Det är inte lätt att hinna med med kameran, även om jag försökte få med själva snurren så hann jag inte.
Men jag fick med Telma före och efter rulla-runt-snurren i alle fall ^^
Hon ser så rolig ut efteråt, ligger blickstilla alldeles förvånad…: Vad hände?

Och sen ville vi visa att Telmas läpp inte var en tillfällighet här om dagen, den drar alltid lite åt Elvis.

…och sist men inte minst, Telmas traderafynd som kom idag; retromönstrade tights från Polarn och Pyret.
Den randiga bodyn är ett tidigare PoP-fynd från tradera.

Rött som i T-E-L-M-A ♥

God morgon i gråvädret!

Grått va’re överallt tror jag. Hela jag är grå och skitless och skittråkig.
Jag saknar min ork. Den är puts väck.
Och skulle den visa sig så får jag håll tillbaka den för att jag har ont-ont-ont och får sammandragningar hela tiden.
Jag = less. Jag = tjock. Jag = kan knappt sitta. Jag = sömnlös.

I måndags ringde jag till specialistmödravården för att höra varför läkaren jag träffade angående snittet aldrig ringer upp. Och fick veta att det inte var så konstigt, för den jag pratat med i telefon och bett om en telefontid hade visst glömt att lägga en lapp i doktorns fack.
Hoppsan hejsan. Så kan det vara på ett sjukhus.

Jag blev lovad att läkaren skulle ringa upp idag och kunde inte hon skulle någon annan läkare ringa upp. Jo men. Vi får väl se.
Anledningen är att det fortfarande känns så oroligt att jag får snittet i 39 fulla veckor enligt ul, när jag är bergis på att jag då egentligen kommer att vara i 40 fulla veckor eftersom jag annars gjort ett gravtest redan innan jag praktiskt taget blivit gravid.

Annars är det loppisonsdag idag med Malin. Malin tycker att jag absolut ska låta bli att släpa hem tunga möbler därifrån nu, jag ska försöka.

Jo men just ja!
En kofta köpte jag idag också! Inte för att man behöver använda kofta nu, mer för att den såg ut att vara perfekt när man har formen av en medicinboll på kroppen.

Så rätt jag hade!
I den här koftan kan magen få vara precis som den vill och den var så skön att jag riktigt längtar tills det blir svalare så jag kan använda den!
159 kr på Vero Moda.
Jag ska nog skaffa en till i en annan färg också!

Så kan man ju undra varför?
Varför jag väljer att outa denna familjehemlighet så här tidigt?
I böckerna står det ju vecka 12?!

Ja…. och svaren är många, eller inga.

Varför inte?

Jag tycker att det där är som man känner själv, men de flesta väntar antagligen till den magiska veckan 12, då risken för missfall minskar. Jag kan absolut förstå att man väntar.
Jag vill inte det. Jag vill att OM det går snett, så ska min omgivning förstå varför jag mår dåligt. Det är inte fult eller skamligt att få missfall.
För dåligt mår man, oavsett. Jag vet, jag har haft upprepade missfall tidigare.

Sen råkar det ju vara så att jag KAN ha ätit väldigt onyttigt, och ALLT det onyttiga liksom har lagt sig som en kula på min mage.
Och folk kan tänkas fråga om jag har en bebis i magen. Och då kan jag ju med gott samvete svara ”ja”. Även om jag faktiskt får inse att den där kulan på magen mest består av semlor och glass och bullar och kexchoklad. Hittills.
Det är faktiskt inte riktigt klok hur tjock jag blitt! Och bara på magen!

Ännu en anledning till att jag inte kan hålla det hemligt är faktiskt bloggen. Sen jag gjorde ett positivt test för några veckor sedan inträffade stora bloggdvalan.
Att krysta fram inlägg som inte hade ett dugg att göra med det som egentligen upptog mina tankar kändes…. konstigt…. bloggtorka…. meningslöst.

Så, nu vet ni! Jag är i vecka 8 as far as I know.
Loke väntar med spänning på en bebisapa i oktober, jag och resten av familjen nöjer oss absolut med en helt vanlig bebis ^^

….det är ju det där när man fyllt trettio….. det dyker som upp veck och bullar man inte visste fanns! Ibland rent av fördubblar sig kroppsdelarna och man undrar om man ska ha den andra, nya magen ovanför byxlinningen eller om man ska försöka påka ner den i jeansen?

Nu känner jag mig så jävla trettio. Nu ska jag fixa det liksom! På bästa svenssonsätt.
Vi har skaffat oss en Orbitrek, en sån där crosstrainer. Ni vet, man kan liksom latmaska och titta på tv, samtidigt som man tränar! Nu jäklar ska ni få se! Nu ska extramagar och sladderlår bort. Puts väck bara! Så ska det bli!

Jisses vad jag känner mig taggad nu! Jag har ju faktiskt sett på tv att man minsann kan få den där kroppen man alltid har drömt om

….jag ska bara äta upp min glass först.

Jao….. det gick ju sådär med min diet…

Men nu vet jag. Sallad kan ju då rakt inte vara nyttigt att leva på! Även om jag faktiskt blandat i crabsticks och sånt. Stört komplett omöjligt att äta sig mätt på. Efter tre måltider bestående av sallad-sallad-sallad var jag kroniskt hungrig och i princip döende.
Ja, jag och mannen gick runt som två zoombies och avundades ungarnas skolmat.

Men vi har återställt balansen i kroppen nu. Med Max.
-Fy fan vilken svag karaktär jag har.

Det är nog bara att inse att ingen sallad i världen kommer att hjälpa. Efter att man har fyllt trettio så antar kroppen helt automatiskt en päronform.
Jag som aldrig sett ut som ett päron, snarare mer som en rabarber, och alltid hatat min rabarberform, har nu svårt att acceptera den däringa päronformen.

Fast rabarber är ju knappt inte ens gott…. jag kanske vänjer mig…. vid både päronet och trean och nollan. Och när jag vant mig vid det så ska trean bytas ut mot en fyra och päronet har antagligen skrumpnat ihop något.

Håhåjaja, varför känns det som om bara jag åldras och ingen annan?

Det jag skriver i det här inlägget får mig att tänka på Mymlans veckotema i Bloggvärldsbloggen. Temat är just ”kroppen”. Så jag kan lika gärna fortsätta spinna på det… (klicka för att läsa mer)

Min kropp har ju faktiskt formats allra mest av de tre barn jag burit. Jag har ärr från revbenen och ner till knävecken efter nästan 30 extra graviditetskilon. Med tanke på en startvikt innan första graviditeten på 40 kg så är det rätt mycket.
Jag borde ju vara stolt över min kropp idag, att den klarat av att bära tre barn? Jag borde se mina ärr och bristningar som vackra kärleksbevis?
Det är precis vad alla säger, ”var stolt, du har ändå fått tre barn”.
Ja, jag är stolt, över mina barn. Men hur mycket jag än försöker så kan jag inte vara stolt över min ärrade kropp. Över min mage som ser ut som en gigantisk skrynkelpung och mina ben som ser ut som manchesterben.
Och det, DET ger mig dåligt samvete. Eftersom man SKA vara stolt. Man SKA älska sin kropp när den skänkt en så fina barn.
Det är som om kroppen borde vara synonymt med barnen.
Och är man inte stolt så är man otacksam.
Skäms du över hur din kropp har formats så är du inte en värdig mamma.

Jag får jobba på det. Länge leve taxöron, pungmagar och manchesterben!

Så skönt det är när maten är lagad och äten, djuren är fodrade och barnen har gått och lagt sig (alla två utom minst då förstås), och man bara kan dimpa ner i soffan och andas lite.

Jag måste tipsa om en fantastiskt  god kall ”sås” som passar utmärkt till kött och grillat och är hur enkel som helst att göra!

1 burk med Philadelphiaost (200g), en halv lime och en kruka färsk timjan. Hacka timjan fint och rör ner i philadelphian, pressa i limen och blanda noga. Ställ in i kylen en stund. KLART!

Om man som jag är glömsk när man ska handla så går det utmärkt att improvisera med vad man har. Sist vi grillade glömde jag allt utom philadelphian, så då hade jag i torkade örter och en skvätt funlight citronsaft Det gick bra det med!

I morgon hoppas jag verkligen på bättre väder, man blir sjukt trött av det här ruggiga regnandet. Men Loke vill vara ute ändå han så det är bara att vackert följa med ut och titta på när han cyklar….

Nu håller han på att somna brevid mig i soffan, jag ska passa på att tvinga mig själv till några situps, jag har gett mig sjutton på att det ska gå att trimma magen!

Hoppas ni haft en bra dag i regnet(?) och att ni har en fin kväll!

.

.

.

.

.

.

*fjäskelifjäsk* Klicka här och rösta lite på mig genom att klicka på stjärnorna