
Jag velade ett tag, men åkte till slut och köpte den.

Och till den beställde jag sedan en sprillans ny liggkorg så att vagnen blir en duokombi. Igår kom liggkorgen i paket och jag blev barnsligt glad!
Så fin!
Nästan så jag ville testa att använda Loke som bebisapa och ta en promenad!

Jag ska ta mig samman och virka en LITEN mormorsfilt till vagnen, i matchande färger, och kanske jag kunde virka en vagnmobil av bebisapor också?
Vagnen ser orange och svart ut, men det är den inte. Den är kakhigrön och orange.
Snoffs design finns det apa-kläder och det HAR funnits en filt med apor, tänk om jag kunde få tag i en sån också!

Har jag sagt att Bebisapan ska heta Banane?
Va-va-va?

Som yta utan innehåll

God morgon.

Min blogg suger verkligen just nu. Jag funderade på det den ena gången jag vaknade i natt. Jag har gått i hormondvala, jag är skittråkig, jag är hemskt osocial och lika intressant som en vit vägg att föra ett samtal med, och överför hela tröttman på bloggen.
Och jag tänker inte göra nåt åt det. För just nu så kan jag inte. För jag somnar här och där och känner mig lönnfet och har krämpor som heter Duga och Pina och ni skulle bara veta vad det är synd om mig.

Men virka, det har har jag minsann gjort. Amiguramis, eller heter det Amigurumis?
Det blir aldrig som jag tänkt mig och skulle jag göra en kanin så blev det en svamp och gjorde jag ett nytt försök så blidde det något helt annat.
Mer om det snart!
Googlar man så finns det en uppsjö av inspirationsbilder på Agurumis, titta så söta ärtorna är!

Står ni ut? Jag tycker i alle fall att min blogg är fin att titta på, även om innehållet har tagit semester. SÅ det så.

Varför jag berättar om ”bebisapan”

Så kan man ju undra varför?
Varför jag väljer att outa denna familjehemlighet så här tidigt?
I böckerna står det ju vecka 12?!

Ja…. och svaren är många, eller inga.

Varför inte?

Jag tycker att det där är som man känner själv, men de flesta väntar antagligen till den magiska veckan 12, då risken för missfall minskar. Jag kan absolut förstå att man väntar.
Jag vill inte det. Jag vill att OM det går snett, så ska min omgivning förstå varför jag mår dåligt. Det är inte fult eller skamligt att få missfall.
För dåligt mår man, oavsett. Jag vet, jag har haft upprepade missfall tidigare.

Sen råkar det ju vara så att jag KAN ha ätit väldigt onyttigt, och ALLT det onyttiga liksom har lagt sig som en kula på min mage.
Och folk kan tänkas fråga om jag har en bebis i magen. Och då kan jag ju med gott samvete svara ”ja”. Även om jag faktiskt får inse att den där kulan på magen mest består av semlor och glass och bullar och kexchoklad. Hittills.
Det är faktiskt inte riktigt klok hur tjock jag blitt! Och bara på magen!

Ännu en anledning till att jag inte kan hålla det hemligt är faktiskt bloggen. Sen jag gjorde ett positivt test för några veckor sedan inträffade stora bloggdvalan.
Att krysta fram inlägg som inte hade ett dugg att göra med det som egentligen upptog mina tankar kändes…. konstigt…. bloggtorka…. meningslöst.

Så, nu vet ni! Jag är i vecka 8 as far as I know.
Loke väntar med spänning på en bebisapa i oktober, jag och resten av familjen nöjer oss absolut med en helt vanlig bebis ^^

Slider by webdesign