mumari

Så kan man ju undra varför?
Varför jag väljer att outa denna familjehemlighet så här tidigt?
I böckerna står det ju vecka 12?!

Ja…. och svaren är många, eller inga.

Varför inte?

Jag tycker att det där är som man känner själv, men de flesta väntar antagligen till den magiska veckan 12, då risken för missfall minskar. Jag kan absolut förstå att man väntar.
Jag vill inte det. Jag vill att OM det går snett, så ska min omgivning förstå varför jag mår dåligt. Det är inte fult eller skamligt att få missfall.
För dåligt mår man, oavsett. Jag vet, jag har haft upprepade missfall tidigare.

Sen råkar det ju vara så att jag KAN ha ätit väldigt onyttigt, och ALLT det onyttiga liksom har lagt sig som en kula på min mage.
Och folk kan tänkas fråga om jag har en bebis i magen. Och då kan jag ju med gott samvete svara ”ja”. Även om jag faktiskt får inse att den där kulan på magen mest består av semlor och glass och bullar och kexchoklad. Hittills.
Det är faktiskt inte riktigt klok hur tjock jag blitt! Och bara på magen!

Ännu en anledning till att jag inte kan hålla det hemligt är faktiskt bloggen. Sen jag gjorde ett positivt test för några veckor sedan inträffade stora bloggdvalan.
Att krysta fram inlägg som inte hade ett dugg att göra med det som egentligen upptog mina tankar kändes…. konstigt…. bloggtorka…. meningslöst.

Så, nu vet ni! Jag är i vecka 8 as far as I know.
Loke väntar med spänning på en bebisapa i oktober, jag och resten av familjen nöjer oss absolut med en helt vanlig bebis ^^