Klara, färdiga, gå!

Så fel jag hade!

Han har löst spelet så lekande lätt att det nästan ser ospännande simpelt ut! Han är så cool, ingen frustration eller brådska, han bara gör det han ska, skjuter och lyfter, tills han har spelat färdigt. Jag måste hitta på mer utmaningar än de två extra medföljande klossarna som man blockerar banorna med.

Men näe jag talade om att min hund var en blandras mellan Bordercollie och Isländsk Fårhund så sa hon att en sån var på tok för enkel, även som första spel.
Det blev i stället en ”Dog Fighter” som man kan variera och utveckla i takt med att hunden lär sig så att det blir nya utmaningar.

Spelet går ut på att man ska lägga godis under klossar som har en fördjupning, sen ska hunden med tassen eller nosen skjuta klossarna i spår tills de kommer till den änden där de går att lyfta bort från brickan och på så vis kan hunden få ta i godiset.

Det tog inte lång tid innan Bob förstod poängen med spelet, men han har ännu inte utvecklat någon speciell taktik, han testar lite olika, puffa med nosen, drar med munnen och puttar med tassen. Men han är väldigt noga när han plockar bort klossen till sist, då tar han den i munnen och lägger den ordentligt på golvet bredvid spelet.

Vi spelade inte så länge, för att inte tjata och trötta ut Bob på en gång, men jag kan nog säga redan nu att det här spelet var värt sina pengar och den hundkräka som hamnade i framsätet på min bil på vägen hem!

Barnen är i skolan igen och bara Loke och Telma är hemma med mig.
Igår och inatt var det bara jag och barnen hemma eftersom mannen är borta med jobbet. En till sak som jag saknar med vår Dumper är att han faktiskt var en vakthund. Jag har inte riktigt tänkt på hur mörkrädd jag faktiskt är tidigare.
Vilken stor trygghet Dumper har varit mörka kvällar. Han var världens snällaste hund, men han sa alltid till om det kom någon och jag vet att han skulle ha försvarat oss med sitt liv om det behövdes.

Nu har jag ju lilla Bob, men nu när vi är ensamma är det Bob som gömmer sig bakom mig. Han är ju så liten än så man kan inte begära annat.

Idag ska jag åka och handla en roller så att jag kan börja måla småbarnens rum, jag hann aldrig åka och köpa det igår. Sen tänkte jag åka förbi någon djuraffär och se om det finns såna där aktivitetsleksaker för hundar från Nina Ottosson. Jag är så rädd att jag inte räcker till helt för Bob. Han har ju alltid haft sin hundkompis att busa lite med och koppla av med när det har blivit långsamt.

(bild)

Jag tror att något sånt där passar Bob perfekt för han är en stillsam men klurig hund!

Idag har jag varit effektiv!
Jag har tvättat en massa handdukar och sånt och packat alla väskor. Jag har varit och lämnat mina två levande blommor hos Sandra som ska vara barnvakt åt dem och hämtat en kylväska som jag får låna av Malin. Samtidigt fikade jag en stund medan barnen lekte.
Väl hemma igen har packningen fortsatt, vi har grillat, jag har klippt håret på mannen och jag har lastat bilen.

Trots att vi har ungefär dubbelt så stor bil nu så kommer det att bli trångt. Telmas barnvagn, en liten paraplysulky ska med för säkerhets skull till Loke om man vill gå ut och äta och kanske ta ett glas vin i Lindvallen och inte kan begära att han ska orka gå, Telmas matstol, tusen väskor och kassar, en hel del skafferivaror och en massa annat.

Samtidigt har jag på ett nästan övermänskligt sätt lyckats knåpa ihop en sprillans ny bloggdesign åt bästa Petra! Skynda in och titta!

Och jo, sist men inte minst…. vad tror ni hunden gjorde medan jag lastade bilen?

Ibland kan man inte tro att den gamle jycken har artros i bakbenen heller!

En av ägarna bor inte alls långt ifrån mig, så jag ska ta med mig Dumper och åka dit och hälsa på efter lunch! Det ska bli riktigt spännande.
Nu vet jag inte alls hur stojig Dumper kommer att bli, i värsta fall så kanske dom bara kan hälsa sen får Dumper sätta sig i bilen. Jag vill inte att han överanstränger sig allt för mycket i sina artrosknän.
Men det visar sig.

Här är några av hundarna i gruppen, och det är Baltazar som vi ska träffa idag. Han ser nästan ut som en renrasig Portugisisk vattenhund, till skillnad från de andra byrackorna ♥

Rambo är klippt, men har annars samma rufspäls som Dumper.

Dumper vet redan att vi ska åka någonstans.
Fråga mig inte hur, men han vet, och rantar hack i häl på mig så fort jag reser mig. Han kan alltid avgöra sådant och vet på en gång om tanken är att han ska med eller inte.

Han älskar att åka bil!

Alla i familjen är eniga om att måste man välja en av hundarna så är det Dumper. Av den enkla anledningen att Gizmo är en hund och Dumper är en Dumper.
Veterinären har efter att ha sett röntgenbilderna i kombination av att han vet hur Dumper är i temperamentet, sagt att vi måste välja, för Dumpers skull, för att kunna göra hans liv lugnare och längre.
Men mannen vill gärna tro att det löser sig lite sådär automatiskt med tiden, att det liksom visar sig hur det blir. För att det just är jobbigt att välja bort någon.
Och jag blir den som måste ta det avgörande steget.

Jag är sådan som anser att tar man sig an ett djur, så finns men där för djuret. I vått och torrt. Man tacklar problemen, man anpassar sig, man löser situationer på bästa sätt. MEN MAN ÖVERGER ALDRIG.
Nu har en sådan situation uppstått att jag är tvungen att gå emot mina principer och värderingar.
Gizmo måste flytta och därmed måste jag överge henne.
Det är svårt. Det ger mig ångest och magsår.
Den enda tröst jag har är att jag faktiskt har en riktig anledning. Att jag inte har något val. Att jag inte gör det för att jag har gett upp. Att jag inte gör det för att jag inte vill känna något ansvar eller inte orkar ta itu med problemen.

Men det lindrar inte mitt dåliga samvete särskilt mycket.
Idag är det en bra dag för Dumper. Idag är han glad och pigg.
Det är inte bra. Försök säga åt en hund att han måste vila när han inte känner att han har ont på grund av smärtstillande.

[Sälen våren -09]

Veterinären trodde inte riktigt sina ögon. Han var ju beredd på att det kunde bli svårt att söva Dumper, eftersom det inte gick alls i våras då Dumper skulle sövas för kloklippning. Då fick han rätt dos för sin vikt, blev lite snurrig men var fortfarande vild och aktiv.
Den här gången fick han en ganska mycket kraftigare dos. SOm inte lyckades söva honom. Påfyllning krävdes och till slut, efter över en timme, somnade Dumper motvilligt och kunde bäras in till röntgen.

När han sedan fick motgiftet, talade veterinären om att vi nog skulle få bli kvar ett tag, han ville se att Dumper kom upp på benen i alla fall, och det skulle förmodligen ta lika lång tid som det tagit att söva honom eftersom han fått sådan stark dos.
Dumper fick motgiftet och  veterinären lämnade oss sedan en stund. Några minuter senare kom han tillbaka och blev väldigt förvånad när Dumper då redan rest sig upp och stod och viftade på svansen. Visserligen groggy, men ändock vaken och uppe på benen.

När vi kom hem sedan, på eftermiddagen, var det riktigt hett och kvavt. Dumper blev tröttare igen och ville inte dricka och reagerade inte när jag pratatde med honom.
Så klart blev jag jätteorolig, speciellt som det var så varmt. Dumper fick tillbringa eftermiddagen och kvällen insvept i kalla handdukar.
Nu på morgonen är han fortfarande väldigt trött, går ostadigt och ser slö ut på ögonen, men han äter och dricker i alla fall.
Älskade hund.

Jag säger som Owen Wilson i ”Marley och jag”, när Marley är hos veterinären;
-Jag antar att ni hör det från alla hundägare, men Dumper är inte som andra hundar…

Det gör så ont i mitt hjärta.

Loke gick bredvid mig inne i butiken, längst ner i butiken står två tjejer med en råttliknande hund klädd i något mellanting av en väska och en klänning. HUnden har också koppel på sig.

Loke har väl aldrig sett något så märkligt som en hund i kläder, så han stirrade ogenerat på hunden när han gick förbi.
Plötsligt morrar och skäller den äckliga lilla hunden och gör ett utfall mot Loke med blottade tänder.
Jag skriker spontant NEJ! och Loke hoppar vettskrämd därifrån.
Hundens matte rycker tag i ett slags handtag på hundens väskaklänning och lyfter upp hunden som en jojjo på axeln.
-JÄVLA hund! utbrister jag chockad.
Hundens mattar går bort en bit.
Loke säger att det var en arg och dum hund, och jag håller med högt.

I efterhand ångrar jag att jag inte konfronterade hundens ägare direkt. OJ VAD JAG ÅNGRAR DET!
För jag var så arg så jag bara skakade.

Jag tycker inte automatiskt illa om alla småhundar. Men antagligen de flesta småhundar av typen ”Paris Hilton-hundar”. Och det är ju egentligen inte hundarnas fel. Det är ägarens fel.
För dessa bebissubstitut får inte lära sig att vara hundar. Får inte lära sig att agera som en hund ska göra och får inte lära sig rang och tillrättavisningar.
För det går mycket snabbare att bara lyfta upp den lilla råttan i famnen när den är olydig.
Och vad ger det för signaler till en hund som varit aggressiv? Som är förstärkning av hunden och dess dåliga beteende, och den känner sig ännu maffigare och större.

Men praktiskt…. det är det ju….

Jag undrar ja vad omgivningen hade sagt om en Rottweiler gjorde exakt samma sak som den där lilla skithunden?

{Bild}

*..så…: Har du en sån där minihund, men vet att du ändå behandlar den som en hund. Då behöver du ju int ta åt dig.

Jag har dessutom en mycket stor hund som tror sig ha återtagit rätten till att sitta i soffan. En hund som tror sig vara en mycket liten knähund. En hund som aldrig kan vara tyst.
Och under tiden sitter katten nöjd i köket. Nöjd över att ha hittat en ny kattkorg. Jodå, hon kan ligga i den också.

Idag ska jag ägna mig åt att övertala Huvudvärk att flytta. Har ingen plats för Huvudvärk, inte alls.
Har dessutom ingen lust att ha Huvudvärk i släptåg som en efterhängsen extraunge när vi ska bort till mannens bror ikväll.

Go away!!

Idag fyller vår hund Dumper 4 år
Dumper, lämnar liksom ingen oberörd! Jag satte ihop ett litet bildspel med foton på honom, och hans upptåg.
Grattis vår älskade vovve!


Make a Smilebox slideshow

]]> http://mumari.com/2010/01/grattis-dumper/feed/ 4 http://mumari.com/2009/11/drommar-om-asfalt/ http://mumari.com/2009/11/drommar-om-asfalt/#comments Thu, 19 Nov 2009 12:19:03 +0000 mumari.com http://mumari.com/?p=6899 Det är otroligt mysigt ute nu….

Dimma i luften, lera som täcker hela gårdsplanen och skulle man få för sig att det var trevligare att gå på gräsmattan så förvandlas den ganska omgående till lera den med.

Det är nu mina drömmar om en asfalterad gårdsplan börjar ta form…

Vi trotsar leran ändå (möjligtvis för att vi måste) och går ut. Vi har kastat pinne till en hund som aldrig tröttnar. HAN bryr sig inte om leran, han vet att han bara kan smyga upp i soffan när han kommer in och ingen ser, och låta kuddar och filtar absorbera leran.

Leran ni ser på kortet är rena rama barnleken mot hur det ser ut på resten av gårdsplanen…..

Hunden har vankat av och an, in och ut den senaste timmen utan att jag begripit varför. Tills jag hörde Glassbilens gräsliga melodi och Dumper tjöt av lycka och kastade sig mot ytterdörren.
Han sprang som en besatt fram till Glassbilen på gårdsplanen. Det var en ny glassgubbe igen.
-Hunden är inte farlig, han är bara som en stor och oförståndig bebis! vrålade jag medan jag skyndade mig fram.
Glassgubben skrattade och tog fram en stor superhandske som han klädde på sin hand. Han grabbade tag i en överdimensionerad pinne och kastade den åt lycklig Dumper.
Igen, igen och IGEN. Han kastade pinnen så hårt och långt att jag oroligt funderade om hans glassarm skulle följa med pinnen i luften.
Vanligtvis brukar glassgubbar ha bråttom här ifrån, men den här glassgubben pratade glatt om Fem Myror är fler än Fyra Elefanter och Björnes Magazin, samtidigt som han superkastade pinnar åt min hund.

När jag handlat tog han fram en extra glass till Dumper, tog ett tag om mina axlar och tryckte till hårt och bestämt; -Ha nu en underbar kväll! sa han med extrem inlevelse.
Som om han kände på sig att jag just behövde en stark lyckönskan om en underbar kväll idag, att jag behövde ryckas upp.

Jag är lite förbryllad …..och hunden är trött nu.

Vi hade en trevlig pannkakslunch med alla barnen hos Sandra. Loke blir alltid väldigt glad när vi ska åka dit. ”Lote leka Vante då.” brukar han säga men när vi väl kommer dit så leker han och jämnåriga Svante på varsitt håll i alla fall. De stora barnen leker fint tillsammans och verkar aldrig tröttna på varandra.
När vi kom hem på eftermiddagen satte jag mig och sydde lite och sen gick jag ut i skogen för att plocka kantareller och bjuda myggen på lite mellanmål.
Jag hittade massor av kantareller och hade kunnat plocka hur mycket som helst om min lökiga hund Gizmo inte varit så lat och bara ville gå hem.
Tyvärr var många kantareller så torra så jag kasserade dom när jag rensade. Men det blev många kantareller kvar att steka till maten ändå.

Jag känner mig nästan som en riktig husmoder idag, jag har gjort pannbiff med kokt potatis, pepparsås och stekt svamp.
Hela eftermiddagen och kvällen har gått i ett, jag vill bara sitta och slöa ett tag men nu börjar mannen bli rastlös i stället; ”Vad ska vi göra nu? Ska vi hitta på nåt? Jag har tråkigt!”
Jisses, räcker det inte med att ungarna säger exakt just dom orden dagarna i ända?

Idag vill ingen gå ut, trots att jag är bergsäker på att de båda är nödiga. Jag försökte baxa ut Dumper genom dörrhålet, men hunden förvandlas till en bläckfisk som klamrar sig fast i dörrkarmen. Jag får klä på mig och följa med hundarna ut i tur och ordning och hålla tassen medan de kissar.
Stackars Gizmo sitter just nu och stirrar med en tom, död blick ut genom fönstret, på regnet….
Det kommer bli en alldeles underbar upplevelse att stå inne i köket och måla idag med tre rastlösa barn, två hundar som bara rantar fram och tillbaka i väntan på bättre tider, och en supersur katt som gör allt för att reta hundarna.

Fia som jag åkte och hälsade på bodde i ett stort hus som jag blev alldeles fascinerad av. Det gamla, lantliga i huset fanns kvar, härliga trägolv och en underbar charm! Varför kan inte vårt hus ha kvar något av den gamla stilen, vårt är till och med äldre men är tråkigt 80-talsrenoverat. Jag får väl vara glad att jag har min lilla sommarstuga

Barnen lekte och vi fikade, sen gick vi en promenad genom skogen bort till hagen där Fias gutefår går. Häftiga djur! Som en hage full av fyrbenta minidemoner!

Fias vackra vallhund hämtade fårskocken så den kom fram till oss, jag har aldrig sett en vallhund i action så det var roligt!

Fåren flockades runt mig, bräkte och smakade på mina kläder. Nervöst stod jag blickstilla. Jag är lite rädd för får…. särskilt när dom har horn…. men alla var tack och lov snälla!

Loke pratar fortfarande om fåren: ”Snart, fårar, hommer…. honden, häntar, fårar…”

Idag har han varit mest tyst och lugn.

Barnen har hållit sams, det var bara lilla Loke som fick kalla fötter när vi var halvvägs och tjatade om att åka hem.

Men nu så, är vi här!

Älska ensamheten! Vi är nog de enda som bor i byn, alldeles bakom Högfjällshotellet.

Igår höll jag på att sätta upp nätstaket hela dagen. Det är för hundarna…. eller för grannarna så dom ska slippa eventuella besök av våra hundar. Fårstängsel är ta mig sjutton omöjligt att sätta snyggt och rakt! Men det kommer förhoppningsvis fylla sin funktion!

Idag ska jag göra en kort bit gärdesgård, mellan husknuten och en grindstolpe vid lillstugan. Det kan väl inte vara så svårt?

Sen är det ”bara” grindar kvar…. jag är som en korsning av Martin Timell, Bo Rappne och Ernst Kirchsteiger!

Undrar om en gärsgård skär sig mot min skylt vid vägen?